måndag, februari 25, 2013

En långsam en snabb

I helgen såg vi två filmer.

Den första var Hitchcocks klassiker från 1972, Frenzy. En mördare och våldtäktsman som härjar i London och som stryper sina offer med slipsen. Han kallas slipsmördaren. Det är en gammal film och det är svårt att utstå den manliga jargongen som är full av sexism och dåtidens könsroller. Men det är en annan sak som jag fastnar för i filmen, och det är det extremt långsamma tempot. Varje scen är utdragen och övertydlig. Storyn är inte alls svår att förstå och polisens bevis mot först en oskyldig man och sedan mot den rätte mördaren är övertydlig. Trots det finns ett långt avsnitt där polisen är hemma och äter middag med sin hustru då han i detalj beskriver vad polisen tagit reda på och hur allt hänger ihop. Vi får alltså höra samma historia flera gånger, som om jag som åskådare vore en idiot. Naturligtvis är polisens hustru redan tidigt klar med att den förste mannen är oskyldig, långt före polisen, bara pga av sin kvinnliga intuition.

Den andra filmen var Skyfall, den senaste James Bond-filmen. Där är hastigheten på filmberättelsen naturligtvis uppskruvat till det högsta som överhuvudtaget går att visa utan att det ska bli helt obegripligt. Det är action av senaste snitt och det smäller i var och varannan scen. Bond kör motorcykel genom folksamlingar i en övernaturlig jakt och hans springer på tågtaket och slåss med boven, blir skjuten och faller en kilometer ner i en fors, men överlever. Filmen slutar naturligtvis med att ett helt hus sprängs i luften och en helikopter rasar ner och störtar i samma hus. Det exploderar och brinner och folk dör i stora mängder.

Jag kan absolut inte känna något för Skyfall. Jag blir inte rädd eller uppjagad, inte ens underhållen. Jag går och lägger mig innan hela slutscenen är avslutad, jag bryr mig inte om hur det går. För mig är den helt misslyckad som film betraktad, trots att den måste ha kostat mycket pengar.

Frenzy däremot, gör mig obehaglig till mods. Jag dras in i filmens otäckheter och jag kommer aldrig att glömma den hemska scenen när mördaren på ett lasbilsflak full med potatis försöker räta ut fingrarna på ett stelnat lik. Hitchcock hade en sjuk fantasi men han skapade filmiska mästerverk, låt vara med en väldigt långsamt tempo. Kanske är det mitt nya intresse för långkok som även börjar slå igenom inom andra områden än kokkonsten.

3 kommentarer :

Cecilia N sa...

Filmstudion jag gick på som tonåring hade en tematermin med Hitchcock.
Efter det behöver jag aldrig mer se på läskiga filmer. Jag överdoserade där.

Den där räta-ut-fingrarna-scenen är bland det som jag minns mest.
Jag tror det var en av hans läskigaste, Frenzy.

Sven sa...

Cecilia: Jag såg Frenzy på Husumbiografen och jag har heller aldrig glömt den scenen. Väldigt obehaglig. Men för mig blev det inte överdoserat.....gav mig snarare "mersmak"....och jag har fortsatt att låta mig skrämmas i biosalongen. Hitchcock har många bra filmer, Fönster mot gården, Vertigo!

Ulf sa...

När man vaknar på morgnarna och ska försöka räta ut fingrarna och tittar på sig själv i den onödigt stora spegeln som Mrs E släpade hem, känns Hitchcocks ande oroväckande nära.

Jag börjar också bli trött på de snabba klippen och inser att en god historia alltid slår effekter.