onsdag, maj 30, 2012

Etta eller nolla?

Jag tillhör inte dem som tror att män kommer från Mars och kvinnor från Venus. Vi är nog mer lika varandra än man kan tro, och könsskillnaderna är säkert betydligt mindre än skillnaderna mellan olika personer inom samma kön. Men det finns en viktig skillnad som jag tror är generell och gäller de flesta män och kvinnor, i varje fall de som jag känner. Jag tar min fru som exempel.

Det händer rätt ofta
att hon kommer hem efter en dag på jobbet och börjar direkt berätta om någonting jobbigt som har hänt under dagen. Det kan var en konflikt med en kollega, eller en chef som betett sig dumt eller så är det helt enkel en arbetsuppgift som är betungande och som hon inte vet hur hon ska utföra/klara av. Hon beskriver starka känslor av olika slag, frustration, ilska, tvehågsenhet och slutligen, efter en stund, ledsenhet och kanske även tårar.

Vid sådana tillfällen
slår den manliga genen till hos mig. Jag vill eller orkar inte höra på detta klagande, särskilt när det ingår allehanda negativa känslor, och därför försöker jag så snabbt som möjligt presentera en lösning på hennes problem. Jag lyssnar, ger sedan logiska svar på hur hon på bästa sätt kan klara av situationen. "Gör så, det brukar jag göra"..eller...."säg till honom att nu får det vara nog" eller så det klassiska rådet: "bry dig inte om det där!".

Oftast faller
mina goda råd inte alls i god jord. Istället kan hon plötsligt bli sur och anklaga mig för att inte lyssna utan bara försöker avbryta henne. Jag fattar då ingenting vad som är i görningen. Ur mitt perspektiv är problem något som ska lösas, och det görs med en bra åtgärd. Varför ska man annars prata om det?

Som tur är har en kompis
upplyst mig om att kvinnor kan ha två syften med att berätta om problem och svårigheter. Det ena kan vara att de verkligen vill ha förslag på lösningar, vilket är alternativet som vi män har lätt att förstå. Det andra, som kanske är det vanligaste varianten, är att kvinnan genom att i detalj berätta om en händelse bara vill bearbeta det som har hänt. Jag bör då bara lyssna, kanske humma ibland, och sedan komma med inpass som..."du har verkligen haft det jobbigt" eller "jag förstår att du känner dig uppriven".

Men hur i friden
ska jag veta vilket av de två alternativen som gäller? Ska jag komma med en lösning eller är det bearbetning som gäller? Det blir ju ödesdigert om jag väljer fel variant, det kan ju förstöra hela kvällsron och jag kan till och med bli utfryst i samband med sänggåendet. Och det vill man ju inte riskera.

Därför
har min fru och jag kommit överens om en digitalisering av vår kommunikation. Vi använder helt enkelt datorspråket ettor och nollor. Om hon vill ha en lösning, säger hon i början av berättelsen att det här är en etta. Då lyssnar jag och kommer med mina sedvanliga goda råd och förslag på åtgärder. Men om hon bara vill bearbeta så säger hon att nu är det en nolla som gäller. Och då är jag mest tyst, hummar lite ibland och försöker med ögonens hjälp se deltagande ut.

Kommunikationen mellan oss
fungera numera klanderfritt och det är väldigt skönt för mig som man, att alltid veta vilket samtal som pågår. Om det är en etta, eller om det är en nolla.

måndag, maj 28, 2012

Om Konsthallen i Luleå

Några bilder från vinterns utställningar
Luleå konsthall är en samlingspunkt för mig, min fru och några konstintresserade vänner. När det är vernissage för en ny utställning brukar vi försöka vara där på lördagen kl 12, lyssna på personalens intervju med konstnären och sedan vandra omkring i salarna och insupa den kreativa kraften i verken. Efter en stund samlas vi i caféet och fikar tillsammans. Där pratar om det vi just sett eller diskuterar livets små förtretligheter. Vi sitter där tills det är dags för Björn att lämna in veckans V75-rad, då vi brukar bryta upp och gå hem och drömma om storvinsten istället.

