30 november 2012

Recension av Norrland i DN!

Idag recenserar Göran Greider boken Norrland av Po Tidholm i Dagens Nyheter, Och det är en fantastisk recension, som inte bara sammanfattar innehållet utan också sätter in boken i sin rätta kontext.

Så här avslutar Greider sin text:

Länge har jag hävdat att den mest effektiva regionalpolitiken i längden är levande skildringar av världen utanför Stockholm. Tidholms bok är det bästa jag läst om Norrland på många, många år och jag föreslår att så många kommuner som möjligt köper in den och ger den som gåva vid viktiga tillfällen eller möten. Både Tidholm och det här landet går snart i bitar.

Läs recensionen här!

27 november 2012

happiness is the key to success

Om man går i Stockholms centrum så möter man minst tio tiggare och hemlösa varje dag. Antingen ligger de bara på gatan eller så låtsas de spela dragspel med en burk framför sig.

Hur ska man regera? Ge dem en slant och döva sitt välgörenhetssamvete eller låta bli med hänvisning till att ingen behöver svälta i Sverige. Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att det har hänt något fruktansvärt i Sverige de senaste tio åren, och det som är synbart i Stockholm har också börjat synas i Luleå.

I höstas gick jag en promenad på Universitetsområdet. Där fanns en skylt om succé och lycka som jag fastnade för. Det gäller tydligen att först vara lycklig, för att sen kunna göra succé här i livet.

Det är sådana liberala budskap som vi ständigt matas med. Om vi lyckas beror det på oss själva, och om vi misslyckas är det vårt eget fel. Strukturella och klassmässiga förklaringar duger inte längre. Inte i varje fall för ltu.se/karriar.

Därför förde jag ihop de två perspektiven i samma bild.



26 november 2012

På besök i storstaden

I helgen var vi till Stockholm och hälsade på sonen och hans flickvän, och vi hade bestämt oss att ta det rätt lugnt. Men det blev teater på Dramaten, ett besök på Arkitektmuseet samt två (!) konstutställningar på Waldemarsudde. Och däremellan hann vi shoppa och äta mycket god mat, bland annat en supermiddag på Niklas restaurang.

Det blir ju lätt så när två understimulerade bonnläppar från landsbygden kommer till storstaden.

Fågelmålaren Lars Jonsson ställde ut på Waldemarsudde. Han hade en mycket stor utställning och just i söndags stod han själv där och målade på en stor oljemålning. Som vanligt, jag filmade lite för att bevara stämningen, som ni kan se här nedan.

22 november 2012

Om dubbelmoral

Jag undrar om inte Norrbottens-kurirens chefredaktör Mats Ehnbom är den person som har mest dubbelmoral i hela Norrbotten. Jag tror det.

Tidningen har i många år haft en skönhetstävling som kallats Årets Lucia. Men i år kände väl till och med Kuriren att det passar sig inte längre. Så Enbohm skriver en krönika där han säger att man tar bort röstningsmomentet, då det inte ska uppfattas som en skönhetstävling. Istället skriver han att det är luciakandidaternas personliga egenskaper samt engagemang och glöd som ska väga tyngst när Norrbottens lucia utses.

Jag tyckte väl att det var helt ok, att man gör en sådan förändring.
Tills jag såg bilden!

Tio vita, smala, snygga tjejer med långt hår sitter och ler mot kameran.

Min tolkning av Ehnboms uttalande blir följdaktligen; Tjejer som är svarta, tjocka, som har alldagligt utseende eller kort hår, har inte tillräckligt goda personliga egenskaper för att bli Lucia i Norrbotten.

Några veckor senare startar samma chefredaktör kampanjen "Ett Norrbotten för alla".



**********

Andra bloggare om , ,

17 november 2012

Maria Eriksson "Stjäl det du behöver"



Teg publishing är på väg att släppa en ny skiva med Maria Eriksson, tidigare medlem i the Concrets. Det är Jonas Teglund som producerat skivan som kommer att heta "Stjäl det du behöver".

Men redan nu kan man se den här videon för låten, som gett skivan dess namn. Det är en väldigt fin film gjord av regissören Carl Dieker och som har hämtat inspiration från filmklassikern ”Döden i Venedig”.

Det här är första gången som Maria Eriksson sjunger på svenska. Jag tycker att låten har en omisskännlig norrlandstouch, eller varför inte en lulestämning.

Precis som det mesta har som Teg Publishing ger ut.

14 november 2012

Det heliga vardagslivet



Vi försöker alla överleva november, på olika sätt. De flesta av oss ser november som en transportsträcka som man helst kunde vara utan. Vi ser framåt i tiden: bara det kommer snö så att det blir ljust eller bara det bli jul för då vänder det. November är gråkall, regnig och trist. I varje fall till det yttre.

