lördag, december 29, 2012

Om försämringsprogram

Förbättring är ett ord i tiden. Bildkvaliteten på den här nya teven är betydligt bättre än på den förra modellen. Skärmen är plattare och tunnare. Den väger mindre.

Precis som våra kroppar måste förbättras. De behöver bättre kondition, bli plattare om magen och tunnare och väga mindre.

Tjock är inget ord som är populärt just nu, i överflödets tidevarv.

Men det håller på att vända.

Den digitala bildkvaliteten har blivit f ö r bra. När man ser en film på en modern platt-tv är bilden så kristallklar att filmkänslan går förlorad. Illusionen av en fiktiv värld går inte att upprätthålla längre. Filmmakarna vet om det och har börjat försämra kvaliteten genom att lägga på filter och låta bilden skaka precis som den gamla 135 mm:s filmen. Bilden måste försämras igen.

Och samma utveckling sker med fotografierna, där ökade antalet pixlar innebär att alla porer och rynkor i ansiktet kan avläsas med hög noggrannhet. Så därför "uppfann" man Instagram som är ett försämrings-program; genom att lägga på olika filter kan bilden försämras till den kvalitet som fanns på 70 och 80-talen, innan digitaliseringen.

Precis som det finns vinyl-nördar som samlar gamla skivor finns det idag tv-nördar som köper in våldsamt stora och tjocka teveapparater för en hundring, och ser film med en ursprungskvalitet som platt-teveägare bara kan drömma om.

Jag gissar att detsamma kommer att hända med kroppsidealen. När krisen väller in över Sverige från Europa, så kommer vi att upptäcka att människor som är tunna och magra inte är lika glada och fryntliga som vi lite mer runda och tjocka. Vi som inte har den bästa kvaliteten på muskelmassan. Kanske kommer det att finnas anti-gym med program för platta och tunna, hur de på ett enkelt sätt kan lägga på sig några kilo och bli mer lika Roger Moore, från den tiden då till och med James Bond kunde vara lönnfet.

lördag, december 22, 2012

Mayaindianerna hade rätt



Mayakalendern tog slut den 21 december och många trodde att jorden skulle gå under den dagen. Så blev det inte. Men Mayaindianerna hade ändå rätt, jorden håller på att gå under, men det tar lite längre tid än en dag.

I december fick vi veta att jordens medeltemperatur kommer att höjas fyra grader, ett katastrofscenario. Antarktisk is kommer att smälta och havsnivån stiger 5-7 meter.
Klimatkonferensen i Doha misslyckades och visade att världens ledare är inkapabla att lösa klimatfrågan.

Hela världens ekonomi är beroende av ständig ökad tillväxt och konsumtionen av varor måste hela tiden följa en stigande kurva. Samtidigt vet vi att dagens konsumtion förbrukar resurser som motsvarar tre jordklot. Råvarorna som vi förbrukar kommer att ta slut.

Redan 2005 nådde vi Peak Oil. Tillgången på olja kommer att bli mindre och mindre och medan utvinningskostnaderna blir högre och högre. Det spelar ingen roll om vi köper miljöbilar som går på etanol eller el; det går åt för mycket olja bara för att tillverka själva bilen. Bilens era är slut inom en snar framtid. Med enorma konsekvenser för bl.a. livsmedelsproduktionen som idag helt bygger på en omfattande oljeförbrukning.

Den västerländska ekonomin har sedan 90-talet övergått från att bygga på reala tillgångar, till att bygga på skulder, krediter och förväntningar på framtida vinster. Det är ett gigantiskt luftslott som bara väntar på att sprängas. Grekland, Spanien och Portugal, där har stubinen redan antänts.

Sammanfattningsvis, världen håller på att gå under och inga tekniska uppfinningar kommer att längre kunna rädda det hela. Mayaindianerna visste det och slutade räkna 21 december 2012, undergången har inletts.

Den 24 december 2012 år föddes ett gossebarn som visade sig ha speciella förmågor. Redan som barn vara han märkvärdig. När han blev vuxen så predikade han om att en ny värld skulle komma, och han kallade det för himmelriket. Men det landet var inte för de rika och de som hade det gott ställt. Nej, det var för de som inte hade några materiella egendomar, de fattiga, som var vana att leva utan att konsumera så mycket, och som sällan var mätta. De var de som skulle klara sig in i det nya riket. Särskilt de små barnen skulle ha en fördel, för de var rena och hade inte ännu vant sig att köpa en massa prylar eller försatt sig i skuld. Barnen hörde framtiden till.

