2 juni 2013

Halsduken



En av den första svenskproducerade kriminalserierna i TV var Halsduken, byggd på engelsk förlaga. Det var Lars Ekborg som spelade poliskommissarie och i övriga roller fanns bl.a. Ulla Sjöblom, en ung Tomas Bolme, Åke Grönberg m.fl.

Den gick 1962 och jag var 7 år. Mina föräldrar hade inga som helst tankar på att jag kanske var för ung att se denna hemska och fruktansvärt spännande serie. De enda som de censurerade och som föranledde dem att skicka ut mig från tv-rummet, var när det någon gång visades naket eller fanns erotiska inslag. Jag fick tidigt lära mig att allt som hade att göra med våld och mord var helt ok medan den nakna människokroppen var det farligaste man kunde se.



Men jag blev väldigt skrämd av Halsduken. Mördade unga kvinnor som låg i hemska ställningar, strypta med sidenhalsdukar, var något som jag hade svårt att hantera. Dessa bilder har förföljt mig hela livet, och jag har aldrig kunnat glömma Halsduken. Även om själva handlingen och innehållet har förbleknat genom åren, har själva föreställningen om vad en halsduk kan göra en människa följt mig. Att bli strypt, att inte få luft, är på nåt sätt grunden i all ångest, särskilt panikångesten.

För mig har det inneburit att jag aldrig kunnat bära halsduk. Som barn tog jag av den och la den i väskan på väg till skolan, så mamma inte skulle se det. I vuxen ålder har jag ibland försökt ha en halsduk när det varit kallt men obehagskänslorna har tagit över. Jag har helt enkelt fått lite svårt att få luft så fort jag haft något runt halsen.

Till min stora glädje, (och alla generationskamrater som varit i samma situation) har nu SVT öppnat arkiven och sänder Halsduken igen i en bearbetat version. Äntligen får jag möjlighet att bearbeta mitt barndomstrauma, nu när jag ser serien igen, denna gång tillsammans med min fru Karin.

Till skillnad mot mig så tillät inte hennes föräldrar att hon fick se Halsduken. Så hennes trauma har snarare varit utanförskapet, att hon inte fick se på tv det alla talade om i hela Sverige på den tiden. Öppet arkiv ger henne nu äntligen möjligheten att ta igen den bristen. Till hennes föräldraras försvar kan sägas att Karin aldrig haft besvär att bära halsduk eller sjal. Tvärtom är hon nästan fixerad vid sjalar och på sina resor köper hon in mängder av sidenhalsdukar och sjalar som ligger i högar överallt i huset.

Men ingen halsduk är till mig naturligtvis. Tur att vi har söner som alla använder halsduk, och deras kvinnor som älskar sjalar, så Karin kan skicka presenter till dem. Det är ju ändå bra när trauman i barndomen får en positiv utgång.

**********

Andra bloggare om , ,

6 kommentarer:

Ingela sa...

Jag minns den också. Men tror inte att jag fick se den, har inga minnen av någon handling. Har alltså inga problem med halsdukar heller.

Ulf sa...

Jag fick se den och har försökt få fram en minnesbild av den vid olika tillfällen men jag minns inget konkret från handlingen. Några ångestframkallande men satte den inte hos mig, men den och de engelska serier som sändes vid den här tiden gav mig en kärlek till genren.
Jag använder inte halsduk så ofta, men när jag gör det känns det bra. Då tänker jag att jag borde köpa mig fler för det lyfter mig på något sätt. En snygg halsduk hehe ja det är fånigt men sant.
Det var en glad överraskning för mig att Halsduken åter kan ses och nu kanske jag t o m kan ta till mig handlingen och inte bara spänningen.

bettankax sa...

Jag var 9 år och fick inte se den. Kan vara en av förklaringarna till alla dessa sjalar och scarves som översvämmar mitt hem.
Tror jag ska se den nu. Kan hoppas den för med sig köpstopp.

Sven sa...

Ingela, Ulf, bettenkax: Ja, ta chansen att se den. Jag tycker att tempot från 60-talet är så häftigt, man skriver brev, skickar telegram och ringer på telefon, allt går så otroligt långsamt. Och det är förhören med de misstänkta som är i centrum, det finns nästan ingen tekniker på brottsplatser, ingen DNA.....på sin höjd skoavtryck!
På så sätt är det en intressant tidsskildring, om man jämför med dagens deckarserier. Och Lars Ekborg, vilken skådespelare!
Jag kom inte heller ihåg handlingen, bara några skrämmande bilder som jag naturligtvis har förstorat under tidens gång.

Få se nu om terapin hjälper, så jag också kan ha en halsduk!

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

Minns namnet "Halsduken" nu när Du säger det. Men inte innehållet - fick nog inte se den. Fast jag har alltid varit tveksam till halsdukar = sjalar som är så populärt bland en del kvinnor på min arbetsplats. Tänker jämt på risken med dessa plagg i kontakten med andra människor. Nu har jag kansek svaret!

Sven sa...

Tankar i nutid: Du kanske ändå såg den eftersom du varit tveksam till sjalar....:)