26 juni 2013

En härva av tankar

Konst kan var mycket. Många ser det som något snyggt som kan hängas upp bakom soffan i vardagsrummet. Det är väl inget fel i det, jag är ingen snobb som tycker att konst behöver vara så märkvärdigt och exklusivt. Var och en får tycka vad de vill. Själv tycker jag att den mesta konsten faktiskt är ointressant. För mig alltså. Jag ser den och sedan går jag förbi. Nollställd. Men jag är ändå ständigt på jakt efter något som kan ge mig en upplevelse, en konstkick.

Jag tycker den bästa konsten är den konst som vänder lite på verkligheten, skruvar den en aning ur fästet, så att jag kan upptäcka något som jag inte sett förut, eller som jag tidigare inte tänkt på. För verkligheten är egentligen inte verklig utan något som vi bara tar för givet. Vissa konstnärer har förmågan att få mig, för ett kort ögonblick, att hisnande uppleva att det finns en spricka i tillvaron.



I Konsthallen i Luleå pågår X-border Art Biennal. Jag gick dit en dag. Där sitter en kvinna, Karin Aurora Lindell, och syr på två symaskiner. På den ena maskinen syr hon veck på en tygremsa, på den andra maskinen syr hon in en ståltråd. Hon syr meter efter meter och alltihop bildar en stor härva som hänger i taket. Hon började sy på detta sätt 2007 och kommer att fortsätta till 2017, på varje utställning som hon deltar i. Det är både en performance och en installation som "tar sin utgångspunkt i den förändrade produktionsprocessen inom textilindustrin under 1900-talet" som det står i informationsbladet.

Remsan i närbild
Härvan i taket


Hela hennes abete med att sy dessa remsor verkar ju totalt meningslöst, och slutresultatet kommer troligtvis inte att göra sig så bra på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Men jag får en sådan där hisnande upplevelse av konstverket, det som jag söker men sällan hittar. Konstnären berättar att det varit aktuellt på senaste tiden hur kvinnorna i Asien har det i textilfabrikerna. De är inlåsta hela dagar, får inte kissa mer än två gånger varje dag så de kan inte dricka så mycket vatten. I Bangladesh har kvinnor blivit instängda vid bränder och dött vid husras. Kvinnorna och facket kämpar för bättre förhållanden och högre löner. I stort sett alla kläder som vi köper här i Sverige är sydda i Asien under sådana svåra förhållanden.

Karin Aurora Lindell lyckas förmedla en känsla av hur dessa kvinnor har det. Ett oändligt arbete år efter år, en lång rad av timmar med för dem helt meningslöst arbete, som knappt ger dem en inkomst som de kan leva på. Och härvan som hänger i taket....ja.....den är fantastisk. Jag tänker mig den som en härva där sömmerskornas tankar, känslor och upplevelser är samlade, en härva som bara växer år från år, och som de själva inte har någon praktisk användning av.

Mitt samtal med konstnären får mig att associera till annat kvinnoarbete, min mammas virkande av vita dukar, som hon höll på med under hela livet. Tusen och åter tusen dukar som hon virkade med i princip samma mönster, och som, i varje fall de senaste 30 åren av hennes liv, ingen egentligen ville ha. De var omoderna, avsedda för en annan tid, men man tog emot och tackade av hänsyn till hennes arbetsinsats. I dessa dukar finns det större och mindre mellanrum mellan maskorna, och där samlades hennes tankar under arbetets gång. Jag har ofta önskat att någon gång kunde "framkalla" dessa dukar, så att de tankar som min mamma hade under tiden hon virkade kunde återskapas och spelas upp som en vinylskiva.

Handens arbete, upprepningen. Tankarna som far i huvudet, problemen och glädjeämnena. Huvudsaken att man inte är overksam. Absolut inte rulla tummarna.

********

Andra bloggare om , ,

22 juni 2013

Om att grilla

Nordnytt hade ett långt reportage utifrån en undersökning om midsommarfirandet. Tydligen gillar kvinnor jordgubbar medan männen gillar att grilla. Reporten från Nordnytt gick omkring utanför Coop och frågade männen om de gillar att grilla och kvinnorna om de gillar jordgubbar. Inslaget var nog 15 minuter långt. Och tydligen stämde undersökningen, gubbarna gillar att grilla och kvinnorna gillar jordgubbar. Det är bra med grävande journalistik, nu fick vi ju svart på vitt hur det ligger till i den här frågan. Våra fördomar bekräftade än en gång.