De som slösade, de egoistiska som bara tänkte på sig själv, de skulle gå under.

Och ståthållare, företagsledare, miljardärer och konungar, de skulle ha det väldigt svårt att ta sig genom nålsögat, till och med kameler skulle ha det lättare. För de hade alltför dyra vanor för det förlovade landet. Nu kunde man inte längre åka omkring i vagnar och släppa ut så mycket dynga, nu var det åsnor som gällde för hela linjen.

Pojken berättade att det materiella överflödet var nu slut en gång för alla. Istället skulle vi leva tillsammans i grupper där vi hjälpte varandra, istället för att konkurrera och bara se till egna fördelar. Det var enda chansen om man skulle klara sig in i det nya landet, eller himmelriket som han kallade det. Och folk som trodde på honom, miljömuppar i konstiga kläder, socialister, hemmaodlare, fattiga kulturarbetare, arbetslösa ungdomar, ensamstående kvinnor började följa honom. Och han tog dem upp på högsta berget i närheten, så nära himlen som möjligt. Då började plötsligt havet stiga, regnet öste ner och floderna översvämmades.

**********

Andra bloggare om , , , ,

söndag, december 16, 2012

Söndagen

Söndagar kan ibland vara oändligt långa, som om evigheten plötsligt uppenbarat sig i det ändliga livet. Medan andra veckodagar rusar iväg i en allt snabbare takt blir dessa söndagar oaser i tidens rusningstrafik.

För att söndagen ska kännas så där lång och oändlig, måste man inleda dagen med att verkligen njuta av ledigheten. Sova så länge man vill, kliva upp och äta en lång och lugn frukost. Men det går inte att ”såsa” fram i morgonrock halva dagen, då rinner lätt tiden iväg och du förlorar känslan av att ha oändligt med tid framför dig. Likaså är det inte heller tillrådigt att festa långt in på lördagsnatten, sova till 12 och vakna med huvudvärk. Det är absolut inte sådana söndagar jag tänker på.

Nej, jag tänker på de söndagar då man vaknar klockan 6.30 bara för att väckaren brukar ringa vid den tiden. Nu kan man titta på klockan, lugnt konstatera att det är söndag, vända sig i sängen och sova vidare. Att somna in igen på det sättet ger en underbar känsla av att vara en fullständigt fri människa, helt utan krav och pålagor från överhet och omgivning.

Söndagsmorgonen, den absoluta början på den lediga och oplanerade dagen, är som förspelet till en kärleksstund, då allt just har börjat men inte tagit fart. Det finns gott om tid att skjuta upp njutningen. Och till och med kan själva uppskjutandet övergå till att bli njutningen i sig, så att behovet av fullföljandet uteblir.

Precis så kan söndagens rytm bli i lyckliga stunder; ett uppskjutande av all aktivitet så länge och i så hög grad att det till slut uppstår en känsla av tomhet. Inte en obehaglig form av tomhet utan snarare en känsla av att vara en öppen form, som kan fyllas och vara mottagande. Och denna behagliga tomhet skapar till slut en obetvinglig lust efter att göra något. Inte något att göra för att det behövs göras eller att man måste göra det, utan endast ett behov av aktivitet för sakens egen skull, en syssla bara för att fylla det behagliga tomrummet, en givande möjlighet.

Söndagen kan på det här sättet bli den dag då vi plötsligt förstår att vår tid är oändlig, men att vi bara inte insett det. Söndagen kan, om man bara lyckas hålla den oplanerad och fri från krav, bli den dag som påminner oss om tillvarons kärna, att vi finns bara här och nu, ingen annanstans.

På eftermiddagen, ett gemensamt fika med vänner, ett samtal runt ett köksbord.

fredag, december 07, 2012

Hans Månsson ställer ut på Kulturens hus



Min frus kusin Hans Månsson från Jämtland bor hos oss i helgen. Han är fotograf och ska ställa ut på Kulturens hus, vernissage i morgon lördag kl 12.00.

