18 augusti 2013

Familj- och festivalsommaren 2013


Ja, nu är semestern slut för min del, i morgon börjar jag arbeta igen. Det har varit en fantastisk sommar, inte på grund av vädret, utan tack vare alla söner, flickvänner och barnbarnet som vistats med oss i stugan. Denna sommar har präglats av den svenska familjens grundelement: middagar med kartongvin, goda samtal och kaffe med blåbärspaj och grädde.

Så det är inte konstigt att jag gått upp i vikt. Ett par-tre kilo har lagt sig bekvämt till rätta runt magen. Nu när hösten är här ska jag verkligen ta tag i det här och göra något åt det. På måndag ska jag helt resolut gå och köpa nya byxor i en större storlek. Det är ju den bästa och snabbaste lösningen på problemet. Att acceptera faktum, och rätta till det.

Att fetma är en uppenbar klassfråga har jag blivit varse i sommar. Jag var till Göteborg på musikfestivalen Way out West tillsammans med två kompisar. Visserligen är det mest ungdomar där men när Neil Young planerade uppträda där så var det möjligt även för folk i vår ålder att gå dit. Tyvärr ställde Neil Young in. Hans gitarrist klämde handen i en bildörr.

Vi fick därigenom mer tid att se oss omkring. Det jag reflekterade över var att det fanns nästan ingen överviktig person på festivalen, trots att övervikt och fetma är ett vanligt problem även hos unga vuxna. Orsaken är naturligtvis att Way out West är en festival för en viss grupp av människor, nämligen unga vuxna ur medelklassen. Den är avsedd för s.k hipsters, det vill säga alternativa och kreativa människor, ofta med högskoleutbildning

Det är ju bland unga kvinnor med låg utbildningsnivå där övervikt och fetma är som mest utbrett. Jag insåg att ungdomar med begränsade ekonomiska förhållanden från förortsområdena, de kommer inte till festivalen. Det är naturligtvis för dyra biljettpriser och även kanske alldeles fel, alltför vit musik. Till och med kött i form av hamburgare och korv med mos var förbjudet på området, för att ytterligare markera vilka som var välkomna. Man kan säga att Way out West är en festival med tydlig klassmässig inriktning.

Och det gör det ju väldigt trivsamt för en sån som jag, som lever mitt liv i samma klass. Ingen fylla, väldigt trevliga och artiga ungdomar och man behöver inte ens vara rädd för att få en knuff. Alla är så glada. Jag tänkte att så är det med segregation, man trivs väldigt bra på den sida om staketet man hamnar och till slut märker man inte ens att man sitter på en sida av ett staket. Man tror att alla har det så här. Och utifrån sitt ensidiga liv börjar man tolka tillvaron.

I helgen var det Musikens makt i Luleå. Det är en gratisfestival med förvånansvärt bra bokningar, med musik som spänner från mainstream på stora scenen i form av Rekyl till electronika i Potatiskällaren med Paddington DC. Massor av folk i alla åldrar och eftersom den är gratis stänger den inte ute någon. Det går att köpa en fet hamburgare om man vill. (Men kanske saknas det riktigt hård musik för de svarta hårdrockarna, som Raubtier som drog en storpublik 2010)

Det känns verkligen som Luleå lyckats med denna festival och man kan känna en stor stolthet att Luleå nu har ett eget musikliv som väcker respekt i hela landet. Det är något stort som som håller på att växa till sig här. En blandning av bra intelligent musik med en politisk botten, inte uttalad men den finns alltid där, och som gör den mycket speciell. Kanske kan man säga att det finns en progg 2.0 i Luleå idag, 30 år efter senaste hajpen.

Kanske det är dags även för Luleå att på måndag köpa större storlek på sina byxor. Efter den här sommaren har vi alla gått upp några kilo. Men köp inga dyra idéer från Venedig och sluta bygg för de rika med sina omättliga behov av havsutsikter och båthamnar. Ta Musikens makts grundtanke och låta den prägla hela stadens bostadsplanering; bygg små billiga lägenheter för ungdomar. Låt alla var med, bygg inga flera staket.

********
Andra bloggare om , , ,

8 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Insiktsfullt, som vanligt. Jag hade också tänkt ge Musikens Makt en chans, men det passade inte i den övriga planeringen. Ty ledigheter måste planeras. I min klass! ;-)

Sven sa...

Bert: Hehe... ja, ordning och reda och planering för fredag!

Elisabet. sa...

,-)

Ulf sa...

(Blogg är bra ibland. Nu fick jag via ditt fält uppe till höger möjlighet att länka in till Daniel Sandströms krönika. Den föll mig på läppen.)
Intressant vinkling av festivalerna.
Allt ska ha en målgrupp idag. Det är en tråkig utveckling. En friserad del av segregeringen där mänskliga pelargoner står i rad på fönsterkarmen och blickar ut över världen och har det bra i stugvärmen. Ja, lite som medelklassen. Taskigt för dom att många av de vackraste blommorna växer på dikesrenen. Det tycker iaf jag är en tröst. Om än en ringa sådan.

Sven sa...

Ulf: Ja visst var den bra, den krönikan! Kanske det är därför jag lessnat på Sommar.....

Ulf sa...

Hehe ja, jag kom själv av mig lite i den hyllning som jag skrev häromdagen.

Karin på FOX sa...

Jag ler igenkännande både till din beskrivning av sommaren som gått och funderingarna kring festivalpublik. Jag brukar varje år (dock inte i år) fara till Urkultfestivalen i Näsåker. Världsmusik, jazz och folkmusik. Dit kommer alla möjliga sorters människor, från överåriga hippies, gamla proggare, till unga veganer, "poetry-slam"-ungdomar och annat kreativt folk av alla de slag. Jag har inte tänkt på det förut, men nu när jag ser tillbaka... så värst många överviktiga ser man inte bland publiken. På området utanför festplatsen däremot, där många festsugna lokala ungdomar samlas, är det fler kilon och skränigare fylla.

Sven sa...

Karin: Ja, det stöder mina iakttagelser, att även Urkult är en festival för en viss klass, men det är svårt att lägga märke till det. Urkult har väl ändå ett mer blandning av folk än vad Wow har, Jag har aldrig varit dit, kanske blir någon gång. Får se om jag platsar......mina extrakilon är kvar :)