Själv gillar jag inte att grilla men jag tvingas ändå till det på grund av fördomarna mot oss män. Jag kan sträcka mig så långt att jag låter Karin klippa gräset, jag skyller på att jag har ont i armen. Men om jag skulle låta henne grilla det skulle vara att gå för långt. Min sexuella läggning skulle säkert ifrågasättas och min Morbergfaktor skulle sjunka katastrofalt lågt. A l l a män måste grilla. I veckan kommer bröderna Timells grillbok, jag har ingen aning vad som kvalificerar dem mer än att de är män, eller hör snickeri ihop med grillning på nåt sätt?

Att grilla är ju helt hopplöst. Jag brukar köpa vanliga karrékotletter, dyrt kött vill man ju inte slösa på en sådan vansklig tillagningsmetod. Min svåger Sten, som kan grilla, han säger att det är meningslöst med marinader, men jag vågar inte lita på honom. Eller jag gör det till hälften. Jag bestämmer mig att inte lägga det i marinad men sedan blir jag osäker och orolig och en timme innan ändrar jag mig och lägger ändå köttet i olja och kryddor. Det är väl ännu meningslösare än att lägga ner det i tid. Det enda som händer är att oljan droppar ner på kolen så att det brinner höga lågor och sotar köttet.

När ska man vända köttet? Ska man vända det flera gånger under hela grillningen eller låta det ligga en längre stund tills köttsaften sipprar upp? Jag vet inte, jag har fått många råd och de flesta råd sammanfaller inte. Och jag vet, kolen ska vara vita innan det är dags men vem vågar vänta till dess om man ska göra flera omgångar. Jag brukar vanligtvis grilla på kol innan de blivit tillräckligt varma, och när det är vita och heta då är jag redan klar. Ibland har jag funderat på att bjuda in grannarna att de får komma till mig och grilla efter jag är färdig,  för då får de tillgång till en perfekt kolbädd.

Våran familj har ätit alla sorters grillade kotletter. Ofärdiga i mitten, brända på en sida, brända på två sidor, sotiga, osaltade, smaklösa. Den enda gemensamma nämnaren med alla grillade kotletter är att de varit mycket sega, och det kräver sin man att skära sig igenom senorna. Vi brukar köpa in en rejäl laddning med tandtråd inför grillningssäsongen.

Den här våren har Karin nästan varit fixerad vid att vi behöver köpa en ny grill. Den vi har är för liten, för svår att få rätt luftdrag i och saknar avställningsytor. Hon har snart nog kollat alla varuhus inom Luleå kommun, och är inne på att vi måste ha en med inbyggd termometer. Jag känner mig olustig inför hennes plötsliga intresse för nya grillar. Ibland får jag en känsla av att det egentligen är mig hon vill byta ut. Är bytet av grillen ett första steg mot att söka en riktig man, en man som kan grilla?

När jag tänker på det blir jag väldigt sugen på jordgubbar med grädde.

********

19 juni 2013

Saker som jag inte vill veta något om

De politiska sexundersökningarna fortsätter, först var det Aftonbladet, och nu TV3. Jag har svårt att förstå varför man gör sådana undersökningar kopplat till politisk åskådning, hur ska själva kunskapen användas kan man fråga sig. Den senaste undersökningen visade att kristdemokrater onanerar minst av alla politiska partier. Och det är väl inte så konstigt, deras kristliga moral lägger hinder i vägen. Det är händerna-på-täcket som gäller när ungdomsförbundet har sina läger i sommar, så gör ju vanligt folk, eller hur? De håller inte på i onödan. Sex gånger i månaden får räcka.

Det parti vars medlemmar onanerar mest är Sverigedemokraterna. De saknar ju helt moral och har absolut inga hämningar, och tydligen tar de hand om sig själva varannan dag. Det är ju heller inget konstigt, för vem vill ligga med en Sverigedemokrat? Socialdemokraterna ville inte ens stå bredvid dem i partiledaredebatten vid förra valet. Nu kanske man förstår det bättre, en Sverigedemokrat vill man ju inte gärna ta i höger hand. Då får DO säga vad dom vill.

I en av alla dessa undersökningar som berikat vårt liv på sistone har det framgått att pensionärerna har mest sex i samhället. Jag blev helt chockad när jag läste det. Jag trodde att sådana behov tynade bort i äldre åldrar, när kroppen blir rynkig och buktar ut på fel ställen. Hur roligt kan det vara att ligga med en gammal människa egentligen? Särskilt som man levt med samma person i fyrtio år och all spänning försvunnit och övergått i en mängd personliga ritualer och upptagenhet av krämpor och kroppsfunktioner.

