onsdag, oktober 10, 2012

Den mänskliga tiden



Karl Ove Knausgård skriver i essän Allt som är i himmelen, att vi människor är instängda i vår egna mänskliga tid, och ser förändringar bara utifrån det. Om vi ligger i en skogsbacke och tittar upp på molnen, kan vi se hur de uppstår och bildar olika former som vi känner igen;"En hare, ett badkar, en bergsplatå, ett träd, ett ansikte". Det finns ingen beständigt, molnen förvandlas inför våra ögon, och blir till något annat.

Men själva personen som ligger där, hans ansikte och kropp, och omgivningen, kullen med gräs och träden som växer där, det upplever vi skenbart som oföränderligt. Kroppen, bergen, träden, förändras så långsamt så att det inte är tillgängligt för vår upplevelse av förändring. Molnens förändring ser vi, men inte vår eget åldrande. Det upptäcker vi först när vi ser bilder på oss själva från förr i tiden.

Det vi upplever i vår egen tid, kallar vi för ögonblicket. Vi ser molnens, vattnets, vindens och kroppens rörelser i nuet. Vi är alltid fascinerade av det som rör sig i den hastighet som vi uppfattar. Och i vårt inre är det våra tankar som precis som molnen uppstår, förändras och försvinner i ögonblicket.

Just nu befinner jag mig mitt emellan två processer, som gjort mig uppmärksam på tidens gång, som i vanliga fall är svår att upptäcka. Mitt barnbarn i Göteborg har lärt sig gå i sommar och nu håller hon på att lära sig att själv klä på sig. Hon håller på med byxorna, att försöka få benet in i rätt byxben, hon försöker ta på sig strumporna, att komma in med foten och dra upp dem så att det kommer på rätt plats. Vi får ständigt filmsnuttar från föräldrarna som visar hennes stolta framsteg.

Samtidigt, i en annan del av landet, har hennes farmorsmor under samma tid börjat förlora precis samma förmågor som barnbarnet nu tillängnar sig. Den äldre behöver hjälp att ta på sig strumporna på morgonen, att klä på sig och får allt svårare att gå, trots stöd av en rullator. Den mänskliga tidens gång blir plötsligt uppenbar för mig, och jag kastas dagligen mellan de två perspektiven; att lära sig eller att mista en förmåga.

Själv känner jag mig lika ung i sinnet som jag var för 20 år sedan men spegelbilden talar ett annat språk. Jag är ändå glad för att jag som människa lever i den mänskliga tiden, att jag i ögonblicket kan uppleva molnens, vattnets och vindens rörelser men inte min egen kropps obeständighet. Jag lever i en illusion att ingenting har hänt med mig, i varje fall inte de senaste dagarna.

*********
Andra bloggare om ,




5 kommentarer :

Elisabet. sa...

Trevlig början på dagen det här ..., och nu ska jag titta på molnfilmen ,-)

Ulf sa...

Bra beskrivet.Inlägget gav några vemodiga tankar av igenkännande- det är också en sak att vara tacksam för.
Speglarna är däremot en överskattad uppfinning :) De fäller hellre än friar numer,det håller jag med om.

Sven sa...

Elisabet: Och äntligen fick vi uppehåll här idag, vi ser solen mellan molnen!

Ulf: Ja, bort med speglarna :)

annannan sa...

Har du sett filmen The curious case of Benjamin Button?

Jag gjorde det i helgen (har accepterat att jag nu är en person som inte ser de nya filmerna på bio men de inte längre så nya filmerna på TV eller video) och den illustrerar precis det du skriver om.

Djupt och lite skrämmande.

Sven sa...

annannan: Ja, jag sett den filmen, visst var det så att han föddes gammal och så blev han yngre och yngre .....? Minns att jag tyckte att den var en gripande film, om jag tänkt på det skulle jag har kunnat ta med den i texten. Tack för att du påminde mig om den filmen.

Bra filmer håller över tid!