tisdag, december 17, 2013

Om motstånd



Jag sitter i mitt lilla målarrum på andra våningen i radhuset. Det är trångt och långt ifrån en vad man skulle kunna kalla ateljé. Rummet är begränsat och ej optimalt, saknar bra ljus och möjligheter att sitta skönt. Och det är just därför helt perfekt för mig och mitt skapande. Jag är nämligen helt beroende av begränsning och motstånd för känna mig kreativ. Skapande kan för mig inte ske i en rik miljö, fulländad och skön. Det måste finnas inbyggda problem som måste lösas. Jag har till exempel endast två penslar och oftast målar jag bara med en av dem. Penslarna är gamla och slitna och en av dem har jag tvingas laga med ståltråd för att få den att hålla ihop.

Jag tror att begränsningen gör något med mig. Att bara måla de närmaste omgivningarna på Porsön; den natur som finns i slyskogen nere vid fjärden, de gångbanor som jag promenerar på, de parkeringar och hus som jag varje dag ser i ögonvrån. Om man sett något tusen gånger är det svårt att verkligen se det. Det är lätt att bli blind för det vi ser i vardagen när vi går till bussen, eller till ICA för att handla mjölk.

Men om man har lyckan att upptäcka det som finns inuti den omgivning som vi tar för givet, blir plötsligt allt magiskt och vibrerande. All vår natur är vibrerande av energier som väntar på att upptäckas av släckta ögon.

Två människor som lever i ett långt äktenskap. Man har tusen gånger tusen gånger sett varandra tills proteinerna i ögonbotten som tar emot ljuset slutat reagera och tillvaron blivit grå och tråkig. Det är livets stora utmaning att aktivera proteinerna igen, upptäcka att den andre inte är lika intetsägande som förväntat utan i ett visst ljus, i en viss rörelse, finns något där som aldrig funnits förr. En stor upptäckt, ett kreativt ögonblick mitt i vardagsbestyren!

Jag har svårt att förstå två olika aspekter av vår nutid som nästan är allomfattande. Den ena är nostalgin. Att ständigt leva i det förgångna och söka bland minnena hur det var när vi var barn och en ständig längtan och glorifiering av den tid som fanns när vi var unga. Och med en obligatoriska musikalisk låsning till just den musik som man lyssnade till som 16-åring. Det andra aspekten; det ständig sökande efter nyheter, nya upplevelser och resande till främmande platser. Och en slags perfektionism som gärna vill att allt ska vara bekvämt, enkelt och utan motstånd. Livets all-inclusive.

För mig är båda riktningarna två olika sätt att fly det som finns just nu framför oss, och som många av oss förlorat förmågan att verkligen se. Vi hinner kanske inte stanna upp och titta. Kanske borde vi stänga av teven och bara gå ut på bron och stå där en halvtimme och titta. Tomglo. Jag tror att det skulle vara en bra början.

Akvarellen här ovan innehåller ett av Porsöns viktigaste kännetecken, de lutande lyktstolparna. Eftersom delar av Porsön är byggd på sjöbotten skjuter och vrider sig leran under oss och ingen stolpe står rak någon längre tid. Tekniska förvaltningen har för många år sedan slutat räta upp dem och de står numera där som en påminnelse om att allt behöver inte vara perfekt. En sätt för naturen att göra ett tappert motstånd mot civilisationen.

Det lutande lyktstolparna. Lika betydelsefulla för Porsön som tornet är för Pisa.

********
Andra bloggare om , , ,


Inga kommentarer :