Konst är svårt. Jag är ju betraktare och konstverket ska uppstå vid min perceptuella kontakt med verket. Det handlar mest om synen, även om ljud finns med ibland vid installationer och videoverk. Man kan "se" i flera bemärkelser; dels kan det vara den estetiska upplevelsen enbart, vad som är vackert och som man känner igen, och som ger känslor av välbefinnande och trygghet. Men man kan också se i betydelsen genomskåda, upptäcka, få en ny syn på tillvaron. För mig är konst mera av den senare sorten. Att min nuvarande bild av tillvaron, livet, det materiella, den ändliga tiden, det själsliga, det andliga får sig en törn, precis tillräckligt för att jag för en kort stund tappar fotfästet. Min plats i världen ifrågasätts och förskjuts en aning, och det väcker tankar.

Från synintryck till upplevelse till tankar. Det är den väg konsten tar för mig. Många kanske stannar vid själva upplevelsen och låter känslolivet ta hand om det hela, men för mig räcker det inte; jag behöver behöver också formulera den insikt som skapats i mötet med verket. Det är väl därför jag skriver, min förkärlek för tänkande och struktur. Men för att komma dit krävs en upplevelse i grunden, en djupare känslomässig kontakt med konstverket.

Och det är ingenting som går att styra över. Faktiskt är det sällan det händer, endast några fåtal av alla besök i konsthallar ger mig någonting av det jag beskrivit här ovan.

Oftast är det tyst i mig när jag står där framför tavlan. Precis som det är framför teven sedan Björns V75-rad spruckit efter att fel häst fick ett försprång. Men det finns alltid en förhoppning om att någonting ska hända. Och det är kanske dessa förhoppningar som gör att vi alltid återvänder, både till konsthallen och spelbutiken.

*********
Andra bloggare om ,

söndag, maj 20, 2012

Det som jag tycker är bra med Facebook

Det som jag tycker är bra med Facebook är att många av mina vänner är roligare där än i verkligheten. De skriver bara korta inlägg, alltid positiva och trevliga statusuppdateringar. Men när jag träffar samma personer i verkligheten är det inte alls lika roligt. De klagar och gnäller på allt möjligt, ingenting är längre så bra som det var förr i världen och vart är samhället på väg? Jag är verkligen förvånad över att vissa personer, som är så tråkiga i verkligheten, kan te sig så levnadsglada och positiva på Facebook.

Det har väl att göra med det s.k Facebookskrytet. Att om man bara har några rader att presentera en bild av sig själv för alla sina vänner så försöker man väl visa upp sin bästa sida. Man ser ju aldrig någon som skriver om sin jävla man som är så lat och bara ligger i soffan och ser på sport i tv. Eller om frugan som aldrig är nöjd och bara tänker på att shoppa nya skor. Eller långa sjukdomshistorier om när folk besöker vårdcentralen för att de har ont i en tå och alla remisser hit och dit innan det visade sig att det räckte med att gjuta en ny sula till skon. Allt det där slipper man när man umgås bara på Facebook och det tycker jag är helt underbart.

Numera försöker jag begränsa mötena i verkligheten med i stort sett alla mina vänner. Det är för att jag vill ha en bra och god relation till så många som möjligt.

Om man ändå är tvungen att träffa någon för sällskaps skull, så är det bäst att ses på ett fik och dricka en kopp kaffe tillsammans. I den miljön så blir samtalen ytliga och alla försöker ha trevligt och mysigt, och det är helt ok att bara skryta en stund och tala om för varann hur bra vi har det. För enkelhet skull kan man då tala om Facebook, och vad man läst där om hur bra andra har det. Eller så kan man diskutera om det är bra eller dåligt med Facebook överhuvudtaget, vore det inte bättre att träffas i verkligen, som vi gör nu?(vilket jag ofta håller med om bara för att inte framstå i dålig dager)

