18 februari 2013

Plötsligt händer det!



Jag lever ett vanligt medelklassliv. Allt förväntas fungera; huset, värmesystemet, bilen, matlagningen och löning på fredag. Det är trygghet upp över öronen, och denna trygghet har blivit så stark inom medelklassen att det gör något med oss. Till exempel behöver vi inte hjälp av varandra längre, från grannar och vänner. Vi klarar oss själva och det vi inte rår på det lejer vi bort. Det är det nya honnörsordet: det går ju alltid att leja bort. Renovera, tapetsera, laga bilen, köpa mat, städa, ja, de mesta kan vi leja bort.

Vi har därigenom förlorat de materiella problemens sammanhållande funktion. När en granne ringer på,"du, jag håller på att byta generatorn i bilen, har du en stor skiftnyckel ?" och man får lämna allt och hjälpa honom resten av kvällen liggande på cementgolvet i ett kallt garage. Eller när en annan granne ringer på och vill ha hjälp med bogsering av bilen som stannat på en skogsbilväg utanför Råne. Eller det som var vanligt förr, att gå till grannen och låna mjöl, mjölk eller ägg. Det händer aldrig numera, alla har redan köpt ingredienserna enligt receptet i Annas Matkasse.

Ingen behöver hjälp längre av närmaste grannen. Vi lever i våra trygga bubblor och vi hälsar på varann när vi går till jobbet på morgonen och när vi kommer hem på kvällen.

Men plötsligt händer det!

Söndag morgon klockan 9.32 hördes ett fruktansvärt brak i vårat radhus på Porsön. Något allvarligt hade hänt, och när jag öppnade ytterdörren såg jag förödelsen; den tunga våta snön hade rasat från taket och tagit med sig brotaket rakt ner i backen. En fruktansvärt smäll! Det första jag tänkte på att det var tur att ingen stod därutanför, då hade det gått väldigt illa.

Och det var som hela Porsösundet vaknade ur sin Törnrosasömn! De två närmsta grannkvinnorna kom ut i morgonrock och beskådade eländet och vi hade ett väldigt trevligt samtal om livets förtretligheter. Den enes man hade skottat sitt tak tidigare och varit förutseende, till skillnad mot mig. Och min fru Karin fick äntligen bevis för att det inte är bara hon som såsar i morgonrock ända till 10-tiden på söndagsmorgon. Där ser du, sa hon till mig, det är inte bara jag! Jag vet inte om jag sagt något om det tidigare, men tydligen hade jag gett en liten anmärkning. Sedan kom Ulrika Vallgårda, fullt påklädd, och stannade en stund och sympatiserade med oss som plötsligt blivit brolösa.

Sedan kom karlarna. Från bilarna som stannade på vägen eller från rykten som redan spridit sig på Facebook. Karlarnas empatiska förmåga är en aning annorlunda än kvinnornas. Deras första tanke verkade vara: tur att det inte var vårt brotak! Och sedan nästa tanke: kommer min bro att hålla? Just den där andra tanken verkade vara lite jobbig och en ångest och oro spred sig över området, som en slags manlig dimma som är vanlig när hus och hem hotas av yttre hot. Männen for hem och jag ljuger inte om hela tjugo brotak skottades denna eftermiddag. Jag vet att en man fick rejält ont i ryggen. Han borde ha lejt bort skottningen.

Själv är jag helt obekymrad om att mitt brotak for i backen. Bron var gammal och ful och om den inte krossats under snömassorna hade jag säkert fått leva med den i många år till. Jag ser det som en fingervisning från högre makter att nu är det dags Sven, det behövs en ny bro.

Vi får se om jag gör den själv eller ber någon granne hjälpa mig.
Eller så lejer jag bort det.

4 kommentarer:

Elisabet. sa...

,-)

Ååå, vad du skriver underbart!

Sven sa...

Elisabet: Tack...tänkte lite på er när jag skrev, visst har ni stopp i avloppet? Allt kan hända!

Ulf sa...

Vi är glada att ingen fick bron i skallen. Det är aldrig nyttigt.

Ulrika sa...

Här måste jag säga att jag uppskattar att du skriver att jag var FULLT PÅKLÄDD!!!! (Annat var det när jag var ute och fotograferade älgarna en lördagsmorgon.)