lördag, november 03, 2012

Om riskerna med en lycklig befolkning

Jag växte upp i traditionell arbetarmiljö. Mina pappa var fabriksarbetare och min mor hemmafru. Det präglade naturligtvis deras värderingar och på vad de ansåg vara viktigt här i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjort något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Och det var ju inte så konstigt, att arbeta och kunna försörja sig var deras bild av ett gott liv. Vad man arbetade med var mindre viktigt, självförverkligande var inte uppfunnet än.

Mina föräldrar sa aldrig till mig att "jag älskar dig" eller "vi tycker om dig". Det var på nåt sätt underförstått och att orda om en sådan sak, det kunde överklassen roa sig med. Hos oss var det själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa, sitt yttersta. "Du är bra som du är" eller "Du duger" var okända uttryck hos oss.

Allt detta medförde att vi barn grundlade en konstant låg självkänsla kombinerat med högt bekräftelsebehov. Den kombinationen var utprovad i flera hundra år som den bästa förutsättningen för att få fram goda arbetare. Att jobba hårt, slutföra det man tagit på sig även om det gav blodsmak i munnen, bara för att få några uppskattande ord från omgivningen och en låg lön.

Min son Anders sa en dag att låg självkänsla parat med stort bekräftelsebehov är den bästa drivkraften också för skapande arbete. Och det är naturligtvis sant. Inte bara arbetsnarkomaner har en sådan konstitution, utan de flesta konstnärer, artister, skådespelare (särskilt skådespelare) entreprenörer, företagsledare, chefer har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av hävdelsebehov och låg självkänsla. En personlighetstyp som passar perfekt för det moderna samhället.

Men dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och arbeta bara med sådant som ger hög lön. Vi älskar våra barn, vi tycker att dom duger som de är och vi oroar oss för barn som känner höga prestationskrav. Man kan säga att föräldrar uppskattar vem barnet Är mycket mer än vad barnet Gör.

Detta förhållningssätt finns hos de flesta unga föräldrar och personalen på förskolan. Men sen när de kommer till skolan, Jan-Björklund-land, då vänder det plötsligt. Nu är det bara barnets prestationer som gäller helt plötsligt! Betyg och betyg, nationella prov och kunskapskrav. Jag tror att den övergången blir en chock för många barn. Plötsligt duger man inte längre som man är, utan människovärdet är avhängigt vad du presterade på senaste provet.

Att växa upp med föräldrar som ständigt visar sin kärlek, och som utrycker att man duger som man är, det gör att bekräftelsebehovet minskar och man blir mera nöjd med sig själv, oberoende om man lyckats med någonting spektakulärt eller inte. Sådana personer blir goda människor som gärna ser till andras behov i första hand. De arbetar med välgörenhet, blir kanske trädgårdsmästare eller kyrkvärd.

Skulle alla föräldrar lyckas med sitt uppsåt så skulle det få katastrofala följder för produktiviteten i samhället. För att inte tala om den kulturella sektorns utarmning pga av en alltför lycklig befolkning.

*******

9 kommentarer :

Ulf sa...

Så intressant. Visst ligger det mycket i vad du säger. Är själv uppväxt på samma sätt.
Dessutom är det inte bara barnen som får en chock i skolan, många föräldrar blir helt förvirrade och då kan man ju skylla på skolan för att deras barn inte har mer än knapp styrfart (som exempel alltså)
Jag minns hur min far sa om kompisar han uppskattade : han är en otroligt duktig arbetare. Alltså en viktig måttstock på vad som var en bra karl.
Det finns en viss tröghet i förändringar som i skolan och under tiden mår säkert många dåligt för att de surfar runt utan referensramar och det gör ju inte tonårstiden lättare. Förr gick ju många genom skolan och visste att när de hade tagit examen så cyklade de upp till bruket och sa att nu är jag klar. Var ska jag arbeta?
Sen är ju frågan om kyrkvärden är lyckligare. Ska fundera vidare på det.

Anonym sa...

NU förstår jag varför det går så trögt med skapandet och de uteblivna försäljningsframgångarna:
Relativt hög självkänsla
Relativt lågt bekräftelsebehov
Jag fortsätter med Hem till byn, säsong två avsnitt tre.
Där existerar fortfarande dina föräldrars förhållningssätt till kärleken och uppfostran.
/Björn

Sven sa...

Ulf: Precis, i bruksamhället Husum så fick man anställning i fabriken dagen efter man gick ut grundskolan. Det fanns inte så mycket att fundera på. Min pappa sa att där man har arbete där trivs man! Men jag och mina bröder gick ändå en annan väg. Jag vet inte varför.
Björn: Ja , men så är du lycklig också!