Ett kvarvarande problem som jag har är parmiddagarna (som jag kallar dem, även om det ibland är mest singlar som träffas). De måste man ha i verkligheten eftersom vi ständigt bär på en skuld. Jag menar, en gång blev vi bjudna till dem, och då är de vår tur att bjuda tillbaka, och det gäller att hålla reda på skuldkontot så att det blir någorlunda rättvist. En parmiddag idag är ju inga billiga saker, trerätters middag med flera viner från den tresiffriga hyllan på Systembolaget och gärna lite sprit till kaffet. Allt regleras via en noggrann turordning. På nåt vis känns det alltid för mig, när veckan närmar sig mot helgen, att det är vår tur nu.

Parmiddagar är inte lika trevliga som Facebook. Ja, de kanske börjar som en trevlig statusuppdatering, med lite skryt om vad vi gjort sedan senast, hur bra det går för barnen och att vi har väldens finaste barnbarn. Men tidsfaktorn, parmiddagarnas tendens att dra ut i flera timmar med en tilltagande berusningsgrad, leder till att helt andra sidor kommer fram. Familjemyternas baksidor, det som vi sällan visar upp i offentligheten, kommer nu i fokus. Det är svårt att undvika, om man måste prata med varann i fyra timmar in real life.

Ibland funderar jag på om man kunde träffas via Skype istället. Äta var för sig men till kaffet ses via Skype. Bara skryta för varann en stund och säga hur trevligt vi har tillsammans.

********
Andra bloggare om

fredag, maj 18, 2012

Om planerat åldrande





Jag ser dokumentären Glödlampskonspirationen som sändes söndagen den 13 maj i Dokument utifrån. Och jag baxnar, fylls med ilska och förtvivlan över konsumtionssamhället, det som vi alla lever i och hjälps åt att upprätthålla. Trots att vi vet att jordens resurser inte räcker till och och är på väg att leda till en klimatkatastrof.

För första gången får jag veta att det finns något som kallas "planerat åldrande" vid tillverkning av produkter. Jag har i min enfald trott att anledningen till att saker som jag köper snabbt går sönder - att datorer kraschar eller kläder nöts ut - beror på konkurrensen. Det vill säga att tillverkare tvingas göra saker så billiga som möjligt och därför prutar på kvaliteten. Men så enkelt är det tydligen inte. Det är värre än så: man bygger in produktens för tidiga död redan vid tillverkningen!

I programmet får man följa en spansk man vars bläckstråleskrivare slutat fungera. Han försöker få den reparerad och uppsöker flera reparatörer av elektronisk utrustning. Alla säger att det är för dyrt, det är inte värt det, det är betydligt billigare att köpa en ny skrivare. Men mannen ger sig inte utan går på djupet i frågan och lyckas få kontakt med flera personer som har en annan uppfattning.

Det är ingenjörer som bedriver ett privat motstånd mot det planerade åldrandet. De upplyser honom om att längst inne i skrivare finns ett chip, som räknar antalet utskrivna ark. När ett visst antal sidor skrivits ut får det skrivaren att sluta fungera. Livslängden på en skrivare är alltså bestämd av konstruktören redan från början!! Det visar sig att en rysk ingenjör har lagt upp ett program på nätet som man kan ladda ner, och som sedan nollställer chipet. Mannen med skrivaren laddar ner programmet, chipet nollställs och vips, skrivaren fungerar igen!

Skrivaren kan därigenom fortsätta att skriva ut igen, ingen vet hur länge. Den slipper att i förtid kasseras och skickas som miljöfarligt avfall till Ghana eller någon annan afrikanskt stat som idag används som soptipp för västerlandets elektronik.

1901 hängdes en glödlampa upp på brandstationen i Livermore USA. Denna lampa har fortsatt att lysa dygnet runt sedan dess och den lyser fortfarande. 2001 firades lampans 100-årsdag med pompa och ståt! Hur är det detta möjligt, frågar jag mig, när jag vet hur ofta jag själv får byta mina glödlampor? Finns det lampor som skulle kunna hålla hela mitt liv och gå i arv till mina söner?

