fredag, juli 27, 2012

Rapport från sommaren



Varje kväll kommer småspoven och sätter sig på stenen nedanför stugan. Den utstöter ett speciellt genomskärande varningsskrik, troligtvis för att signalera till sina ungar att på detta ställe finns en katt. Skriket får i varje fall Sickan att huka sig och smyga in under stugan.

I början trodde vi att det var en storspov men vita och svarta streck över ögonen avslöjade att det var den mer sällsynta småspoven, som vanligtvis häckar på de lappländska myrarna. Näbben är också kortare än storspovens vilket fick avgöra artbestämningen.

Kvällarna i stugan har denna sommar i huvudsak bestått av två saker varav småspoven på stenen varit det ena. Det andra har varit sommarnattens färgrika molnformationer. Eftersom vädret inte varit det bästa har regnmoln drivit in och lagt sig i söder och låtit solnedgången i väster reflektera de mest fantastiska färger. Jag har aldrig under mina år här i Ryssbält upplevt något liknande. Scenerierna har underlättas av att vi i år har röjt bort alla träd och allt sly mot havet, så att vi har haft full överblick.



Nu kanske ni tänker att är det verkligen bara två saker som hänt under sommaren för den där Sven. Har han ingen familj? Har han inte träffat någon annan på kvällarna förutom spoven?

Jodå, ni kan vara lugn, det har hänt en del annat också. Inom den mänskliga sfären alltså. Men det är betydligt svårare att skriva om, det kräver en helt annan bearbetning. Att just nu när jag är mitt uppe i det så är det känslor all over the plejs, och inte så lätt att formulera. Det har varit barn och barnbarn som byggt kojor, ätit glass och familjer och släkt som mötts vid långa middagar med halstrad lax,rostade rotsaker, jordgubbar och grädde. Och kartongvin till vardags som gör att sommaren känns lite extra festlig. Och alla dessa samtal från det ytliga till det post-freudianska djuplodandet. Allt det där har naturligtvis funnits och pågår ännu en tid.

Men bredvid mig finns alltid naturen. Spoven. Molnen. Havet. Naturen är något att promenera i och göra utflykter till. Den ger vila och trygghet.



måndag, juli 23, 2012

Om gubben

Jag är en gubbe. Så kallas vi män som är över 50 år. Att vara gubbe är i stort sett någon negativt i de flesta sammanhang. Förutom kanske uttrycket "lilla gubben" som har en positiv klang och som används lite kärleksfullt, och så finns ju glada-gubben-smileyn. Men i övrigt.

Gubbväldet. Gubbrock. Gubbjävel. Gubbigt. Ful gubbe. Gubbmaffian. Gubbsjuka. Gubbhumorn.

I Sverige används ordet gubbe ofta också om Norrbotten. Det sägs att länet är gubbigt. Alltså ett län full med äldre män som är gubbsjuka, fula, lyssnar på blues från 60-talet och som sitter i de flesta maktpositioner. Det är säkert sant att det är så, men jag tror att det kanske gäller andra län också.

Det är märkligt med generaliserande uttryck, att de lätt blir så diskriminerande. För även om jag är gubbe, så har jag lessnat på gubbrocken och lyssnar alltmer på modern electronica. Jag tittar inte på småflickor och tycker väldigt illa om sexistiska skämt. Jag har ingen större politisk makt och tillhör tjänstemannakollektivet i en offentlig förvaltning med kvinnoöverskott.

Men gubbjävel är jag. Det är jag som ligger strax under hastighetsbegränsningarna på E4:an, där det är mittstängsel och ingen kan köra om. Det är jag som kör iväg överdrivet långsamt sedan det blivit grönt vid en korsning. Det är jag som köper kläder på Dressman som saknar passform och gör att jeansen hänger och fladdrar där en gång det satt en fast stjärt. Det är jag som fortfarande har skjortan instucken innanför byxlinningen. Det är jag som aldrig lyssnar på P3 i radion och som tycker att tidssignalen i P1 är vacker.

Att vara nån slags gubbjävel ser jag som ett sätt att visa ungdomar att det går att ta det lugnt här i livet också, och allt behöver inte vara snyggt och modern. Helt enkelt ser jag det som en folkbildningsuppgift som vi äldre män har och måste ta på stort allvar.

Men i övrigt försöker jag att undvika att bete mig som en gubbe. Precis som alla andra gubbar anser jag att även om jag uppnått en viss ålder så är jag inte en riktig gubbe. Jag är undantaget som bekräftar regeln...jag är egentligen rätt ung, det är bara åldern som är lite hög. Vi gubbar resonerar så. Därför finns det ingen som tar åt sig när någon påstår att vi tillhör gubbväldet eller att vi lider av gubbsjuka. Sådana påståendet gäller ju bara gubbar, inte oss lite mer ungdomligt sinnade.

Att kalla ett helt län gubbigt skjuter därför hela tiden över målet. Det finns nämligen ingen som tar åt sig, alla håller med och pekar finger åt den fiktive person, som vi i dagligt tal kallar.....gubben!

torsdag, juli 12, 2012

Karins hymn

Karin odlar blommor i trädgården på den lilla radhustomten. Vallmon blommar som en hyllning till allt liv i naturen, med sin magiska rödhet och sina tunna blad. Det här är Karins hymn till Guds skapelse.

lördag, juli 07, 2012

Presenter

Att ge någon en present, och för all del även mottagandet av en sådan, kan ha många betydelser ur ett relationsperspektiv.