Hans utställning heter Vattenvärld, och det är ett projekt som växte fram ur en slumpartad vandring i ett stycke fjällnatur våren 2010. Bilderna från en kort sträcka av en liten fjällbäck blev till en utställning som först visades på Lars Bolin Gallery i Östersund, och som sedan blev till en bok som heter Vattenvärld med texter av Stefan Edman.

"Att en fjällbäck kan vara sitt eget universum kan man kanske i och för sig tänka sig. Men här blir det så påtagligt. I vår mindfulnesspräglade tillvaro är det ändå rätt så häftigt att något så enkelt och självklart som lite rinnande vatten från fjället kan bli till detta" skrev Christer B Jarlås i Östersundposten.

Jag rekommenderar alla som befinner sig i Luleå i morgon att komma till vernissagen eller varje fall se utställning senare, den hänger till 20 januari. Det är väl värt besök!

onsdag, december 05, 2012

Om känslomässiga kabelbrott
















En känsla består av två delar. Först kommer den rent kroppsliga reaktionen; högre puls, blodkärl som drar ihop sig, muskler som spänns och en mage som krampar. Sedan kommer följderna av kroppens reaktion, det vill säga den medvetna upplevelsen av en känsla - oro, skräck, ledsenhet, glädje osv. Vi bör kunna koppla ihop de två delarna; tårarna rinner - jag är ledsen, blodet pumpar - jag är arg.

För det flesta av oss män har ledningarna mellan kroppens reaktioner och upplevelsen i huvudet klippts av. Det görs redan i barndomen av könsmaktordningens bästa hantlangare, modern och fadern. Det leder till att kroppen börja leva sitt eget liv och kroppsreaktionerna övergår sällan till medvetna känslor som går att uttrycka i ord.

När en man intervjuas i TV och någonting stort har hänt, oberoende om det är något väldigt hemskt eller väldigt roligt, brukar han säga att "det är klart man fick hög puls" eller "jag fick ståpäls". Båda svaren visar att kroppen reagerat och mannen har uppmärksammat det, men han kan inte uttrycka vad det är för känsla som uppstått. Fantastiskt roligt? Väldigt rädd? Skräckslagen? Nej, pulsen steg.

Det är därför män ofta är mycket upptagna med pulsen. Snart har alla män egna pulsmätare i varje fall de som motionerar. Egentligen borde det finnas apparater som säger vad de verkligen känner istället. Men de är svårare att konstruera.

För kvinnor däremot är kablarna mellan huvud och kropp i full ordning. De reagerar, känner och pratar om sina känslor. Möjligtvis fungerar ledningarna lite för bra och signalerna går allt för fort; kroppen och sinnet pumpar hela tiden på med de känslomässiga processerna. En nackdel är att signalerna också kan gå andra vägen; att en orostanke utan verklig grund sprider sig ner i kroppen och skapar onödigt lidande. Att kvinnor sover sämre beror ofta på att tankarna som snurrar i deras huvuden går ner genom kablarna och stör kroppens naturliga rytm.

En man som får en orostanke i huvudet däremot, den tanken stannar där. I och för sig, om inte tanken går att förtränga direkt, kan den leda till en diffus spänning i kroppen. En sådan kroppslig spänning kräver sin utlösning men det behöver inte ha något med själva oron att göra, det går bra att bara supa sig full, köra bil fort, spika en vägg eller ha sex med någon, vem som helst.

Om man definierar en man som jag gjort här ovan, så stämmer jag exakt in efter beskrivningen. Min kontakt med kroppen har alltid varit bristfällig och jag sover som en stock utan att besväras av allehanda känslor av oro eller tvivel. Och av de olika möjligheter som finns att avlägsna diffusa kroppsliga spänningar har jag valt den tredje utvägen; att spika en vägg.

******

måndag, december 03, 2012

Kuriren sprider felaktiga uppgifter om invandringen

Idag på ledarsidan i Norrbottens-kuriren, den tidning som bedriver kampanjen Ett Norrbotten för alla, skriver Gary Bergqvist att "Det är just den kraftigt ökade invandringen de senaste 20 åren som bidragit till den ökade bostadssegregationen--". Han fortsätter med att konstatera att "Sverige tar emot många flyktingar" och ställer sedan frågan "Hur ska vi klara anstormningen?"

Vilken anstormning pratar han om, frågar jag mig. Det ledarskribenten gör, precis som alla främlingsfientliga krafter i det här landet gör, är att blanda ihop statistiken och påstå att den ökade invandringen till Sverige handlar om flyktingar. Men det stämmer inte.

