5 oktober 2012

Den digitala byn

Facebook är ett kärt samtalsämne för oss medelålderspar när vi träffas. Det finns två grupper, de som är med och de som inte är med. De som inte är med hävdar med bestämdhet att Facebook är fullständigt ointressant. Och det finns många argument emot. Varför ska jag sitta framför datorn när jag är ledig? Jag är inte intresserad att läsa vad folk äter till middag! Jag vill träffa folk på riktigt! Jag har inte tid med det som är ytligt! Och så vidare i all oändlighet.

När jag växte upp i ett litet samhälle var det vanligt att grannar hälsade på varandra varje dag. Man gick in en stund till varann, drack kaffe och surrade en stund. Man pratade vardagligheter: vad man hade ätit till lunch, att man skulle gå till affären och handla och vad man skulle göra till helgen. Ett kort samtal om trivialiteter, det som livet är fyllt av. Alla små samhällen, alla byar fungerade så. De dagliga korta besöken hos varandra fungerade som ett socialt kitt mellan människor.

Men det fanns också baksidor i byn. Det var lätt att tilldelas en roll, en identitet, som var svårt att bryta sig ur. Förutsättningen för vänskapen var ofta att man betedde sig precis som man alltid gjort, många levde i en norm som de var obekväma mer. Konflikter mellan grannar fanns också. Vissa var helt enkelt ovänner med varann vilket kunde odlas under årtionden släkter emellan.

Sedan dessa har samhället förändrats. Vi har flyttat till städer, och även de som bor på mindre ställen lever annorlunda. Vi jobbar hela dagarna, det finns ingen hemma i husen på dagarna. Kvällarna är intecknade av matlagning, städning och träningsprogram på Inpuls. Vi gör inte längre de dagliga besöken hos varann.

Vi som är med i Facebook sitter inte och sörjer förlusten av de gamla sociala mönstren. Istället tar vi aktivt del av gemenskapen i den digatala byn. Nu träffas vi en stund varje dag igen, vi berättar vad vi ätit, vad vi handlat och vad vi planerar att göra till helgen. Vi skaffar oss en profil, som är så fördelaktig som möjligt, där vi berättar om att vi har ett ganska bra liv, reser mycket och gillar inredningen.

Precis som i den gamla byn är profilen kanske inte riktigt sann, det är den sida vi vill visa upp för andra. För att få den lilla bekräftelse som en människa behöver varje dag för att stå ut med detta livet.

Men den stora skillnaden är ändå att den digitala byn inte begränsar oss fysiskt. Jag kan besöka mina vänner i Stockholm, Göteborg och Gällivare på samma dag. Och samtidigt få veta vad Jimmy och Cissi på Porsösundet ser på TV i kväll.

*******

Andra bloggare om , ,

14 kommentarer:

Elisabet. sa...

På pricken! hälsar Elisabet.

Cecilia N sa...

Men det där tar jag in via bloggar och andra forum där jag inte är en vara för reklamförsäljning. På ställen som inte äger min upphovsrätt.

Därför vägrar jag fb.

Anonym sa...

Jag antar att vi inte är allt för långt ifrån varandra i ålder du och jag Sven.
Jag växte också upp i ett litet samhälle och jag vet med säkerhet att vi inte varken gick på besök till grannarna dagligen eller hade besök av dem dagligen.
Däremot kom de förbi om de hade något ärende.
De enda som man kan prata om som träffade varandra dagligen var barnen som lekte tillsammans i princip dagligen, och ofta hamnade man i någons kök för ett glas saft och en kanelbulle.
P.S. Även jag är uppvuxen i det stora vackra Norr.

Sven sa...

Elisabet: Tänkte väl att du skulle känna igen dig :)

Cecilia: Ok, ett argument till.

Anonym: Konstigt att det inte var så där du växte upp. Jag borde ha skrivit att "i de flesta " byar var det så. Var det långt mellan husen?

Anonym sa...

Nej Sven inte särskilt långt. Jag tror att det kanske har lite med hur man är som människa att göra.
Bor nu i en storstad i ett av dessa hyreshuskomplex där man lever som backsvalor, alla har sitt hål i väggen att hålla sig till. Tycker att vi har lika mycket kontakt med grannarna här som när jag växte upp, men skillnaden är att det inte gör nåt om man inte "smälter in". En större frihet att leva som man vill alltså. (Sen vet jag ju inte vad som sägs bakom stängda dörrar, men det kommer å andra sidan inte ut på "byn" på samma sätt.)

Anonym sa...

Det slog mig sen att jag kanske skulle ha tillagt att jag å andra sidan ytterst sällan skriver på facebook vad jag äter till middag. (eller lunch för den delen).
Och att jag inte föredrar storstaden i något annat hänseende än att det är lite mer "lev som du vill, det bryr jag mig inte om".
MEN jag tror att det är en fördel för de barn som är annorlunda att växa upp i ett mindre samhälle. Folk vet att de är annorlunda och de accepteras ofta trots detta och är med i gänget. I den här miljön är det så hårt för barnen och det minsta lilla de avviker blir de mobbade och trakasserade.

Sven sa...

Anonym: Tack för dina synpunkter. Det finns mycket att fundera på när det gäller förr och nu. Jag tror att vi har våra behov men att uttrycks på olika sätt i olika tider. Människan är anpassningsbar.

Ulf sa...