Vardagslivet, det som pågår mellan de tillfällen då vi upplever passion, glädje och intresse, det påminner om november. De dagliga rutinerna; vakna halvt outsövd, tvinga sig upp ur sängen för att inte komma för sent till jobbet. Stå huttrande och vänta på bussen, komma till jobbet och stämpla in och det är fortfarande flera dagar kvar tills det blir fredag. Tråkigt rutinarbete som man hållit på med många år och där entusiasmen försvann redan på 90-talet. Det känns kallt, tråkigt och grått. Livets november, vardagslivet.

Och vi försöker överleva på olika sätt. Vi ser framåt i tiden, ser vardagen som en transportsträcka som vi helst kunde vara utan: bara jag får semester och får åka på den långa resan eller tänk om jag kunde få pension, förtida uttag. Tänk om jag kunde bli kär igen, eller i varje fall fick träffa nya och intressanta människor som kunde ge mig energi, inte bara alla dessa energitjuvar som rånar mig varje dag på allt jag har.

Men vi kommer inte undan. Ingen kommer undan vardagslivets november. Och samtidigt är det där större delen av vårt liv pågår. Kanske 90 procent är vardagsliv, resten är korta stunder av fest och lycka.

Problemet är att vi blandar ihop de yttre händelserna i vårt liv med oss själva. Vi är mer än det som händer runt omkring oss och vi har alltid ett val när det gäller vad vi upplever. Om det regnar och är mörkt behöver vi inte känna oss mörka till sinnet. Vi kan känna tillfredsställelsen av ett tätt tak eller ett bra regnställ. När vi vaknar på morgonen kan vi glädjas över att vi fortfarande lever. När vi väntar på bussen kan vi vara nöjda över att den kommer i tid och att vi fortfarande har råd att betala biljetten. När vi stämplar in på jobbet kan vi känna en otrolig lättnad över att inte vara arbetslös. Och när vi möter arbetskamraterna på ett positivt sätt kommer de att ge energi tillbaka.

Det finns alltid en möjlighet att förändra november till den lyckliga månaden. Till just den månaden där just det liv utspelar sig som jag vill leva. Mitt i det heliga vardagslivet.

3 november 2012

Om riskerna med en lycklig befolkning

Jag växte upp i traditionell arbetarmiljö. Mina pappa var fabriksarbetare och min mor hemmafru. Det präglade naturligtvis deras värderingar och på vad de ansåg vara viktigt här i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjort något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Och det var ju inte så konstigt, att arbeta och kunna försörja sig var deras bild av ett gott liv. Vad man arbetade med var mindre viktigt, självförverkligande var inte uppfunnet än.

Mina föräldrar sa aldrig till mig att "jag älskar dig" eller "vi tycker om dig". Det var på nåt sätt underförstått och att orda om en sådan sak, det kunde överklassen roa sig med. Hos oss var det själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa, sitt yttersta. "Du är bra som du är" eller "Du duger" var okända uttryck hos oss.

Allt detta medförde att vi barn grundlade en konstant låg självkänsla kombinerat med högt bekräftelsebehov. Den kombinationen var utprovad i flera hundra år som den bästa förutsättningen för att få fram goda arbetare. Att jobba hårt, slutföra det man tagit på sig även om det gav blodsmak i munnen, bara för att få några uppskattande ord från omgivningen och en låg lön.

Min son Anders sa en dag att låg självkänsla parat med stort bekräftelsebehov är den bästa drivkraften också för skapande arbete. Och det är naturligtvis sant. Inte bara arbetsnarkomaner har en sådan konstitution, utan de flesta konstnärer, artister, skådespelare (särskilt skådespelare) entreprenörer, företagsledare, chefer har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av hävdelsebehov och låg självkänsla. En personlighetstyp som passar perfekt för det moderna samhället.

Men dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och arbeta bara med sådant som ger hög lön. Vi älskar våra barn, vi tycker att dom duger som de är och vi oroar oss för barn som känner höga prestationskrav. Man kan säga att föräldrar uppskattar vem barnet Är mycket mer än vad barnet Gör.

Detta förhållningssätt finns hos de flesta unga föräldrar och personalen på förskolan. Men sen när de kommer till skolan, Jan-Björklund-land, då vänder det plötsligt. Nu är det bara barnets prestationer som gäller helt plötsligt! Betyg och betyg, nationella prov och kunskapskrav. Jag tror att den övergången blir en chock för många barn. Plötsligt duger man inte längre som man är, utan människovärdet är avhängigt vad du presterade på senaste provet.

Att växa upp med föräldrar som ständigt visar sin kärlek, och som utrycker att man duger som man är, det gör att bekräftelsebehovet minskar och man blir mera nöjd med sig själv, oberoende om man lyckats med någonting spektakulärt eller inte. Sådana personer blir goda människor som gärna ser till andras behov i första hand. De arbetar med välgörenhet, blir kanske trädgårdsmästare eller kyrkvärd.

Skulle alla föräldrar lyckas med sitt uppsåt så skulle det få katastrofala följder för produktiviteten i samhället. För att inte tala om den kulturella sektorns utarmning pga av en alltför lycklig befolkning.

*******