I början av 1900-talet gjordes lampor som skulle ha så lång livslängd som möjligt. Men 1924 bildades en global kartell, Phoebus, vars syfte var att tvinga alla tillverkare av glödlampor att försämra dem så att de bara skulle hålla 1000 timmar. Den världsomspännande hemliga kartellen lyckades och 1940 var standarden för alla lampor 1000 timmar. En ömtåligare lampa hade alltså tagits fram för att den skulle gå sönder regelbundet, så att försäljningen kunde hållas igång.

Idén om det planerade åldrandet är naturligtvis en av konsumtionssamhällets grundstenar. Brooks Stevens, en av 50-talets tillväxtfilosofer, menade att "planerat åldrande bygger på konsumentens önskan att äga något som är lite nyare och bättre - lite tidigare än nödvändigt". Han ville att konsumenterna skulle tröttna på de produkter som de äger, för då köper de den allra nyaste produkten med den senaste formgivningen.

Visst känner vi igen oss? Borde vi inte byta teven, köpa en ny mobil, byta upp oss?

För två år sedan köpte jag en jacka. Nu har dragkedjan gått sönder. Jag har fått veta att nya dragkedjor är dyra och att låta en sömmerska sy in den, det skulle nästan bli lika dyrt som att  köpa en ny jacka. Kanske är det så att i kläderna som vi köper, även de som är dyra, finns sådan här detaljer insatta som tar hand om det "planerade åldrandet". Dragkedjor som går sönder är ett perfekt sätt att tvinga oss konsumenter att köpa nytt trots att i det gamla plagget i övrigt är helt ok.

Jag skulle önska att det gick att placera ett chip mitt i detta konsumtionssamhälle som innebar att det plötsligt slutade att fungera, och vi tvingades stanna upp och inse att ständig tillväxt inte längre är möjligt. Att våra liv bestod av andra intressen än att "önska något lite nyare och bättre, lite tidigare än  nödvändigt".

*******
Andra bloggare om , ,

söndag, maj 13, 2012

Stereotyper


Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet en krönika om att krönikörerna på DN är i huvudsak liberala män som får ta all plats på kultursidorna. Att kvinnorna får nöja sig med det utrymme som blir över. Åsa Beckman skrev i en replik att Linderborg i ett slag sopar bort skribenter som Malin Ullgren, Aase Berg, Maria Sveland och Kajsa Ekis Ekman. Och att Linderborgs krönika andades unken lukt av gammal härskarteknik.

Man kan ju bli förvånad över att könet på skribenterna fortfarande är så intressant. Att kulturella texter, recensioner, politiska åsikter skulle vara så könsbundet att till och med en kvinnlig chefredaktör som Linderborg tvingas ta till härskartekniker.

För min del har jag svårt att uttala mig om språket mellan kvinnliga respektive manliga krönikörer skiljer sig åt på väsentliga punkter. Däremot är det uppenbart att det fortfarande finns stora skillnader i kroppspråk mellan könen. Ovan har jag sammanställt några profilbilder som jag sett i tidningarna den senaste tiden.

Kvinnornas absolut vanligaste pose är händerna på höften, medan männen, naturligtvis, håller armarna i kors över bröstet, gärna med uppkavlade ärmar. De lär vara så att 55 % av all kommunikation är kroppspråk, medan orden står bara för 7 %.

Så vad säger dessa bilder? Jag tror faktiskt att det säger mest om fotograferna. Om de får en kvinna framför sig så säger de, "kan du hålla händerna på höfterna och sedan vrida dig lite grann åt sidan". Om de ska fotografera en man så ber de honom "hålla armarna i kors över bröstet ".  Allt för att upprätthålla invanda mönster och könsstereotyper,

Vem kunde tro det. Att det är fotograferna som står för 55 % av alla krönikors innehåll, oberoende vad som skrivs i dem.

tisdag, maj 08, 2012

Livets tråd


Min mamma virkade dukar hela sitt liv. Varje dag, året runt satt hon med sin virknål och det vita eller röda garnet. Hon var av den generationen som alltid skulle ha något för händerna, inte sitta sysslolös och rulla tummarna. Att virka var perfekt för stressade händer och ett oroligt sinne.

