torsdag, augusti 01, 2013

Att reta sig på andra

En fin solig morgon när jag satt utanför stugan och tittade ut över havet, som låg spegelblankt över hela Törefjärden, kom en vattenskoter körande från vänster. Rakt förbi stugan och ut till höger. Sedan var den borta kanske i 20 minuter innan den kom körande, nu från höger och rakt förbi stugan och ut till vänster. Så där höll det på i två timmar och han körde 7 gånger fram och tillbaka. Helt meningslöst verkar det som, utan mål och mening enligt mitt sätt att se.

En annan dag, den varmaste dagen i juli, hämtade stuggrannen sin snabba motorbåt och körde fram den till vår gemensamma badstrand. Där fick han sällskap av sin svåger som satte på sig våtdräkt och sedan blev det vattenskidåkning för hela slanten. De kördes 14 varv runt runt på havet innan det hela var över. Redan efter 8 varv packade jag ihop min grejer från stranden, korgen, stolen och handduken och gick upp till stugan istället. Jag kunde fortsätta räkna varven därifrån. Det kan ha varit 15 varv totalt.

Det har gått en serie i sommar på radio, Jag retar mig på dig - ett program om tolerans och intolerans. Jag lyssnade på ett par program och märkligt nog upplevde sig de flesta intervjuade personerna sig själva som väldigt toleranta. Däremot tyckte de att andra människor ofta var intoleranta. Och det är väl det som är problemet, att det är svårt att veta hur man själv är, det är ju alltid andra man retar sig på, även när det gäller graden av tolerans.

Jag tycker att det är väldigt roligt att träffa mina manliga vänner när någon i vänkretsen inte är med. Då har vi ju det givna samtalsämnet. Allt som vi retat oss på den frånvarande vännens sätt att vara, leva sitt liv, fyller många timmars samtal. Vi brukar vara överens om att den personen är undergiven sin fru och att det är hon som bestämmer allt. Nån måtta får det väl vara. Han borde säga ifrån.

Nästa tillfälle när alla är med så pratar vi illa om offentliga personer istället. Ernst Kirchsteiger till exempel. Att han är barfota i tv och skrattar så fult.

Vad är det som retar oss? Att leva i ett långt förhållande som vi gjort, min fru och jag, det är en utmaning när det gäller retningsnivån. Det är nästan som irritationsmoment lägger sig på hög och kumulativt förökar sig genom åren. Det gäller särskilt sådana som oss som nästan aldrig bråkar, utan lever i en konsensusfamilj. Där konflikterna aldrig är öppna utan istället pågår i sura utnötningskrig med tystnaden som främsta vapen. Som tur är har vi olika vänkretsar där vi då och då och var för sig får göra lagerrensningar och tömma förråden. Att prata av sig till en tredje person, det är rena rama terapin.

Kanske är det så att vi alla är mycket närmare rasismen än vi tror. Börjar inte den redan när jag sitter och räknar antalet gånger som vattenskotern åker förbi min stuga. Eller när jag sitter med mina (vita) manliga kompisar och berättar om hur min (vita) fru betett sig dumt i något sammanhang. Som retar mig så jag kan bli tokig. Går det att förstå sig på kvinnor egentligen. Är det möjligt att förstå sig på andra människor överhuvudtaget. För att inte tala om invandrare. Och vattenskidåkare. Nedskräpare. Felparkerare. De som lämnar disken på bänken. Klottrare. Snusare. Fortkörare. Hundbajslämnare.

Att reta sig på andra, är det själva början? Kanske det är där vi behöver inleda förändringen när det gäller tolerans, att avslöja den ingrodda föreställningen om att de enda som är toleranta är vi själva.

Och hur kan man då sluta reta sig och störa sig på andra? En mycket bra fråga. Jag tror att vi retar oss på andra för att skydda våra egna val. Att vi har gjort rätt, det enda rätta och att våra åsikter är de klokaste. Andra tankesätt, andra sätt att leva och organisera livet hotar våra föreställningar och irritationen aktiverar vårt försvar.

Vi är egentligen alla små predikanter som försöker övertyga alla andra om att det vi själva tycker är det rätta. De som inte förstår oss fördömer vi och vill helst utesluta ur församlingen. Det är därför religiösa människor ofta är de mest intoleranta personerna som finns, trots att deras lära predikar tolerans.

Det är inte lätt att vara människa.  Säkert inte lätt att vara vattenskoteråkare heller. Men 7 gånger fram och tillbaka, var det verkligen nödvändigt?

******
Andra bloggare om , ,

8 kommentarer :

Elisabet. sa...