Kul att läsa vad ni skrivit om att växa upp på landet. Min egen erfarenhet är en mix av det som skrivits. Trygghet, alla visste allt på gott och ont, vänskap, arga ord som kastades mellan grannar, besök, andra som höll sig för sig själva, andra som kände att de inte var välkomna, glada skratt och historier som slungades ut med en ordrikedom som jag saknar idag osv..jag växte upp i hjärtat av Värmland och det har präglat hela mitt liv.
Hur hade det präglat mitt liv om jag istället hade växt upp med FB? Tja, det lär jag aldrig få reda på. Min åsikt är att vi har möjligheten att själva välja hur mycket och vad, vi använder av den teknikrevolution som har hänt under de år vi levt. Själv blir jag stressad av FB och har avaktiverat mig, men jag förstår helt er som älskar den kontakt ni kan upprätthålla via FB.

Vi har länge skyllt på att det är så mycket som vi måste vara med i osv och det har nog varit delvis sant, men jag är övertygad om att valen vi gör kommer att tas på större allvar helt enkelt därför att det blir nödvändigt att göra dom. Annars imploderar vi av information.
Kul inlägg.

Monet sa...

Jag tycker att facebook som ett av de många nya sociala medierna är ett mångfacetterat fenomen. Jag kollar där någon gång per dag, kan till nöds skicka ett "gilla" men kommenterar ytterst sällan.

Jag kan skriva vad jag gör idag men avhåller mig från att lägga ut vad jag ätit till frukost eller hur många steg som räknaren visar. Jag är FÖRBLUFFAD över folk som använder fb som kommunikationsmedel vänner emellan men framförallt skriver till sina barn om ditt och datt - sånt som man kan använda telefon, sms eller mail till.

Vad är det man vill visa upp? Ett perfekt socialt liv?
Vad är det för bekräftelsebehov som ligger inbyggt i att man har både blogg, facebook, twittrar, tweetar och instagrammar eller vad man nu gör?
Jag tycker det har urartat och använder mest faceboook för att länka till min blogg där man kan läsa mer om jag har ett ämne jag vill dela med fler på ett utförligare sätt. Där lägger jag också in bilder vilket jag inte ens vet hur man gör på facebook.

Jag tror att många är förfärande omedvetna om att bilder och text ligger kvar på facebook på ett okontrollerat sätt, att många unga lägger in bilder och text som gör att de inte får jobb när arbetsgivarna googlar på dem, att många som lägger ut bilder på sina små barn och barnbarn inte ha en aning om hur såna bilder kan förvanskas och användas i mycket otrevliga sammanhang. Jag har en dotter som är advokat som vet och en son som arbetat med internetsäkerhet så jag har fått lära mig!! Att facebook dessutom identifierar och föreslår släktingar till mitt Family Tree eller vänner att lägga till tycker jag är direkt obehagligt och ger direkta vibbar till "1984" och Storebror ser dig.

Sen tycker jag å andra sidan att facebook är intressant när folk delar med sig av roliga och intressanta länkar, när det uppstår intressanta diskussioner eller det finns inlägg man aldrig skulle ramlat över själv.

Att det skulle vara en digital by har aldrig ens föresvävat mig men jag håller med om att man får inblickar i vissa vänners liv som man inte haft på åratal. På gott och ont det också - det förekommer rätt mycket showing off och skryt och som sagt: ingen lägger ut att den mår dåligt och fått antidepressiv medicin utskriven eller blivit dumpad av pojkvännen till exempel. (Då ändrar man sin status från "i ett förhållande" till "singel" - också ett sätt att underrätta vännerna om svårigheter som uppstått.) Livets skuggsida finns inte på facebook annat i neutrala cancerkampanjer för Rosa Bandet eller liknande.

Jag tror det snart blir en förändring när det gäller den här sortens medier. Det roliga är att ingen vet hur och när! Så det är spännande tider att leva i!

Bert Bodin sa...

Jag var länge FB-vägrare. Men då jag blev anmodad att i egenskap av webbansvarig på jobbet, skaffa en FB-sida för min arbetsplats också, så var det klippt.

Men jag är inte den flitigaste utläggaren. Som Monet, ovan, tycker jag att det är ett bra ställe att lägga ut länk till min egen blogg.

Visst - Jag lägger även ut en "mysbild" då och då. Erkännes. Men jag vägrar att "checka in", eller berätta att jag är här och där tillsammans med NN.

Sven sa...

Ulf: Ja precis , var och en får välja hur mycket man tar del av tekniken. Precis som du beskriver om byn , vissa höll sig på sin kant.
Monet: Jag tycker att det är lite överdrivet denna rädsla. Så farligt är det inte. Men även i byn är det risk att man blir utlämnad , att någon skvallrar och sprider rykten. Så är det att vara människa. Att skryta är inte heller ngt som uppfunnits i och med Internet. Men som Ulf säger , var och en kan välja om man vill vara med.

Sven sa...

Bert: Måste man " erkänna" att man lägger ut en mysbild? Är det något som inte är tillåtet ? Jag har lite svårt att förstå allt detta motstånd, det handlar ju om sociala kontakter mellan människor , en ny möjlighet för oss alla. Men det är klart allt vi gör har ju också baksidor. Precis som i den gamla byn där vissa människor ställdes utanför. Jag tror att människans behov av ytliga sociala kontakter är stort och här har Facebook en roll. Men det är klar det ersätter ju inte verkliga möten.

Bert Bodin sa...

Nej - Erkänna är kanske ett starkt ord i sammanhanget. Men ibland känner jag mig lite schablonmässig, eftersom det är just de där lunch-, middags-, frukostbilderna som FB belackare drar upp som en "fånighet".

Men jag är väl fånig, då. Och de är bara avundsjuka! ;-)

Cecilia N sa...

Ja när man ser Berts matbilder då kan man bli lite avundsjuk.

Men dem ser ju jag på bloggen.