måndag, april 23, 2012

Om tidens gång



I helgen hade Erik Holmstedt vernissage på Galleri Lindberg med sin utställning Herbarium - Refugium. I utställningens första del har Erik fotograferat sin pappas herbarium, där fadern samlat på vackra torkade växter, de flesta plockade i Koskullskulle på 30-talet. Alla växter är noggrant dokumenterade med latinska namn, växtplats och datum. I den andra delen av utställningen, som kallas Refugium, ett latinskt ord som betyder tillflyktsort, har Erik fotograferat levande blommor i sin trädgård eller i sitt växthus.

Utställningen ger mig många associationer kring livets gång. Hur vi människor försöker hantera att nuet, som är det enda som egentligen finns, aldrig går att bevara utan ständigt rinner mellan våra fingrar. Eriks pappa samlade levande växter på 30-talet och genom att pressa och torka kunde han bevara dessa för eftervärlden. Växter och blommor  som han säkert beundrade och älskade.  En mansålder senare, 80 år, tar sonen vid och genom fotografiet, ett annat medium för bevarande, lyfter han upp och dokumenterar faderns arbete. Genom att låta ett bakomliggande ljus lysa upp varje sida i herbariumet lyckas Erik, trots att  det handlar om kvarlevor, väcka de torra växterna till liv i ett nytt sammanhang.

Det vi älskar i livet kommer vi också att förlora. Denna smärtsamma insikt försöker vi hantera på olika sätt. När pappan skapar sitt herbarium så är det fåfängt försök att bevara något levande som inte kommer att finnas kvar. På samma sätt fungerar det när Erik, som en kontrast till herbariumets torkade växtdelar, fotograferar levande blommor. Ett fotografi av en levande blomma är ändå bara en plan yta där avbilden av blomman projiceras.

Konsten har en fantastisk förmåga att hjälpa oss människor att uthärda livets förgänglighet. Fotografier, målningar, skulpturer fryser tiden vid det ögonblick som det skapas, men genom sin mångtydighet finns alltid en möjlighet för en betraktare 80 år senare att komma i relation till verket, och bli drabbad av en ny och levande upplevelse.

Konsten säger: Det finns alltid en möjlighet till uppståndelse ifrån det döda! I den här utställningen är det Erik Holmstedt som fungerar som den överstepräst som bevisar att dessa ord är sanna.

********
Andra bloggare om , , ,

fredag, april 20, 2012

Om att se barn som brottslingar

Läser i Kurien om en pojke som blivit mobbad och slagen i skolan, och hans mamma som menar att skolan försökt att dölja händelsen genom att inte polisanmäla det som hänt. Åklagaren uttalar sig och kritiserar rektorn, misshandel är brott även om det begås av barn. Allt detta låter så självklart, att polisanmälan är den naturliga reaktionen även på mobbing i skolan. Särskilt media driver alltid den frågan, om saken inte polisanmäls så ses det som självklart att skolan försökt att "mörka" och dölja det som hänt.

Brott kan ses på två skilda sätt. Från den politiska högern ses brott som ett individuellt problem, något som handlar om brister i den enskildes moraliska kompass. Att brott är vanligare i socialt utsatta bostadsområden leder för dem bara till slutsatsen att där bor många med bristande rättskänsla. Lösning på brottslighet handlar därför ur högerns perspektiv bara om kraftfulla straff för den enskilde brottslingen.

Vänstern å andra sidan, ser brott i ett socialt och kollektivt sammanhang. Människor som lever i utsatta och fattiga förhållanden hamnar i ett utanförskap,  där de ställer sig i opposition mot samhällets normer och att utföra brott blir både en livsstil och ett fåfängt försök att skapa ett bättre liv. Det kan vara drömmar om ekonomisk framgång eller försök att med hjälp av droger uppleva kortvarig lycka. Med vänsterns synsätt  är lösningen att sätta in sociala insatser på gruppnivå eller områdesnivå för att minska ojämlikhet och klyftor. Ju bättre sociala förhållanden desto mindre brottslighet.

I den här frågan är det vetenskapligt bevisat att vänstern har rätt. Samhällen med större ekonomiskt jämlikhet har betydligt mindre brottslighet än mer ojämlika länder. Dessutom har hårdare tag i form av strängare straff inte någon större effekt, snarare tvärtom. Man behöver bara se på USA där straffsatserna är extremt höga och till och med dödsstraff förmår inte förhindra en mer avancerad och utvecklad brottslighet.