Lennart Teglund sa...

Som näst älste bror till Sven av fyra vill jag lämna en kommentar.
Anders analys om att " låg självkänsla parat med ett stort självbekräftelsebehov är den bästa drivkraften". Detta stämmer verkligen på mig.
Min fru har alltid sagt att jag har ett väldigt stort bekräftelsebehov. Detta är jag ganska nöjd över för jag tycker att den drivkraft som jag besitter har medfört att jag fått mycket beröm som jag vill ha.
Jag förstår också att detta har sitt upphov till barndomen och uppväxtförhållanderna.
Varje morgon när jag vaknar tänker jag vad behöver göras idag. Vad ska förbättras, byggas, repareras i dag.
Jag är idag pensionär men enegin, drivkrafterna tycks inte sina trots åldern. Jag vill fortfarande bli bekräftad. tydligen. Just nu är det badrumet som får sig en duvning.
Jag har inget otalt med föräldrarna om bristen på uppskattning. Jag tror att de gjorde så gott de kunde utifrån deras förutsättningar och livssituation.
Under uppväxten i Husum fanns fyra pojkar som lyckades jobba/spara
till mopeder. I källaren fanns en verktygslåda målad av mönja. Där fanns två skiftnyckar, två skruvmejslar, en huggmejsel, en ringnyckel 10 mm, vinkel, några muttrar, cykelslangs-reperationsgrejer, fyra insexsnycklar,fil, järnsåg och ett låst hänglås. Nyckel till verktygslådan fanns hos vår pappa och vi visste att det inte var lönt att fråga om man fick tillgång till innehållet i denna mönjade verktygslåda. Behövde vi ett verktyg var vi hänvisade till grannar och bekanta.
Jag tror att de så kallade drivkrafterna som vi bröder besitter kan vara det som medfört att vi samtliga lyckats behålla våra kvinnor som vi gifte oss med.Ingen skildsmässa har ännu skett och jag har inte heller hört att det är på gång varken i Luleå, Ö-vik eller i Västerås.Inte heller i Umeå är det aktuellt i dagsläget.

Sven sa...

Lennart: Tack Lennart för en suverän beskrivning av hemförhållandena, som ger en tydlig bakgrund till hur vi blev som vi blev (och som vi lyckats föra över till nästa generation) Det är bekräftelsebehovet som håller oss igång hela tiden. I och för sig, brorsan i Övik, han verkar ta det lite lugnare.....
Det där med att pappa låste verktygslådan, det var ju fantastiskt bra uppfostringsmetod! Det tvingade ju oss att hela tiden att hitta andra lösningar på olika problem än att springa till föräldrarna och be om hjälp.
Och det är ju det som är min poäng. Brister under uppväxten kan ju vara väldigt bra för att stimulera arbetsviljan. Hur skulle det se ut om alla gick omkring nöjda med sig själva?

Ingela sa...

Jag brukar också fundera över hur världen skulle se ut om alla var mer nöjda. Kanske skulle den vara mycket bättre, även om den s.k. utvecklingen antagligen inte skulle ha lett dit den gjort i dag. Det är tydligt tycker jag när jag ser mej omkring att det inte är de privatlyckligaste människorna som fungerar som pådrivare i politiken, i andra organisationer med samhällsengagemang och i yrkeslivet. Om jag (motvilligt) analyserar mej själv tror jag att min arbetsgivare haft stor glädje av att jag inte alltid varit alldeles nöjd med min tillvaro. Men till mina barn säger jag ofta att de duger och att jag älskar dem. Och jag försöker lära dem att känna igen och tycka om känslan av att ha gjort en uppgift riktigt bra. Att få hela sin självbild genom att prestera önskar jag ingen, särskilt inte mina egna barn.

Sven sa...

Ingela: Du har så rätt, man vill ju att barnen ska känna att de duger som de är, att självbilden inte helt är beroende av prestation. Samtidigt, vi lever i ett väldigt prestations-inriktat samhälle. Det är komplicerat.

Ulf sa...

Jag tycker detta är så kul och intressant. Lennarts minne imponerar, däremot är det något i mig som säger att jag får fundera en stund till innan jag accepterar tesen att låg självkänsla parat med stort bekräftelsebehov gör att vi kan behålla våra kvinnor. Vad säger kvinnorna?
Ulf

Sven sa...

Ulf: Jag är också lite fundersam kring den teorin. Jag tycker nästan att det borde vara tvärtom...