onsdag, juni 26, 2013

En härva av tankar

Konst kan var mycket. Många ser det som något snyggt som kan hängas upp bakom soffan i vardagsrummet. Det är väl inget fel i det, jag är ingen snobb som tycker att konst behöver vara så märkvärdigt och exklusivt. Var och en får tycka vad de vill. Själv tycker jag att den mesta konsten faktiskt är ointressant. För mig alltså. Jag ser den och sedan går jag förbi. Nollställd. Men jag är ändå ständigt på jakt efter något som kan ge mig en upplevelse, en konstkick.

Jag tycker den bästa konsten är den konst som vänder lite på verkligheten, skruvar den en aning ur fästet, så att jag kan upptäcka något som jag inte sett förut, eller som jag tidigare inte tänkt på. För verkligheten är egentligen inte verklig utan något som vi bara tar för givet. Vissa konstnärer har förmågan att få mig, för ett kort ögonblick, att hisnande uppleva att det finns en spricka i tillvaron.



I Konsthallen i Luleå pågår X-border Art Biennal. Jag gick dit en dag. Där sitter en kvinna, Karin Aurora Lindell, och syr på två symaskiner. På den ena maskinen syr hon veck på en tygremsa, på den andra maskinen syr hon in en ståltråd. Hon syr meter efter meter och alltihop bildar en stor härva som hänger i taket. Hon började sy på detta sätt 2007 och kommer att fortsätta till 2017, på varje utställning som hon deltar i. Det är både en performance och en installation som "tar sin utgångspunkt i den förändrade produktionsprocessen inom textilindustrin under 1900-talet" som det står i informationsbladet.

Remsan i närbild
Härvan i taket


Hela hennes abete med att sy dessa remsor verkar ju totalt meningslöst, och slutresultatet kommer troligtvis inte att göra sig så bra på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Men jag får en sådan där hisnande upplevelse av konstverket, det som jag söker men sällan hittar. Konstnären berättar att det varit aktuellt på senaste tiden hur kvinnorna i Asien har det i textilfabrikerna. De är inlåsta hela dagar, får inte kissa mer än två gånger varje dag så de kan inte dricka så mycket vatten. I Bangladesh har kvinnor blivit instängda vid bränder och dött vid husras. Kvinnorna och facket kämpar för bättre förhållanden och högre löner. I stort sett alla kläder som vi köper här i Sverige är sydda i Asien under sådana svåra förhållanden.

Karin Aurora Lindell lyckas förmedla en känsla av hur dessa kvinnor har det. Ett oändligt arbete år efter år, en lång rad av timmar med för dem helt meningslöst arbete, som knappt ger dem en inkomst som de kan leva på. Och härvan som hänger i taket....ja.....den är fantastisk. Jag tänker mig den som en härva där sömmerskornas tankar, känslor och upplevelser är samlade, en härva som bara växer år från år, och som de själva inte har någon praktisk användning av.

Mitt samtal med konstnären får mig att associera till annat kvinnoarbete, min mammas virkande av vita dukar, som hon höll på med under hela livet. Tusen och åter tusen dukar som hon virkade med i princip samma mönster, och som, i varje fall de senaste 30 åren av hennes liv, ingen egentligen ville ha. De var omoderna, avsedda för en annan tid, men man tog emot och tackade av hänsyn till hennes arbetsinsats. I dessa dukar finns det större och mindre mellanrum mellan maskorna, och där samlades hennes tankar under arbetets gång. Jag har ofta önskat att någon gång kunde "framkalla" dessa dukar, så att de tankar som min mamma hade under tiden hon virkade kunde återskapas och spelas upp som en vinylskiva.

Handens arbete, upprepningen. Tankarna som far i huvudet, problemen och glädjeämnena. Huvudsaken att man inte är overksam. Absolut inte rulla tummarna.

********

Andra bloggare om , ,

6 kommentarer :

Monet sa...

Den där sortens "konst" tycker jag just är bara konstig. Och pretentiös som många installationer är. Jag ser hellre en dokumentär om de missförhållanden hon försöker beskriva. Var detta hennes bidrag till utställningen?

Annars är det ju tur att vi uppfattar det vi kallar konst på så privata vis att alla finner något!

Sven sa...

Monet: Precis, det är ju så, vi upplever det på olika sätt och det är så det måste vara.

Ulf sa...

Jag känner igen tankarna. Många gånger när jag lyssnar på musik så stänger jag av efter en stund. Jag tänker "Det finns inget så tråkigt som musik!!!" Då ska man veta att jag ägnat hela mitt liv åt just musik. Det är just det här att inget känns nytt och spännande. Ena stunden kan jag mycket väl njuta av musiken, men ibland törstar man efter "åh kan man göra så där-feelingen" När du såg hennes verk misstänker jag att det var just det du kände. Tack alla konstnärer och musiker och andra som har förmågan att tänka nytt och snett och vint på ett sätt som får oss andra att se rakt igen. Sen är det ju upp till var och en att tycka vad de vill. Bra inlägg.

Sven sa...

Ulf: Jag känner samma med musiken. Ibland blir jag mätt, det blir ju så när man har Spotify att det går att lyssna hela tiden. Men sen så vänder det, något slår an en sträng.

Cecilia N sa...

http://www.youtube.com/watch?v=fQOYg1ES838

På tal om framkalla tankarna.

Eva sa...

Läser ner lite...

Som notorisk handarbetare blev jag väldigt glad av dina tankar här!
Jag kanske inte helt förstår mig på det hon håller på med, fast jag ändå gör det.
Men du har verkligen fångat något där, med ditt resonemang om tankarna som "blir insydda/virkade/stickade/broderade/snickrade".
Förr var ju mycket handarbetande mer "av nöden": familjen måste ha sockor, tröjor och annat. Jag tror dock att mången kvinna (och en del män) gjorde detta med glädje, för det gav just en stund för egna tankar och funderingar.
Och kvinnorna som syr våra billiga kläder... Nog finns många av deras tankar och bekymmer i sömmarna!