Under åren tillverkade hon tusentals dukar som hon gav bort till släkt och vänner. Själv har jag flera lådor virkade dukar som vi inte använder. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. De påminner om något, men jag vet inte vad.

I stort sett är det samma mönster på alla dukar. Det handlade inte om att utveckla eller skapa något nytt, snarare att upprepa ett inlärt mönster, om och om igen. Virkningen var automatiserad och krävde ingen speciell tankeverksamhet, vilket gjorde det möjligt att samtidigt samtala, se på tv eller bara tänka på något annat.

Ögla efter ögla, där oron, rädslan eller glädjen samlades i dukarnas utformning. Jag föreställer mig att hennes tankar samlades där i tomrummen, hölls ihop av tråden och gav livet en mening.

Kanske är det precis så även med mitt liv. Att det materiella som omger mig är tråden som skapar öglorna runt mellanrummen där jag verkligen finns. Där jag tänker, upplever och känner.

Därför tror jag på upprepningens kraft i vardagen. Att inte hela tiden försöka sträcka sig efter någonting annat, någonting bättre, någonting i framtiden. Utan vara nöjd med hur det är just nu. Det kanske är enda sättet att finna sig själv.

söndag, maj 06, 2012

Med hammare och skalpell

Det verkar som om mina manliga kamrater delar min erfarenhet, att våra kvinnor gärna kräver ständiga förbättringar i vardagslivet: renovera huset, bygga ut stugan, byta ut köket, riva ner en vägg, byta golv, möblera om. Särskilt varje vår kommer idéerna flygande med vårfåglarna och alla dessa mässor på Arcus där entreprenörerna står med sina nya produkter som ska snygga till ett vanligt mediokert hem. Det verkar som om kvinnorörelsen idag har bytt fokus, det handlar mer om ständiga förbättringar av det materiella tillståndet än att jämna ut i det äkta ståndet.

För alla större renoveringsprojekt hamnar naturligtvis i knäet på mannen. Det är han som i stort sett ska utföra omvandlingen av våra hus och stugor, med stora glaspartier, vita väggar, öppna planlösningar och installerade kaminer. Så det är klart att han knotar, motarbetar, försöker komma undan, och på många sätt upplevs som en tråkmåns som alltid tycker det är bra som det är. Men flera män har berättat för mig att de för husfridens skull ger sig, accepterar årets projekt och inordnar sig i ledet. Sedan sitter de i den långa kön av bilar som åker genom Bygg-max med släpvagnar fyllda av billigt virke från en skog som har huggits ned i inre Norrland.

På TV ser jag program om plastikkirurgin där förändringsbehovet verkar lika stort som i hemma-hos-reportagen. Kvinnor är missnöjda med sitt utseende, det kan vara läppar, näsor, bröst eller rynkor i pannan, som inte är tillfyllest och måste genomgå justeringar med skalpell och sytråd. Och precis som i hemmen så hamnar också dessa projekt i knäet på män, med den skillnaden att dessa män är mycket snygga, tjänar väldigt mycket pengar och de knotar inte, gör inte motstånd, utan med bländande leende iklär de sig gröna rockar och låter blodet sippra samtidigt som de förklarar att allt detta är naturligt. Lika naturligt som ett kalhygge är för en tjänsteman från skogsvårdsstyrelsen.

Men då det gäller bilar, datorer, maskiner, båtar och motorer då är det väl snarast männen som anser att det finns ett stort förändringsbehov. Bilen är både för gammal och för liten och en ny behöver
införskaffas, kanske med en fyrhjulsdrift och med ett flak där man kan köra virke till stugan när det ska byggas om. Här är det kvinnorna som knotar, motarbetar men sedan ger med sig och låter honom hållas. De snyggaste och dyraste bilarna innehas naturligtvis av läkarna med skönhetsoperationer som specialité.