Men sedan förstod jag att det måste vara något fel i undersökningen. Hur definierar en pensionär vad som är sex? Jag tror inte att det behöver vara samma som vi tänker, med penetreringar och sådant. Det kanske räcker när en undersköterska drar ner byxorna på en för att man ska få en spruta i ändan. Eller när fotvården masserar fötterna på en så att cirkulationen sätter igång. Eller när hemtjänsten rullar upp stödstrumporna ända upp i skrevet. Det kanske handlar om beröring som gör att det pirrar i kroppen helt enkelt. Så måste det vara.

Vänsterpartister hade minst sex av alla partier. Jag blev förvånad över det. De verkar ju så gåpåiga, vill förändra samhället och tycker absolut inte om borgerlig moral. Jag trodde att de var fria, lössläppta, att de knullade runt lite som man gjorde på 60-talet. Men så är det nog inte. Vänsterpartister är dubbla på nåt sätt. De vill förändra samhället men samtidigt är de väldigt konservativa. Lika dubbla som kommunisterna som ville befria alla människor och göra dem jämlika men skapade ett samhälle där ingen var fri utom en person, Stalin.

Undrar hur Stalin skulle ligga till i en sådan här undersökning? Hur mycket sex och hur ofta onanerade Stalin. Det kanske vore nåt för Aftonbladet att ta tag i härnäst, i sin iver att upplysa oss om saker och ting som vi absolut inte vill veta något om.

11 juni 2013

Kundklimatet i kommunen

En stående punkt på dagordningen vare år är Svenskt Näringslivs publicering av företagsklimatet i kommunerna. På den listan rankas alla kommuner från 1 till 290, utifrån hur företagarna "upplever" att klimatet är för just för dem. Många kommuner åker jojo på listan mellan åren, ibland är det upp och ibland är det ner. Längst ner är det mest små inlandskommuner som ofta helt saknar näringsliv. Bedömningen om vad som är bra eller dåligt är naturligtvis väldigt politiserad och resultaten används av diverse ledarskribenter för att peka ut misslyckade politiker.

Boden föll ju väldigt många placeringar på listan när de försökte stoppa den privata hemtjänsten, som var en orsak till att kommunens ekonomi blödde. Norrbottens Kurirens ledarsida har sedan dess lagt skulden på det försämrade klimatet på en enda politiker i Boden. I Svensk Näringslivs beskrivning av framgångsfaktorer för ett gott klimat skriver man bl.a. "Öppna upp den skattefinansierade marknaden för små och medelstora företag genom upphandlingar och införande av valfrihetssystem". Det var just det som Boden inte ville, de försökte göra tvärtom och det straffade sig gruvligt.

Jag anser att det här som Svenskt Näringsliv håller på med, eller snarare, tillåts hålla på med varje år, skapar en helt förvanskad bild av situationerna i kommunerna. Hur kan man låta företagen ensidigt tolka "klimatet" och sedan utifrån denna subjektiva bild döma alla kommunerna i landet? Och låta den listan bli en symbol för en lyckad eller misslyckad politik som sedan får en väldigt stor medial betydelse.

Jag tycker att det är dags att vi slår tillbaka med Svenska Kundundersökningen. I den listar vi alla företag i kommunen, och bedömer hur de olika företagen har bemött oss under året. Hur var det när Johanssons rör installerade en ny toalettstol och glömde att täta med silikon? Eller hur många timmar har jag suttit i telefonkö hos Telia när bredbandet inte fungerat som det ska och när jag efter en timme kommit fram så har jag blivit bortkopplad? Eller upplevelsen att gå in på Elgiganten och bli nonchalerad av den unga personalen bara för min ålder? Eller Åhlens som diskriminerar män och har tagit bort alla kläder för halva befolkningen? Eller försäkringsbolag som vägrar betala ut skadeersättning på grund av en finstilt klausul? Eller köttfärsen från Willys som luktade illa....eller

Och sedan sammanställer vi alla kunders rent objektiva uppfattningar och sammanväger det totala Kundklimatet i Luleå kommun, och sedan skyller vi allt på Norrbottens Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom. För hans tidning blir sämre och sämre varje år och skapar onödigt missnöje rent generellt vid mötena med det privata näringslivet.

10 juni 2013

Tyvärr, jobben kommer att ta slut.

