fredag, november 29, 2013

Mikrofoner och kraxande stämmor

De tre senaste konferenserna jag varit på har föreläsarens mikrofon strulat. Antingen har mikrofonen pekat neråt så att man inte hört något eller så har den varit för nära så att andningen flåsat ut och in och blåst likt en storm. Eller så har ljudet försvunnit varje gång föreläsaren vänt sig mot duken med powerpointen, så att man uppfattat halva föreläsningen, bara varannan mening.

Jag är förvånad att nu när sjukvård och vård och omsorg fungerar så bra och kommit så långt både mänskligt och tekniskt, att tekniken fortfarande inte fungerar på våra konferensanläggningar.

Om vi nu kan åka till månen borde vi väl ändå få en mikrofon att fungera på ett bra sätt, även om konferensen bara är förlagd till Sunderbyn strax utanför Luleå.

Sedan i en paus i uppträdandena är det dags för frågor från publiken. Säg gärna vad ni heter och var ni kommer ifrån. Och så springer en person runt med en mikrofon så att alla ska höra vad som sägs. Men de flesta som har nåt att säga säger ingenting, av rädsla för själva mikrofonen. Det är inte så lätt att säga något helt plötsligt när din röst skall komma från en obestämd plats i rummet. Det känns som om självet upplöses och ens åsikter far runt i cyberspace utan att fastna på ett rimligt sätt. Därför kommer konferensfrågor oftast från personer som tycker att det är spännande att fylla ett stort rum med sin egen röst. Den som en gång pratat i mikrofon på en konferens kommer att göra det i fortsättningen också, det verkar vara beroendeframkallande.

Ibland är jag själv föreläsare i lite mindre sammanhang. Berättar om ett projekt eller ny metod som vi arbetar med. Det är svårt att veta hur man sätter på sig mikrofonen. Antingen framifrån eller bakifrån, bakom öronen, ovan öronen, jag brukar behöva hjälp att få själva mikrofonen framför munnen och inte bak i nacken. Sen ska sändaren förvaras någonstans så det är bra att ha en kavaj på sig den dagen. Många föreläsare, oberoende av kön, har kavaj för att kunna lägga sändaren där och slippa ha den i en byxficka.

De flesta som ska föreläsa inför en folksamling blir lite nervösa, även jag. Men min nervositet uttrycker sig i form av utökad slembildning i halsen. Jag måste kraxa upp flera deciliter nervöst slem innan jag kan fungera med mikrofonen. Annars så fortplantar sig en bruten kraxande röst ut till en obestämd plats i rummet. Bäst är om jag får komma in som nummer två och hinner rensa halsen färdigt från nervositeten genom att svälja ner den, innan det är dags för min tur.

I och för sig, det kanske är jobbigare för de om verkligen k ä n n e r sig nervösa, känslor är ju svårare att bli av med. Inte lika lätt som för mig, att bara kraxa och svälja ner.



5 kommentarer :

Elisabet. sa...

Tack och lov att jag inte behöver föreläsa! Det är tillräckligt hemskt när jag ringer min syster i Australien och hör min egen röst eka när jag talar ,-)

Sven sa...

Elisabet: Hahaha ....jag tänkte på din blogg om att bli rödflammig på halsen....att det är också vanlig för vissa föreläsare. Jobbig med nervösa saker som man inte kan kontrollera. Men det finns ju polokrage ;)

Bert Bodin sa...

En annan "ljudmarodör" är alla dessa fantasifulla mackapärer som folk hänger runt halsen, kopplar till sin telefon, och under ett joggingpass, eller i tvättstugan, vid stekpannan, på krogen eller festen, mitt i styv kuling, eller något annat ställe, tror att vi, som sitter i den andra änden ska uppfatta vad som sägs.

Det är ett arbetsproblem för oss, och vi säger nu till och ber att kunden ringer tillbaka utan "hands free", håller telefonen rätt, befinner sig ostört. Fast det blir ju inte riktigt lika flashigt då, förstås.

De flesta förstår.

Sven sa...

Bert: Jag förstår att det där måste vara väldigt jobbigt, när ni ska ta emot beställningar med datum och tider och det är viktigt att det blir rätt. De flesta moderna telefoner fungerar ju faktiskt dåligt att ringa med!

Bert Bodin sa...

Dessutom är många väldigt splittrade och har överhuvudtaget inte tänkt igenom vad de egentligen vill.

- Okej. Och när vill du åka hem igen då.
- Jaa ..... få se nu ....... vad var det nu ........ vänta, jag måste öppna ett mejl......
tam ta ram ta ram ta ram

... tror det är den 18:e, men nu blev jag plötsligt osäker.... Jag lägger ifrån mig telefonen... ett ögonblick....

Och där sitter man och väntar och har en annan kund på kö.