Kanske är det det som är jämställdhet. Att båda könen driver på tillväxten i samhället men på olika områden.  Huvudsaken att ingen är nöjd med hur vi har det. Varken med huset, stugan, bilen eller utseendet.

tisdag, maj 01, 2012

Den som är satt i skuld ställer sig i mitten

Palme maj 1968. Foto: Carl-Johan de Geer.
Aftonbladet ger varje år en konstnär i uppgift att göra en 1 maj-affisch. I år gick uppdraget till Carl-Johan de Geer. Han skickar in en bild på Olof Palme från 1968. Åsa Linderborg är kritisk, varför vill han ha den bilden som affisch? Åsa tycker inte att fotot på Palme säger någonting om dagens politiska stämning men att det är intressant att den vänster som 1968 var så kritisk mot Palme nu har andra åsikter.

Ja, svarar de Geer, "den ändring som skett när det gäller Palmekänslor är intressant. Om man för 40 år sedan kallade Sverige ”Palmeland” kunde det väcka vrede hos högern, där det fanns misstankar om att Palme var sovjetagent. Och väcka vrede även hos den yttersta vänstern, som ansåg att socialdemokratin var för villig att kompromissa med kapitalisterna.Vänstern var oförmögen att se in i framtiden. Men nu, efter det solidariska samhällets sammanbrott, nu när medborgare kallas kunder, när social nedrustning till yttersta misär kallas valfrihet – nu krävs det att vi minns vår historia. Vad vi hade och vad som gått förlorat. Och vad vi måste återupprätta."

Göran Greider. Klok vänsterpoet.
Göran Greider skriver i ETC "att Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer, vilket konstaterades av tankesmedjan The Heritage Foundation i våras. ETC har räknat ut att 157 miljarder har försvunnit från det allmännas händer till privata händer, där de inte kommer att investeras för något viktigt. 157 miljarder rätt använda kunde innebära exempelvis utraderad massarbetslöshet. Eller ett första språng in i ett grönt samhälle."

Ja, vad som hänt med vårt samhälle det är tydligt och klart, och det var socialdemokraterna som började. Nu verkar de försöka ställa sig så nära mitten som möjligt, och stå och trängas med moderaterna.

Men det är lätt att stå utanför och kritisera, det är jag den förste att hålla med om. Palmes socialistiska projekt med ett skapa ett jämlikt samhälle bröts sönder av de ekonomiska liberala teorierna på 80-talet som såg privatiseringar och social nedrustning som den enda vägen. Globalisering, EU och ett svenskt folk som ville dricka vin vardagar och på uteserveringar.  Vi är alla ansvariga för att det ser ut som det gör.

Hur kunde det bli så att svenska folket, trots att det är uppenbart att ett alltmer ojämlikt samhälle växer fram, ändå vill fortsätta på den inslagna vägen?

Jag tror att det beror på skulderna!

I stort sett alla människor i detta samhälle är skuldsatta, en del mindre, men de flesta över öronen. Det är hus, lägenheter, bilar, motorcyklar, båtar, sommarstugor där vi lånat miljonbelopp trots att vi har helt vanliga inkomster. Vi har intecknat hela vår framtid fram till pensionen. Medelklassen är satt i skuld, statsskulden är stor, och när det finns en risk att alla hamnar på bar backe, det är då vi ställer oss i mitten eller strax till höger om mitten. Vi tar gärna emot jobbskatteavdrag som vi kan använda till amorteringarna istället för att låta pengarna gå till de sämst ställda i samhället. Och vi vill inte att politikerna oroar kapitalet för då finns det risk att aktiekursen sjunker. Räntan kan höjas. Bensinpriset!

1:a maj 2012. Socialdemokraterna försöker knuffa moderaterna från mittfältet. Komikern Lasse Karlsson skriver på twitter: För att undvika risken att tappa i opinionen så har Löfven valt att framföra sitt förstamajtal som en pantomim.


*******
Andra bloggare om ,