Det mest neutrala givandet
, till en person som man inte har en nära relation till t.ex. en arbetskamrat eller mer avlägsen vän, kan man gärna ge en glasskål. En blå skål inköpt på Cervera fungerar bra i de flesta opersonliga sammanhang. Det finns tre olika prisklasser som man kan välja utifrån, så det är lätt att anpassa sig efter olika personers värde.
Men en present till en nära vän bör utgå från en tanke, som härstammar ur välvilja och uppskattning av mottagaren. Det är viktigt med själva kommunikationen, budskapet som följer med presenten, från givaren till mottagaren. 


Den perfekta presenten
är en kombination av 3 olika saker: 
1. Givarens egna tankar kring vad som är bra att ha, roligt att få.
2. En empatisk inlevelse i mottagarens personlighet, vad han tycker om, hans intressen.
3. Ett budskap som speglar den relation som finns mellan givaren och mottagaren.

Sammanvägning av dessa tre ingredienser, det är det som är det svåra. 


Vissa bryr sig inte och köper presenter bara utifrån sig själv. Mottagaren får helt enkelt skylla sig själv om han har en annan smak. Precis som Homer Simson gjorde och köpte ett bowlingklot till sin fru, med namnet Homer ingraverat. 
Andra utgår från en inlevelse i mottagaren, men gör tvärtom och söker saker som han/hon ogillar. Hur mottagaren reagerar när han öppnar paketet med det han inte vill ha, det är ett uppskattat inslag hos dessa ironiska givare. 

En annan variant
är att ge en present som baseras på givarnas irritation över mottagarens olika personliga särdrag. Till exempel att ge någon som aldrig kommer i tid en klocka. Att använda presenter med ett uppfostrande syfte är faktiskt inte så ovanligt, men inte desto mindre otrevligt. 

Till presenter som saknar en sammanvägning av de tre viktiga ingredienserna, brukar också fogas högtidstal som bygger på den bristen. Man talar om jubilarens tillkortakommanden, olika särdrag som retar omgivningen eller helt enkelt händelser då han gjort bort sig grundligt. Det anses roligt. 


Jag har aldrig förstått
varför man inte försöker ge en perfekt present, utifrån de tre premisserna, och därtill hålla ett positivt tal. 

Det är väl inte bara andra som ska ha roligt när man fyller år.

tisdag, juli 03, 2012

En charmant gentleman

När det gäller jämställdhet så är det numera naturligt att vi män lagar mat, diskar, städar och tar hand om barnen. I och för sig, det är långt kvar till att vi gör lika mycket när det gäller hushållsarbetet, och, ett tråkigt faktum , mycket långt kvar till jämställda löne-och arbetsvillkor. Men det finns vissa saker som ingen, varken män eller kvinnor, vill ha någon förändring på och det gäller mansrollens mera charmerande aspekter, det som tydligen fortfarande attraherar många kvinnor.

Ta till exempel myten om att mannen ska vara en gentleman. Det betyder att det alltid är han som ska bjuda på middag, köpa den dyra buketten rosor eller överraska med en weekendresa. Och inte bara det, han ska också öppna dörren när en kvinna kommer. Allt detta ses som naturligt och charmant. Om en man låter sig bjudas på ett fika av en kvinna ses han med oblida ögon, nästan som feminin.

Män som är känslomässigt skadade, och som aldrig visar känslor, är ofta de som blir mest omhuldade av kvinnor. Ta Don Draper i serien Mad Men som exempel. Jag håller med, han är ju väldigt snygg, det går inte att förneka, men om man ser några avsnitt så upptäcker man att han förträngt sin egen barndom, flytt från en tidig traumatisk historia, byggt upp en falsk identitet, bedrar sin hustru och kan på jobbet, av självhävdelsebehov, nästan ta död på sin chef. Denne man är så beundrad av kvinnor att Malin Ullgren i DN, får högre puls när hon befinner sig i samma världsdel som honom. Det verkar som att ju mer en man beter sig som ett svin desto högre hamnar han på listan för beundrade och älskvärda män.

Det är som om det finns två skikt. Det övre skiktet, fernissan, och så de underliggande basala behoven, som styr när det verkligen gäller. Det är svårt att vara man och veta var man ska befinna sig i kampen mellan dessa nivåer. Jämställd man i velourkläder, hyllad vid diskbänken men erotiskt ointressant eller en man som beter sig svinaktigt och ses som värsta sexobjektet.

Kanske är det till och med så att män som beter sig mest gentlemannamässigt, som ger de dyraste gåvorna till kvinnorna, också är de män som beter sig mest bedrägligt och sätter sina egna behov främst. Den man som ibland slår är också den som troligtvis kommer med den största blombuketten.

Det som upplevs charmerande hos en man verkar fortfarande släpa efter en så där fyrtio, femtio år. De inre behoven lever sitt eget liv, oberoende av den förändring som sker på den ytliga nivån.

Själv har jag klarat mig undan från att vara charmerande, eftersom jag är så väldigt snål. Alla kvinnor jag träffat har jag på första träffen gjort klart att jag är för jämställdhet och därför betalar var och en för sig. Ingen ska behöva befinna sig i tacksamhetsskuld.

I och för sig, det har inte blivit så många kvinnor genom åren heller. Det hade säkert gått bättre för mig om jag suttit inne, ett längre fängelsestraff för våldsamt beteende. Då hade kärleksbreven nog strömmat in.