,-)

Nej, det är verkligen inte nödvändigt! hälsar madamen i Halland.

Ulf sa...

Långt och tänkvärt.
Kommentaren blir blir väl motsatsen:)nämligen att jag ofta tänker på att försöka vara tolerant samtidigt som jag försöker bli bättre på att säga ifrån. En ibland besvärlig paradox.

Sven sa...

Elisabet: Precis! Hälften vore nog!
Ulf: Ja det är sant. Det gäller att reta sig på väsentliga saker där det finns behov av att sätta en gräns. Det är också svårt, att säga ifrån.

Stugan sa...

Men hallå i lådan nu går ni allt lite för långt, att vara tolerant innebär inte att utplåna sig själv, att inte tycka något eller känna något. Sven om du retar dig på hustruns gropar i smöret, kvarglömda redskap på diskbänken eller något annat visar du på tolerans alt överseende då du inte förbjuder henne och klappar till. Du väljer att stanna trots hennes brister du tolererar helt enkelt henne.
Att vi understundom retar oss på kamrater och dissekerar deras brister kan väl på sätt och vis också beskrivas som kärleksgnabb något vi behöver för att uppskatta kamratens goda sidor. Ett liv utan skavanker och friktioner blir för tråkigt som romaner utan konflikter.
Intoleransen blir besvärande då den övergår till olika typer av mobbning som tex på Pride paraden då vissa som inte gillar gaypoliser demonstrerar att de inte ska få gå med i tåget som ska vara en manifestation för tolerans.
7 gånger fram och tillbaka verkar lite mycket av det roliga att ha överdrivet skoj kan inte accep...

Sven sa...

Stugan: Jag menar inte så, att utplåna sig själv men det är alltid svårt när man skriver, tolkningen går åt så många håll för läsare. Vilket också är bra, det är ju meningen att en text ska stimulera. Jag sökte i den här texten var någonstans intoleransen som finns i sån stor omfattning idag, var den börjar. Jag tror att den börjar hos dig och mig, att det är en del av att vara människa. Sverigedemokrater och rasister är ingen annan sorts människor, de finns överallt mitt ibland oss, och kanske, hemska tanke, finns tendenserna även inom mig. Texten är faktiskt inspirerad av Olof Palmes tal om fördomar. Jag har skrivit om det förut. Att reta sig på andra människors sätt att vara är ofta en grogrund för fördomar, en oförståelse för andra sätt. Så här säger Palme i sitt berömda tal (förkortat):

"Demokratin är fast förankrad här i landet ---
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium ------
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det rivas upp sår som aldrig läks"

Jag tycker att det är så fint beskrivet. Att det är i oss själva i vardagen som början finns.

Eva sa...

Ramlade in från "bakom orden".
Jag hörde också programmen och har funderat en del.
Handlar det inte en del om att försöka "välja striderna"? Jag kan reta mig oerhört på grannen som envisas med att prata i telefonen på uteplats så att jag mer eller mindre tvingas ta del av sådant jag inte vill veta. Möjligen kan jag påpeka att hon kanske ska tänka på att många kan höra, men det stannar där. När grannen på andra sidan ställer grillen "2mm" från skogsbacken utanför och står och viftar för att få fart på grillen, trots otrolig torka och eldningsförbud - då stannar det inte vid "retning".
Rent allmänt tror jag dock vi alla skulle må väl av att ha mer överseende. Om inte annat så för att detta med att reta sig på andra mest tar egen kraft, precis som hatande.
Och så måste jag påpeka... Jag är själv kristen, s.k. "djupt" dessutom. Därmed känner jag en hel del likasinnade, och kan med gott samvete säga att det är väldigt toleranta människor i allmänhet. Om inte annat så gör de allra flesta STOR skillnad på att ev. tycka mindre om vad vissa människor GÖR och hur de ÄR som människor. Inte alltid döma efter någons agerande eller hur jag ska försöka uttrycka det.Hoppas du förstår!
Fint att läsa här! Återkommer!

Sven sa...

Eva: Ursäkta att jag var så kategorisk kring religiösa människor, det var dumt. Jag tänkte på fundamentalister inom alla religioner, inte vanligt kristna som står för annat.
Tack för fin kommentar, jag fastnar för ditt ord, överseende. Där finns en kärna tror jag, att vara överseende är en väg. Ska skriva om det.

Eva sa...

Förstod nog det egentligen. Men ibland är jag lite "käpphästig" :) , med visst mer än annat.
Jag tror väldigt på att mer överseende skulle hejda mycket bråk och elände. För oftast är det ju bra oviktiga saker vi retar oss på...