Det betyder inte att straff saknar betydelse för brottsligheten i ett land. Det är känt att det är en topp när det gäller ungdomsbrottslighet i 14-årsåldern medan den sjunker när ungdomar blir straffmyndiga som 15-åringar. Visst har polisanmälningar , utredningar och straff betydelse men jag vänder mig emot att det ses som den ultimata lösningen för barn under 15 år.

När det gäller brott som begås av barn under 15 år bör brottet ses som en signal på att ett barn lever i omständigheter som inte är tillfyllest. Det bör ses i det sociala sammanhanget och lösas tillsammans med skola, föräldrar och de sociala myndigheterna. En polisutredning har ingenting positiv att ge ett barn, mer än möjligtvis att förstärka en negativ belastning. Mobbing, kamratförtryck, slagsmål, snatterier osv som uppstår bland barn måste bemötas med sociala insatser och inte med polisiära.

I dagens högerliberala samhälle så vågar snart ingen rektor följa en klok linje i dessa frågor, om det kommer i tidningen tolkas en utebliven polisanmälan alltid som ett sätt att försöka dölja ett missförhållande. Jag hade önskat att massmedia skaffade sig lite kunskap i de här frågorna och fick insikt om att varje gång de påstår att barn borde polisanmälas så går de högerns ärenden.

******
Andra bloggare  om , ,

måndag, april 16, 2012

Norra Kust - ny singel!




Teg publishing släpper idag singeln Valley med bandet Norra Kust. Bandet kommer från Luleå och består av Petter Granberg och Linus Lahti. Själva albumet släpps på CD/LP och digitalt den 9 maj.

Jag lyssnade på Norr Kust i somras på festivalen Musikens makt, och jag blev mäkta imponerad. Denna singel med tillhörande video av Mats Wikström ger verkligen mersmak och det är bara att se fram emot den 9:e maj!

********
 Andra bloggare om , , ,

söndag, april 15, 2012

Trafikmagasinet 1980



Trafikmagasinets semesterspecial 1980. Mycket sevärd och en bra förberedelse inför industrisemestern.

Ta med en extra fläktrem. Slappna av.

söndag, april 08, 2012

Skor!

En dag när jag gick från jobbet, Storgatan fram, och passerade affären Sko-Söder så hajade jag till. På dörren hängde en affisch där det stod: REA 50-70 %. Men det var inte den information som fångade min uppmärksamhet.  Under den braskande rubriken stod det med lite mindre bokstäver: Ej hemlån!

Hemlån, ett ord som klingade som messmör i min inre! Barndomsminnen sköljde över mig, där jag stod utanför en av Luleås bästa skoaffärer. Jag kände mig tvungen att gå in i affären och jag öppnade dörren och klev in och där stod Lena, affärsföreståndarinnan, och tog emot mig med ett välkomnande leende.  Jag sa med ett frågande tonfall....ej hemlån?

Oj, oj svarade Lena, jag tycker det är tråkigt att vi har det på affischen, det känns ju inte alls bra! Men vi är tvungna.... folk lånar hem reaskor och behåller dem hemma flera dagar och sedan lämnar de igen utan att köpa någonting. Det är helt affärsmässigt nödvändigt. Men varför frågar just d u om hemlån?

Så jag började berätta. När jag växte upp på 50- och 60-talet så fanns det små affärer på alla mindre orter. Det var före stordriftens tid, före stormarknader och supermarketar. ICA och Konsum, järnaffär, skoaffär,  lampaffär, möbelaffär, frisör, kiosk, korvkiosk osv fanns utspridda över hela landet, även på landsbygden.   Affärerna hade sin fasta kundkrets och expediterna kände dem nästan personligen. Att låna hem skor och kläder var det naturliga sättet att handla. Att prova hemma var kutym och en nödvändig sedvänja.

Jag besökta aldrig en skoaffär före 14 års ålder. När jag behövde skor gick min mamma dit och lånade hem tre-fyra par skor och jag fick prova dem hemma. I lugn och ro. Jag visste ju att hon gjort ett visst utval redan, men det kändes ju rätt bekvämt ändå, bortskämd som jag var. Men det var väl i den ålder, 14 års-åldern,  som jag för sista gången fick skor genom min mammas försorg och började jag köpa dem på egen hand. Problemet var att jag då hade storlek 42.

