lördag, januari 12, 2013

Anders 30 år

Det har gått en lång tid sedan du föddes där uppe i Gällivare. Jag minns när vi kom hem från BB Karin och jag och vi la dig på köksbordet och vi stod bara och beundrade dig, med en enorm glädje och stolthet men också med en stor bävan, hur skulle vi klara av detta. Vi hade blivit föräldrar men hade ingen aning om vad det innebar. Det var så mycket som skulle klaras av; amningen, blöjbytena, sömnen, leken, utvecklingen, ilskan, ledsenheten, rädslan. Vi improviserade efter bästa förmåga, och gjorde det vi trodde var bäst.

Ständigt har vi fått lära om. Många tror att det är föräldrarna som uppfostrar barnen men det är egentligen tvärtom. Barnet tvingar föräldrarna att utvecklas, förändras och växa upp. Som förälder måsta man lämna sin egen barndom och försonas med hur man själv haft det under uppväxten.

För det är nog så att när ett barn kommer till världen förändras relationerna i flera generationer. Jag var själv rädd för min egen far under uppväxten. Han var periodvis grym och elak och vi hade ingen nära kontakt med varandra. En gång när vi besökte mina föräldrar, du kanske var 1,5 år, såg jag hur min far började behandla dig på samma sätt som jag själv blivit behandlad. Jag blev fruktansvärt arg och markerade mot honom, att jag accepterade inte att han gjorde så mot dig. Det var en av de första gångerna som jag vågade gå emot honom och ta en öppen konflikt. Och till min stora förvåning lyckades det, han ändrade sitt sätt att vara. Man kan säga att det var du som hjälpte mig att våga ta konflikten med min far och därigenom förändrade du också våran relation. Det var ett första steg till min egen försoning med honom, några år senare hade vi en ny och bra relation och lämnat det gamla bakom oss.

Det finns mycket som jag ångrar av det jag gjort mot dig. Du var första barnet och jag var orolig för hur det skulle gå. Jag förde över min oro och rädsla. Samtidigt ville jag att du skulle vara duktig och klara av allt så tidigt som möjligt. Vi var nog allt för mycket fokuserade på vad du presterade, ett outtalat krav på duktighet, som ofta drabbar den äldste.

Men nu är du 30 år och har uppnått vuxen ålder. Vår relation håller på att jämnas ut allt mer. Det är inte längre bara jag som hjälper dig och du som är beroende av mig utan det är lika mycket jag som behöver hjälp och stöd av dig. Det växer fram en relation som är byggd på jämlika premisser, vi är två vuxna som möter varandra på samma nivå.

Det är en fin tid, denna tid som vi kan vara jämbördiga vuxna tillsammans. Och den kommer att sträcka sig fram till dess jag börjar bli så gammal att jag blir beroende av dig och du kommer att tvingas ta beslut i mitt ställe. Förälder-för-sin-förälder-perioden. Hoppas det dröjer.

Nu idag får jag säga som Gud när han på sjunde dagen såg ut på sin skapelse att han var nöjd med resultatet. Du är en sådan fin son och jag önskar dig allt gott i framtiden! Stort grattis på födelsedagen!

4 kommentarer :

Elisabet. sa...

Jag säger också grattis, såväl till er som till Anders. Fint namn har han också .., och samma stjärntecken som jag själv. Det kan inte annat än bli bra ,-))

Sven sa...

Elisabet:Tack!

Ulf sa...

Så fint och starkt. Jag har inte med inlägget att göra, men eftersom jag är förälder så berör det.

Sven sa...

Ulf: Även om det var mycket personligt försökte jag skriva allmängiltigt, hur det är att bli och vara förälder. Jag tror att det oftast är så, att det två perspektiven går in i varandra.