fredag, mars 29, 2013

Om åldrande själar

När jag fyllde år för en vecka sedan skrev jag på Facebook att jag nu är 58 år och att jag också känner mig som 58 år. Jag ville utmana den gängse uppfattningen att det är svårt att uppfatta sin egen ålder; man ser i spegeln den fysiska förändringen men inombords är det lätt att uppleva sig som ung i sinnet, att man "känner sig som 19 år". Det är en så vanlig kliché att det nästan räknas som något positivt, att man trots en stigande ålder låter själen stampa på som om den stannat i utvecklingen redan i tjugoårsåldern.

Och det finns också många som lever sina liv där den yttre och inre åldern inte är i fas. Jag tänker på alla gubbar i äldre åldrar som saknar fullständig självinsikt och som tror sig vara oemotståndliga för unga kvinnor. De sprider sina sexistiska kommentarer till alla kvinnor som råkar i deras väg. Det är inte så konstigt, de känner sig fortfarande som 19 år och de lever i en vanföreställning om sig själv.

Jag har länge hävdat att man ska försöka leva så att man vet hur gammal man är och att man har en förståelse för att åren har gått. Att undvika födelsedagar genom att inte låtsas om dem, och på så sätt försöka lura livets gång är inte en framkomlig väg. Istället lurar man sig själv. En person vars själ stannat i tjugoårsåldern utvecklas inte. Hans intressen, sättet att se på tillvaron, rädslor och tillkortakommanden, allt fryses vid den punkt i historien då han var ung och trettio år senare sysslar han med samma personliga problem och svårigheter. Han är i femtioårsåldern men lever i det förgångna.

Om man på bästa sätt ska ta tillvara livet måste också själen åldras, inte bara kroppen. Och hur utvecklas en själ? Jo genom att acceptera att förluster är en del av livet. Det handlar alltså om förmågan att sörja det som en gång varit men som inte längre är. Ur sorg kommer all utveckling och förändring.

Vi män som föddes på 40 och 50-talen, vi som är gubbar nu, vi fick inte lära oss att sörja. Istället fick vi tidigt lära oss att bete oss som "män" och absolut inte visa svaghet eller gråta. Ronny Eriksson berättade i sin senaste show att han såg sin far gråta en gång under hela uppväxten och det var en sentimental tår över en vacker solnedgång.

Känslor av andra sorter än ilska var "feminina" och inget som pojkar höll på med. Därigenom togs en stor del av förmågan att själsligt utvecklas ifrån oss. Inte så konstigt då att det går omkring så många gubbar som fortfarande tror sig vara 19 år och sprider sina sexistiska skämt omkring sig.

Jag hoppas därför att den feminism som Nina Björk förespråkar är den som kommer att få framgång i samhället. Inte den där kvinnor ska anamma männens sätt att vara - arbeta och försaka - utan där männen tar sig an den traditionella kvinnligheten: sorg, omsorg och relation.

*******

Andra bloggares åsikter om , ,

11 kommentarer :

Bert Bodin sa...

Och låt oss glömma den där "seden" med plussandet. "Han är 50 plus".
"Hon fyller 40 plus". Man är den man är, nämligen 64. Snart. ;-)

Sven sa...

Bert: Bra Bert! Det har jag inte tänkt på, din synpunkt passar bra in i det här sammanhanget.

Jag tar tillbaka min kommentar om lunchen. Det passade bra med snaps idag!

Anonym sa...

På tal om fädernas tårar, så tror jag att jag såg min fars tårar vid två tillfällen. Båda under hans sista fem år, en när han läste Nelson Mandelas mamoarer och en när ha förtvivlad märkte att kroppen i stort sett inte orkade någonting längre. Och den hade ju orkat så mycket tidigare i livet. Och jag är snart 60.
PV

Sven sa...

PV: Du fick ändå se tårarna vid tillfällen då tårar är befogade. Att förlora de kroppsliga förmågorna, det är en tung förlust.

Jag minns inte att jag nånsin såg min far gråta, inte ens under hans sista tid.

60. En bra ålder för en själ, mycket samlad erfarenhet.

Leva sa...

Ja, nu skulle jag ju helst vilja "gilla" ditt inlägg, igen... ;) Du gör en riktigt bra analys, igen. Tycker jag. Och hoppas att precis varenda medelålders man med tonåringssjäl läser det du skrivit - och tar fasta på det... Jag tror tyvärr att väldigt många människor idag, oavsett kön, inte ser någon som helst lockelse i att utvecklas som människa. Men hoppas att jag har fel.

Apropå det där med "plussandet"; min 70-åriga mor sa för några år sedan, med ovanligt mycket emfas faktiskt, att hon inte alls förstod poängen med att kalla sig "60 plus". "Varför säger man inte i stället att 'jag är 70 minus'!?", tyckte hon... :) Och jag gillar den tanken; varför ska man inte känna sig mer stolt över att ha uppnått den ålder man har, än försöka låtsas att man inte lyckats med det fast man har det...?

Ulf sa...

Vi är ungefär lika gamla och jag har i flera sammanhang stött på motstånd när jag påstår att jag är nöjd med att vara så gammal som jag är. Tillägger jag dessutom att jag inte orkar på samma sätt som förut blir det än värre. Nej, jag ska inte använda åldern som ursäkt påstår de. Nej, jag använder inte åldern som ursäkt. Jag konstaterar bara att det skett en förändring som är helt naturlig och som är ok för mig. Se'n är det en helt annan sak att hela tiden leva upp till detta sätt att se på saken. Jag ljuger om jag påstår att jag inte då och då ser mig själv på ett sätt som inte stämmer överens med spegelbilden. Det tycker jag att kan få göra. Det blir tragiskt bara om man inte bromsar i tid:)
Jag vill gå i tweedkavaj i trädgården och njuta av att vara människa, man och slippa jaga ungdomen. Den har jag ju redan levt fullt ut en gång. Var sak har sin tid.

Sven sa...

Leva: Kul att du gillar! Jag tror att utveckling idag tyvärr handlar mer om konsumtion, att köpa nya saker, resa och uppleva, renovera hus etc än om inre förkorvring. Vi har inte tid att stanna upp och reflektera.

Ulf: Låter väldigt fint att gå i tweedkavaj i trädgården och njuta av att vara människa! Helt perfekt för oss som lever i nutid!

Elisabet. sa...

Och jag såg min pappa - född 1919 -, gråta flera gånger! Han var lättrörd och grät floder när han såg "Den gamle och havet" .., han grät när Silvia och Kungen gifte sig .."för tänk, så grann hon är och tänk, hur det ska kännas för hennes pappa!" .., han grät när alla döttrar varit på besök hemma över påsk eller jul och återvände .., inga stora gråtkaskader, men så där så han torkade tårarna ur ögonvrån.
Och när han fyllde 60 och skogsarbetarna som han var bas över stod hemma i vardagsrummet - i en ring runt om honom och någon sa att han varit den bäste av chefer och alltid så rättvis, då togs den blårödrutiga näsduken fram igen ..., då var det tåreflöde!
Då grät för övrigt mamma också ,-)

Elisabet. sa...

Pappa var född 1910, inte 1919. Jag slant på tangenterna.

Sven sa...

Elisabet: Ja, det var lite så jag menade, män grät när de rördes sentimentalt av något fint. Men att gråta när de verkligen var ledsen, hade ont eller mådde dåligt, det var inte okej. Då gällde det att bita ihop. Men din far kanske var annorlunda där, det finns ju alltid undantag.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.