13 september 2012

Par i terapi



I Sveriges Television visas nu en serie som heter Par i terapi. Det är terapeuten Poul Perris som träffar "riktiga" par som har problem i sitt äktenskap. Han möter varje par vid fem tillfällen vilket sedan klipps ihop till en timmes program. Vid varje program får man alltså följa paret från det första mötets kyliga avstånd, till det sista tillfällets öppenhet och värme.

Det är fantastiskt att se. Jag har själv levt i samma relation i trettiofem år och jag tycker att alla former av problem, alla typer av negativa känslor som paret (männen) ger uttryck för, har jag själv varit med om. Och det mesta av upplevelserna från barndomen som de ger uttryck för, och som påverkat dem hela livet, det känner jag igen. Jag gråter tillsammans med dem när minnen av att bli avvisad eller negligerad kommer upp. Och jag känner igen skammen över att inte duga, att inte tåla kritik och att ha skrikit åt barnen när de var små. Och jag känner igen skammen över alla tider när relationen gått på sparlåga och vi gått var för sig med en grå slöja över kärleken.

Och jag känner igen de tillfällen när relationen plötsligt öppnar sig och förälskelse och närhet finns där igen. Det som händer i slutet av varje avsnitt. När deras ansikten lyser upp och deras åldrande stannar upp, går andra hållet och föryngrar dem minst tio år. Allt, precis allt har jag varit med om.

Och så är det, vi är alla människor som brottas i stort sett med samma problem, men vi tror att vi är ensamma om dem. Det är därför denna serie är så fantastisk bra för oss alla, för hela samhället. Vi får se att terapi inte är något märkvärdigt hokuspokus, och alla fördomar om hur terapeuter är, kommer på skam. Poul Perris är en vanlig människa, som med humor och allvar, och med en väldig kompetens, leder paret på ett tryggt sätt framåt. Ingen ligger på några soffor och blir övertolkade, istället sker samtalen med respekt och på parets egna villkor.

Äntligen kan vi lyfta av skammen över att ha relationsproblem eller psykiska problem. Vi har dem alla i någon form och de behöver inte gömmas undan längre, allt kan visas öppet inför alla. Jag trodde aldrig att det skulle bli möjligt men nu är vi där.

***********

Andra bloggare om , ,

6 kommentarer:

Elisabet. sa...

Tack för tipset, Sven! Jag har inte sett den och hoppas att den finns på SVT-Play, så kan jag ta mig en titt imorgon innan jag börjar arbeta vid halv fyra.

baratradgard sa...

jag hade aldrig drömt om att titta på ett sånt program men jag litar på dig Sven. Ska absolut kolla upp. För relationen den finns ju där hela tiden och den går upp och ner och hit och dit.

Sven sa...

Elisabet: Ja, den finns på play. Värt att se!

baraträdgård: Precis, relationer är ju så, upp och ner, och så fint att se att det finns möjligheter att komma vidare när det kört fast.

Ulf sa...

Vi män är ju ofta inga mästare i att lyfta problem och verkligen tala om dem. Det är dumt att generalisera förstås, men det ligger nog lite i det.Det blir lätt att vi går med ett svart moln som dyker upp vid olika tillfällen och häller sin sörja över oss. Besvikelser, skam, rädslor och ibland ett självförakt som inte bearbetas.
Och..

Vad säger partnern egentligen? Vad vill hon/han ha sagt? Bara det är ju en vetenskap om vi inte lägger ner tid på att verkligen lyssna. Där tror jag att det ibland behövs hjälp av t ex terapeut, när det har kört ihop sig.
Det viktigaste är -och jag hoppas att du har rätt- att det inte ska vara skambelagt med att söka hjälp.

Bra inlägg.
Ulf

Sven sa...

Ulf: Tack Ulf. Jag tyckte i just det här programmet att mannen tog upp ett typiskt manligt dilemma, att vi tidigt blir vana vid att "klara oss själva", och går undan och vill helst vara ifred och inte prata om bekymmer. Och att han lyckades komma ur det genom att släppa fram det och koppla det till nuet. Det var fint att se!

radhusbloggen.blogg.se sa...

Den måste jag bara se!