lördag, november 16, 2013

Om Mats Wikströms utställning i Boden



Om man förutsätter att man tänker med språket så är konst ett sätt att tänka på saker som man inte har något språk för, skriver Ernst Billgren i sin bok "Vad är konst". Men det är en nog en alltför begränsad syn på tankens förutsättningar. Tanken finns inte bara i språket, den finns både i kroppen och i allt material som finns runt omkring oss. Minnet till exempel, finns nog mer placerat i den fysiska miljön än i den egna hjärnan. Det märks tydligt när gamlingar flyttas från sin invanda miljö, de blir förvirrade och får stora minnesförluster.

Vi tror ofta att vi lever i en medveten värld där vi tänker rationellt och har en egen vilja som leder oss, och att våra tankar både är skilda från kroppen och från omgivningen. Men när man besöker Mats Wikströms utställning på Bodens konstgille blir det tydligt att så inte är fallet. Våra tankar besjälar allt runt omkring oss men vi är oftast inte medvetna om det.

De verk som han visar, tillsammans med det omfattande litterära tillägget, väcker så mycket tankar, upplevelser och minnen hos mig, att det känns som det vore mina minnen som finns där i lokalen. En gren från skogen som hänger på väggen. Gammalt virke som legat i ett förråd, blandade bitar i olika träslag, storlekar och former. Lukten av trä. Slöjdalster från ungdomstiden, konstverk som barnen gjort när de var små. Men också avancerade snidade skulpturer med den vuxne konstnärens handlag.

Och den litterära texten som beskriver ett slags opposition mot den konstelit som bestämmer vilka uttryck som är accepterade, just nu. För min del har jag besökt många sådana accepterade utställningar utan att mitt minne har funnits där. Jag har ofta känt mig som en förvirrad gamling nyligen inflyttad på ett servicehus med gott renommé.

Eftersom jag själv håller på med akvarellmåleri blir jag särskilt intresserad när jag ser Mats akvareller. I texten beskriver han sin aversion mot det "bra" akvarellmåleriet idag, det finns enligt Mats mening "något djupt bedrägligt över dessa flödiga alster där vattnet ska ordna dom visuella effekterna genom oförväntad pigmenttransport". Jag blir naturligtvis glad när han skriver att han "gillar ett torrt sakligt beskrivande av normala saker och miljöer" eftersom jag själv målar på det sättet.



Och när jag ser akvarellen RUSTA, tycker jag att det är väldigt modigt att så definitivt ställa sig utanför den gällande diskursen, samtidigt blir jag överraskad av hur drabbad jag blir av målningen, den går rätt in i mig. Jag har svårt att formulera vad som händer, därvid får jag ge Billgren ett halvt rätt, det mesta ligger utanför språkets domän. Men det handlar om min klassresa på nåt sätt. Att vara uppväxt i en miljö med begränsade ekonomiska resurser, där många av inköpen gjordes på ÖB eller Strömsknallen, billighetsmarknader med lägsta möjliga kvalitet. Kvalitetsskillnaden mellan inköp av verktyg på RUSTA eller Järnia, är en slags symbol för mig när det gäller klassamhället.

Idag kan jag med mitt jobbskatteavdrag gå och äta en middag på CG:s för 1000 kronor, det vill säga lika mycket som en fattig barnfamilj kan ha till matkostnader för en halv månad. Varje gång jag går förbi CG:s ser jag den lyxkonsumtion som idag har blivit våra livs mening. Vi har blivit ett samhälle för finsmakare, av goda viner och lyxiga maträtter, samtidigt som RIA bjuder på soppkök ute på torget i Boden för de mindre bemedlade.

Mats Wikströms utställning påminner mig om vad som är viktigt här i livet. Det är inte vetskapen om vilket vin som passar till en köttsteken som det handlar om. Jag tror att det är själva sökandet efter det liv som passar den person som jag helst skulle vilja vara. Ett sökande som aldrig leder fram till något vettigt svar, men ju äldre man blir desto närmare kommer man ändå det önskvärda tillståndet.

1 kommentar :

Elisabet. sa...

Så fint och klokt skrivet Sven!