Under industrialismen har ju en hel del arbetsuppgifter försvunnit genom rationaliseringar och  automatiseringar. Men vi har faktiskt klarat oss ganska bra genom att producera allt fler och fler varor och behovet av fabriker har gett nya arbetstillfällen. Och även om vi haft stora maskiner så har det ändå behövts en människa där i förarhytten, som styrt med ratten, sedan med joysticken och tills slut med datormusen.

Men nu har vi verkligen tagit de första stegen in i det samhälle där människan i stort sett kan ersättas av robotar. Robotar som planerar, utför och gör det mesta av jobbet. Man kan sitta på altanen medan robotgräsklipparen åker omkring och klipper hela tomten. Inomhus sköter robotdammsugaren själva markservicen och räddar ett ojämlikt äktenskap. I gruvorna behövs snart inga människor alls utan allt är automatiserat och digitaliserat och en ensam person i Stockholm kommer snart att kunna sköta hela Kirunagruvan. På samma sätt kan några datakillar sitta i USA och köra förarlösa flygplan över hela världen och döda folk som inte har rätt inställning till den amerikanska administrationen.

Det är faktiskt höjden, att krig snart kan skötas utan något som helst behov av soldater.  Många pratar redan om att krig kommer att utkämpas bara mellan olika former av maskiner och robotar. Inte konstigt att vi redan tagit bort värnplikten.

Och i Sverige har det visat sig att allt större grupper av ungdomar varken studerar eller arbetar. Särskilt gäller det storstädernas förorter. Landsbygden utarmas eftersom skogen kan sågas ner och exploateras utan behov av skogsarbetarna. Inte ens en Facebook-hall ger mer jobb än en liten mekanisk verkstad gjorde på 50-talet.

Bilarna har redan börjat parkera själva och det är bara en tidsfråga innan alla chaufförer får packa ihop väskan och gå hem. Vad ska vi jobba med egentligen?

Samtidigt i den politiska världen så ropar man efter jobben, jobben, jobben. Men vad ska vi jobba med?   Jag tror ingen vet, och många politiker lever kvar i det gamla tänkandet, att bara det blir högkonjunktur igen så då ordnar det sig. Nej, tyvärr. Landsbygden kommer inte att klara sig, någon mirakelkur finns inte. Det behövs inte ens någon fabrik för att tillverka saker, bara en 3 D-skrivare i vardagsrummet så kan man själv skapa livets nödtorft.

Men alla kommer nog inte att bli utan arbete. Några måste väl fortsätta att programmera och skapa mjukvaror till alla maskiner som åker omkring och gör vårt jobb. Men resten, alla vi övriga,måste ha sin försörjning av samhället helt enkelt. Inte som idag med en massa förnedrande socialbidrag där undertexten hela tiden är att du är lat om du inte jobbar. Nej, det handlar istället om att vi behöver en medborgarlön, en minimistandard som alla tillförsäkras som bor är i landet.

Alla som väljer att ta medborgarlön under en period av livet, ska i så fall hyllas för den insats som de gör för samhället, att avstå lönearbetet till förmån för någon annan behövande. Helt enkelt en solidarisk handling. Medborgarlönen betalas av staten och  finansieras av rejäla avgifter på mineraler och gruvor. På så sätt genereras skatteintäkter till glesbygdskommuner som de i sin tur kan använda till social service för medborgarna.

Just idag, denna måndag,  skulle jag kunna tänka mig att vara rätt så solidarisk, och ta medborgarlön resten av året.


4 juni 2013

En bok ingen vill läsa

Tänkte att jag skulle skriva en bok:

Den ska handla om en pojke som föds i en familj, med mamma, pappa och storasyster. Familjen bor i en enkel men praktisk villa i ett vanligt medelklassområde. Föräldrarna är lyckligt gifta med varandra och de är nästan alltid positiva och glada, om det uppstår ett bråk så löser det genom att sätta sig ner och prata om det. Som föräldrar är de empatiska och förstående. De trivs med att tillbringa mycket tid tillsammans i familjen, med god vänner eller släkten som bor i närheten.

Pojken växer upp och följer normalkurvan på BVC, och sköterskan är nöjd även med talets och intelligensens utvecklingen. Under hans första fem år har han de vanliga barnsjukdomarna som brukligt är men det uppstår inga komplikationer efteråt och han har inte ens haft en penicillinkur när han börjar skolan.

