17 september 2012

Reflektioner efter filmen om Palme

Vi var och såg den nya dokumentären Palme igår kväll. Ett mäktigt levnadsöde. Det gav i och för sig inte så mycket nytt utan följde nära Henrik Berggrens biografi. Men det är ändå skillnad, filmen har ett starkare känslomässigt innehåll än boken.

Det jag fastnade för var hur Palme var som person. Han hade en väldigt starkt patos för demokratin och det mänskliga rättigheterna. Han tog tidigt parti för den demokratiska socialismen, efter att ha sett konsekvenserna av både de kommunistiska diktaturerna i öst och det kapitalistiska systemet i USA. Han kämpade för allas rätt till yttrandefrihet, solidariteten med de utsatta.

Samtidigt var han en maktmänniska av stor mått. Hans självhävdelsebegär var så stort att han sällan kunde undvika dräpande och ibland väldigt hårda ord i debatter och i uttalanden. Det är inte svårt att förstå hur han utvecklades därhän. Förlorade sin far tidigt, fick strax därefter åka iväg till internatskolan där han mobbades för sin litenhet under många år. Han utvecklade en stor revanschlusta, både intellektuellt och fysisk (sport), vilket naturligtvis sedan blev drivkraften i hans politiska gärning.

I det sammanhanget tänker jag på Lena Andersson sommarprogram, där hon pratade om Jesus, och genom en alternativ läsning av Nya Testamentet pekade ut Jesus flitiga användning av manliga härskartekniker. Det var en chockerande upplevelse för många att lyssna på det programmet, vi vill ju gärna att helgon ska vara enbart helgon.

Man kan se likheter mellan Palme och Jesus. Två personer som driver den rättfärdiga saken att de mest utsatta och svaga ska få upprättelse, för ökad jämlikhet mellan människor, men de gör det på ett maktfullkomligt sätt. Både Palme och Jesus är skickliga på att i debatter göra ned motståndaren och få honom svarslös.

För Palmes del slog det tillbaka. Folk kände sympati för Fälldin när svetten lackade i hans panna och han stammade fram sina svar. Palme till och med förlorade valet, kanske till viss del beroende på denna sin arrogans.

Att ha makten, vara en maktmänniska som använder manliga härskartekniker och samtidigt kämpar för de maktlösas rätt i samhället. Att komma från överklassen och samtidigt kämpa för arbetarklassens rättigheter. Att driva jämställdhet mellan könen och sedan ljuga om justitieministerns utnyttjande av prostituerade.

Det var det som jag fastnade mest för i filmen om Palme. Det personliga i förhållande till gärningen. Hur egna drivkrafter sammanfogas med den tid vi lever i, och det omgivande samhället. En människa kan förändra ett helt samhälle, kanske för att han blev mobbad i skolan.

********

Andra bloggares åsikter om ,

3 kommentarer:

MagnusJ sa...

Får man passa på att rekommendera ett slags soundtrack till tiden kring skotten på sveavägen och vakuumet som följde därefter:

Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om", (finns på spotify) från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?

Sven sa...

Magnus: Tack för en mycket intressant och givande kommentar! Jag hade inte lyssnat på Lundells låt innan, men nu när jag gör det så finns ju alla dessa teman med som du skriver om. Jag är väl insatt i myten om Orfeus och Eurydike, eftersom det inom psykoterapin används som en beskrivning av separationen mellan barn och föräldrar. En ung människa måste lämna hemmet och skapa ett eget liv, och det gäller att inte tveka (dvs att vända sig om).

Det jag tänker på efter att jag läser din text är att den nostalgiska saknad som många (även jag) har efter Palme och den gamla socialdemokratin är inte en framkomlig väg. Vi måste sörja det som varit och
gå framåt, och skapa något nytt. Det är en lärdom.

MagnusJ sa...

Jag tror - precis som du - att den gamla socialdemokratin inte är en framkomlig väg idg. Jag tror att välfärdsepoken på sätt och vis dog i och med Palmes död. Om detta har Göran Hägg skrivit.
Kraften i den socialdemokratiska rörelsen avtog.
För att citera Lundells sång igen:
"Vart tog du vägen sen?"
"Jag gick hem till mig", som någon svarar i dialogen d.v.s. kollektivet upplöstes alltmer i enskilda individer med egna individuella intressen, bland annat tack vare en bättre materiell standard.