lördag, oktober 27, 2012

Allt fast förflyktigas



Akvarell från i sommar. Kvällshimlarna var väldigt speciella, troligtvis för att regnmolnen ofta låg tunga över fjärden. Min plan har varit att måla en serie bilder från dessa sommarnätter, men det har naturligtvis inte blivit av. Allt annat kommer emellan. Arbete och mera arbete. På jobbet och hemma.

Nu har jag varit ledig en hel höstvecka som jag tillbringat i fantastiskt höstväder, med sol och lagom kyla i stugan i Ryssbält, med alla möjligheter till vila, rekreation och akvarellmåleri på eftermiddagarna. Men vad blev det? Jo, vi har isolerat och byggt innertaket i sovstugan. I och för sig har jag haft bra hjälp av sonen och en god vän till familjen, men varje dag har börjat med kroppsarbete tills jag stupat i säng på kvällen. Den vackra naturen därutanför har gått mig förbi.

Och när sovstugan blir färdig då är det dags för ett altanbygge framför hela långväggen, och det kommer säkert att ta en hel sommar i anspråk.

JAG VILL INTE HÅLLA PÅ MED MINA MATERIELLA ÄGODELAR LÄNGRE! Det tar för mycket av min tid!

Jag vill syssla med det immateriella; konsten, litteraturen, musiken och upplevelserna av naturen. Jag vill vandra efter stranden och se det kalla vattnet bli allt mer trögflytande tills isen lägger. Jag vill följa isens utveckling tills snön täcker det hela och allt blir vitt. Jag vill läsa färdigt Norrland av Po Tidholm! Jag vill läsa Knausgårds femman som ligger på mitt nattduksbord! Jag vill stå i mitt målerirum och blöta akvarellpapper och låta färgerna rinna och blanda sig med varandra.

Jag känner mig trängd av radhusets renoveringsbehov, nybygget i stugan och alla önskningar om förbättringar. Vi behöver ett nytt kök! Vi måste tapetsera om! Nytt, nytt! Köp, köp!

Och jag skyller inte på någon. Konflikten ligger inne i mig.

Den gode vännen som hjälpt till med bygget i veckan formulerade frågan: varför måste du ha en altan där framför huset? Tänk vad många sköna lässtunder du kommer att förlora under tiden du bygger den. Sätt en trädgårdsstol på marken och sätt dig där!

Så är det naturligtvis. Jag måste börja ett nytt liv.
Det immateriella livet.
Det är dags för det nu. För egentligen, det som vi tror är i fast form - träet, spiken, skruven - allt detta fasta kommer att förflyktigas. Även jag kommer att upplösas i sinom tid. Men det jag tänker på och som jag förmedlar till min barn och barnbarn, det kommer att leva vidare.

6 kommentarer :

Anonym sa...

Du börjar bli klok ser jag.
Just så är det.
Strunta i altaner och annat. Lev istället.

Sven sa...

Anonym: Ja vi får se. Bearbetning pågår. En människa har två sidor: Att göra och Att vara. Jag tror inte på att bara vara, det är munklivets val. Jag tror inte heller på att bara göra, det är den västerländska stressens val. Konsten är att göra och att vara samtidigt. Det vill säga medveten närvaro i vardagen. (Tolle)

Ulf sa...

Det är inte många bräder som har sammanfogats av mina händer, men de få som jag har lyckats förena till en sorts harmonisk enhet har skänkt mig en hel del inre tillfredsställelse. Tanken bär vi med oss hela tiden. Vi kan säkert hålla i hammaren ibland utan att göra våld på livet.
Så tänker jag.

Sven sa...

Ulf: jag är också inne på den linjen nu, som du ser i min kommentar här ovan.

cathrine Lundgren sa...

Hej!

Läser du Cornucopia?
cathrine

Sven sa...

Cathrine: Nej...men har kollat den, verkar jättebra! Helt i min smak. Tack för tipset