Här nedan ser vi en bild på hur bruttoinvandringen sett ut 1980 -2011.
(Bilder och information är hämtat från bloggen Cornucopia)

Total bruttoinvandring under 1980 - 2011 är 1 529 666 personer. Av dessa är bara 395 929 flyktingar och 138 069 flyktingars anhöriga. Majoriteten handlar alltså om arbetskraftsinvandring, EES (det vill säga den fria rörligheten inom EU), studenter samt anhöriginvandring till dessa grupper, t.ex svenskar som gifter sig med utländska partners.



Ledarskribent slår alltså ihop all invandring till en pott och ger sken av det är flyktinginvandring som "ökat kraftigt de senaste 20 åren". Så är det inte. Det ser vi på följande bild.



Här ser vi att flyktinginflyttningen, den svarta linjen i diagrammet, i stor sett legat på samma nivå förutom under Bosnien-kriget på 90-talet samt i en puckel i mitten av 2000-talet. Den "ökade invandringen" handlar alltså om gästarbetare, studenter, människor från EES området som flyttar hit samt anhöriga till svenskar p.g.a. av giftermål.

Sanningen är att andelen flyktingar som kom till Sverige förra året var 1.65 promille av den svenska befolkningen.Om Gary Bergqvist vill klara "anstormningen" av invandrare vore det bäst att vi gick ur EU, hindrade folk att gifta sig med utländska partners och stängde landet för utländskt arbetskraft.

Det är faktiskt häpnadsväckande att ledarsidan sprider helt felaktiga uppgifter på det här sättet mitt i deras kampanj om Ett Norrbotten för alla.

söndag, december 02, 2012

Snart finns det pris på allt

Allt går att sälja med mördande reklam sjöng man på 40-talet. Men numera räcker inte bara reklamen, det måste till lite mer för att alla varor ska hitta en köpare. Det måste finnas ett "planerat åldrande" det vill säga sakerna som vi köper måste hålla lite drygt garantitiden och sedan gå sönder. Sedan måste designen förändras var 6:e månad på ett sätt som gör att det vi köpte för ett år sedan måste se lite "gammalt" ut, ha en ålderdomlig stil. Tydligast är det när det gäller telefoner och elektronik, en telefon som är ett år gammal är redan omsprungen av en ny och snyggare variant.

Kläder byter ju stil varje höst och vår, det är vi vana vid. I höst var det en gammal, föraktad typ av dunjacka som kom tillbaka i ny form. Den bulliga dunjackan med blankt tyg var för 15 år sedan sinnebilden av en tönt, särskilt om hen hade skor i samma material s.k snowjoggings. I år var det högsta mode, jag bedömer att 70 procent av de jag möter på Storgatan har samma typ av jacka. Det blir ju lätt så när vi får bestämma själva.

Men kapitalismen nöjer sig inte med det. Fler och fler saker som vi tidigare gjorde i hemmet eller på fritiden dras nu in marknaden och ska generera vinst.  Nina Björk skriver i sin bok "Lyckliga i alla sina dagar" om varufieringen: att förflytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte ingått i ett köp-och säljsystem till detta system. Och vi ser det framför våra ögon. Fler och fler köper städning, tvätt, att ta hand om barn, läxläsning osv. Det som tidigare ingick i livet blir tjänster som kan köpas och säljas på en marknad, möjliga att göra vinst på.

Inom skola, vård och omsorg ska allt ut på en marknad, och alla mänskliga beteenden ska få ett pris. Inom socialtjänsten pågår en smygande process där barns behov sakta men säkert ska prissättas i en ekonomisk kalkyl. Det kallas socioekonomisk beräkning och går ut på att om ett barn behöver stöd och hjälp i ett tidigt skede, så ska det bära sig ekonomiskt att hjälpa det barnet. Om det till exempel kostar 100 000 kronor att göra en insats för barnet idag, så ska kommunen kunna visa på att det blir en ekonomisk vinst om tre eller fem år. Och om det inte går att visa att det blir vinst....ja, då får väl barnet klara sig själv.

Inte ens barn är barn längre, utan de är socioekonomiska enheter som måste gå med vinst.

******

Andra bloggare om ,

Isläggning