Skolan förflyter bra och han får mycket stöd den första tiden av sin storasyster som går i samma skola. De följer varandra hem från skolan, och föräldrarna som båda jobbar deltid alternerar att vara hemma tidigt på eftermiddagen och ta hand om sina barn. Han är duktig i skolan, inte så att han tillhör de bästa, men hela tiden över genomsnittet. Han gör sina läxor utan att föräldrarna behöver be honom. Han har många kamrater både i skolan och på fritiden, han är omtyckt och har under hela grundskolan aldrig behövt vara rädd på skolgården. De leker tillsammans både tjejer och killar och alla får vara med.

Som ung vuxen utbildar han sig till lärare, köper en manchesterkavaj, och får sedan arbete på skolan i det samhälle han växt upp. Han gifter så småningom med Doris, som han känt sedan lågstadiet. De älskar varandra och har ett bra sexliv eftersom de röstar på Kristdemokraterna. De motionerar och källsorterar soporna.

Tyvärr, jag vet, ingen kommer att läsa den boken!

För vem är intresserad av ett lyckligt liv? Inget missbruk hos föräldrarna eller avancerad mobbing på skolgården. Inget socialt utanförskap, inga hemska sjukdomar eller olyckor som slår sönder tillvaron. Inga skulder som gör att de förlorar huset och måste flytta till en förort och bo i en trea på sjätte våningen. Ingen otrohet eller våld i nära relation. Inte ens storasyster blir våldtagen eller styckmördad av en galning som bor grannhuset men såg ut som en helt vanlig människa.

Vem vill läsa en bok om en lycklig människa, en bok som inte ens har ett litet trauma, ett plötsligt dödsfall eller det minsta tragik? Nej, det vill ingen. Men de flesta skulle nog gärna vilja vara själva huvudpersonen i den boken.

2 juni 2013

Halsduken



En av den första svenskproducerade kriminalserierna i TV var Halsduken, byggd på engelsk förlaga. Det var Lars Ekborg som spelade poliskommissarie och i övriga roller fanns bl.a. Ulla Sjöblom, en ung Tomas Bolme, Åke Grönberg m.fl.

Den gick 1962 och jag var 7 år. Mina föräldrar hade inga som helst tankar på att jag kanske var för ung att se denna hemska och fruktansvärt spännande serie. De enda som de censurerade och som föranledde dem att skicka ut mig från tv-rummet, var när det någon gång visades naket eller fanns erotiska inslag. Jag fick tidigt lära mig att allt som hade att göra med våld och mord var helt ok medan den nakna människokroppen var det farligaste man kunde se.



Men jag blev väldigt skrämd av Halsduken. Mördade unga kvinnor som låg i hemska ställningar, strypta med sidenhalsdukar, var något som jag hade svårt att hantera. Dessa bilder har förföljt mig hela livet, och jag har aldrig kunnat glömma Halsduken. Även om själva handlingen och innehållet har förbleknat genom åren, har själva föreställningen om vad en halsduk kan göra en människa följt mig. Att bli strypt, att inte få luft, är på nåt sätt grunden i all ångest, särskilt panikångesten.

För mig har det inneburit att jag aldrig kunnat bära halsduk. Som barn tog jag av den och la den i väskan på väg till skolan, så mamma inte skulle se det. I vuxen ålder har jag ibland försökt ha en halsduk när det varit kallt men obehagskänslorna har tagit över. Jag har helt enkelt fått lite svårt att få luft så fort jag haft något runt halsen.

Till min stora glädje, (och alla generationskamrater som varit i samma situation) har nu SVT öppnat arkiven och sänder Halsduken igen i en bearbetat version. Äntligen får jag möjlighet att bearbeta mitt barndomstrauma, nu när jag ser serien igen, denna gång tillsammans med min fru Karin.

Till skillnad mot mig så tillät inte hennes föräldrar att hon fick se Halsduken. Så hennes trauma har snarare varit utanförskapet, att hon inte fick se på tv det alla talade om i hela Sverige på den tiden. Öppet arkiv ger henne nu äntligen möjligheten att ta igen den bristen. Till hennes föräldraras försvar kan sägas att Karin aldrig haft besvär att bära halsduk eller sjal. Tvärtom är hon nästan fixerad vid sjalar och på sina resor köper hon in mängder av sidenhalsdukar och sjalar som ligger i högar överallt i huset.

Men ingen halsduk är till mig naturligtvis. Tur att vi har söner som alla använder halsduk, och deras kvinnor som älskar sjalar, så Karin kan skicka presenter till dem. Det är ju ändå bra när trauman i barndomen får en positiv utgång.

**********

Andra bloggare om , ,