1 maj 2013

Om glömskan



Jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn på folk. Min bror i Umeå är likadan. Och det blir ju inte bättre med åren, numera kan jag också ha svårt att känna igen folk jag träffat en enstaka gång. För min del handlar det inte primärt om dåligt minne, utan brist på intresse för andra människor. Eller kanske inte brist på intresse direkt (jag är ju ändå socionom!) snarare handlar det om  att jag i  alla sammanhang mest tänker på mig själv och försöker föreställa mig hur jag tar mig ut, i andras ögon.  Det är rätt jobbigt att leva i en sådan metavärld, att vara självupptagen sett ur andras perspektiv.

Når jag kommer in på ett möte på jobbet, om det är två-tre personer där som jag inte känner igen eller vet vad de heter, så blir jag osäker på om det beror på mitt dåliga minne, att jag inte känner igen dem eller vet vad de heter, eller om jag verkligen aldrig träffat dem.  Hur ska jag nu bete mig så att det inte märks? Jag vill absolut inte gå fram till en person och presentera mig som om vi aldrig träffats, och det visar sig att jag träffat hen flera gånger och att vi jobbat ihop i nån arbetsgrupp för några år sedan. Vad tänker den personen om mig i så fall? Att jag är så självupptagen att jag inte lägger folk på minnet, att andra är betydelselösa för mig och att jag egentligen bara försöker hävda mig själv och mitt ego.

Så när jag ändå måste gå fram och presentera mig, på vinst och förlust, då säger plötsligt någon, efter jag sagt mitt namn - jamen vi har ju träffats och känner varann.....men vi kan väl ändå vara formella och ta i hand ändå :))  

Det är en svår stund för mig. Ska jag erkänna att jag inte har en susning om vem jag har framför mig och framstå som en självupptagen idiot som är så jävla dryg. Eller vara ärlig och säga, tyvärr jag kommer inte ihåg dig. Oftast väljer jag den oärliga vägen. Låtsas som att - ja, visst känner vi varandra, hehe, det var länge sedan.....är allt bra med dig?

Det är en farlig strategi. Avslöjandet ligger ständigt på lut. Jag brukar bli så nervös vid dessa tillfällen att jag helt glömmer bort namnen på alla i rummet, både de jag känner sedan förut, som jag inte kände igen och som jag hade glömt namnen på och de som är nya för mig, som just nu presenterat sig. All energi går åt till att hålla masken och försöka ta mig ur situationen med hedern i behåll. Det tar så mycket energi av mig att jag säkert kommer att ha glömt både vilka som var med och vad vi pratade om på mötet. Och då blir det likadant nästa gång.

Men nu har jag fått en bra idé som skulle kunna vara till hjälp för mig och min bror i Umeå. Tänk om man skulle ha en app i telefon som kopplar ihop foto med namn. När jag träffar nya personer (eller personer jag redan träffat men glömt bort), vid själva presentationen så håller jag upp telefonen, tar ett foto samtidigt som denne säger sitt namn. Detta lagras sedan i telefonens minne. Nästa gång jag träffar en person som jag inte känner igen så håller jag bara upp telefonen, som med ansiktsigenkänningsfunktionen scannar alla lagrade personer och när det blir en matchning så plingar det till och hörs en röst som säger: "Bernt Karlsson" " Kommunaltjänsteman".

Tjena Bernt! Hur är läget?


4 kommentarer:

Anonym sa...

Kanske har du ansiktsblindhet.

Bert Bodin sa...

Du! Den appen finns nog redan.

Anonym sa...

Jaså, det heter app numer det läkarna kallar diagnos. Bra att veta till nästa gång man hamnar på sjukhuset.

Elisabet. sa...

Dessutom tror jag att det är åldersrelaterat. Jag märker det tydligt själv, Kurt.
Ja, eller vad du nu heter ,-)