Min mamma visste att jag hade storlek 42 och det var hon som satte normen. Så jag fortsatte att köpa skor i storlek 42 trots att jag redan efter ett par år kände att tårna fick trångt om utrymme. Troligtvis hade jag storlek 43 redan som 17-åring. Men det var först  i 45-årsåldern som jag upptäckte att jag ständigt gick med för små skor.

Det var då min svärfar, med storlek 43, gav mig ett par finskor som han inte längre använde. Jag tog emot dem, trots att jag visste att det var för stora, mest kanske för att vara honom till lags. Och det var då jag gjorde den nästan chockerande upptäckten, att det var 43 som var min rätta skostorlek! Jag hade gått i för små skor i 30 år utan att komma på den revolutionerande tanken att jag kunde köpa större skor.

Så kan det gå när när en mamma tar ifrån sin son både initiativförmåga och självständighet!

Affärsföreståndarinnan Lena förstod min känslomässiga bundenhet till ordet hemlån och lovade mig på stående fot att speciellt göra ett undantag för mig. Hon tog fram fyra par skor, som hon själv valde ut , la i en påse och sa, varsegod, fyra par skor för hemlån!

måndag, april 02, 2012

Om de tre rädslorna

Jag tror på den delade föräldaledigheten. När pappan tar över efter modern som har allt försprång, som känner barnet och vet bäst i alla sammanhang. Som tvingar pappan till en position av att inte veta bäst, att visa sin svaghet, till närhet, till läsandet av barnböcker och sjungandet av ramsor. Till oron över ett barn som är sjukt. Till sökandet efter kontakt.

Det är nog det bästa sättet att befria mannen (och kvinnan) från det vi idag kallar mansrollen.

Mansrollen kräver att en man ska vara kunnig och stark, klara det mesta själv. Följden av det blir att närhet upplevs som ett hot, då intimitet lätt avslöjar inre svagheter. Mansrollens tre utpräglade rädslor; för okunnighet, svaghet och närhet, påverkar samhällslivet i stort och smått.

Män åker inte buss för de vet inte hur man köper biljetten eller hur apparaten fungerar där man visar busskortet. Att stå framme i en buss, inför alla andra passagerare och visa sin okunnighet, är skräckfyllt för en manlig person. Till det kommer den oönskade närheten att tvingas sitta på sätet bredvid en främmande person.

Män frågar aldrig om vägen trots att de gått vilse i en främmande stad. Det gäller att hitta vägen på egen hand.

Män går inte på teater, eller kulturella aktiviteter eftersom det finns en risk att känslor väcks - sorg eller ledsenhet - som förpassar dem i en svaghetsposition. Istället är det kvinnor som fyller våra kulturella institutioner och de kallas lite föraktfullt för kulturtanter. Men det är egentligen männens frånvaro som skapat kulturtanten.

Unga pojkar tycker att det är omanligt att plugga i skolan, att sitta med en fackbok blir ett uppenbart bevis på att man inte kan allt redan. Många män läser inte skönlitteratur eftersom det handlar om relationer mellan människor, och man vill inte gärna försättas i ett känslosvall som påminner om femininitet.

Många män går helst inte på föreläsningar eftersom de redan känner till det mesta inom området. De har vänner men håller dem på ett lämpligt avstånd och låter frun sköta de sociala kontakterna. Först efter skilsmässan upptäcker de ensamheten.

Men också alla dessa kvinnor som stödjer mansrollen och som fyller föreläsningsalen med en entusiastisk publik när den kunnige mannen håller en magisk föreläsning och alla jublar över den styrka och kunskap som han utstrålar. Och kvinnor som misströstar över mannens bristande närvaro i kärleksrelationen men lever kvar i sökandet efter den starke mannen, den som är svåråtkomlig då det gäller närhet men som trots allt vet det mesta inom alla områden.

För ingen kan säga var mansrollen börjar eller slutar. I ett regeringskabinett med bara män förutom en kvinnlig premiärminister, Margaret Thatcher, är det ändå hon som fyller mansrollen
bäst av alla. Rollen är inte mannen. Ett rum med två män och två kvinnor kanske är jämställt men det behöver inte vara jämlikt. Allmänmänsklig maktutövning kan finnas överallt.

Jag hoppas och tror att närheten till ett litet barn kan få mansrollen att smälta ner till sina beståndsdelar och göra det värt för en man att känna sig okunnig och svag. Något måste han väl ha i utbyte.