söndag, september 23, 2012

Om en pågående masspsykos

Jag sitter här med min Mac-dator och skriver en blogg. Datorn är väldigt fin, designad på ett sätt som ska ge mig en känsla av att vara utvald, att tillhöra en speciell grupp. Alla dessa elektroniska saker som omger mig är en stor del av mitt liv, datorn, kameran, telefonen är mina käraste ägodelar.

Det är väl inget fel i det. Eller är det? Om jag börjar tänka på det kapitalistiska samhället och att jag är en kugge i det stora hela, vilken slags kugge är jag egentligen?. Hur har den här datorn tillverkats till exempel. Har det funnits barn med i tillverkningen? Hur ser gruvbrytningen ut i Kina där metallerna tas fram?

Och på vilket sätt är jag indragen i ett sammanhang där allt jag gör på den här datorn, allt jag skriver, blir en del av en marknadsanalys där mina preferenser används för att skapa en digital värld runt omkring mig, som jag trivs i, men bara under förutsättning att jag konsumerar speciella varor.

Samtidigt upplever jag tidsbrist. Inte direkt för att jag har mycket att göra, utan för att när jag sätter mig vid datorn uppstår samma fenomen som när jag har en stor chipspåse framför mig, jag slutar inte förrän påsen är tom. Datorn suger ut mig, tar mitt stackars korta analoga liv och digitaliserar det.

Att konsumtionen fått religiösa inslag är ju allmänt känt. Vi tillhör olika församlingar och vi tillber olika Märken. Hysterin blir allt starkare när en ny produkt ska släppas, ungefär som om Jesus snart ska göra ännu ett underverk, bota en spetälsk eller ge synen åter till en blind. En av de mest obehagliga filmer jag sett den sista tiden är när Apple öppnar en ny butik i Täby centrum. Min son Anders kommenterade den med två ord; masspsykos och fundamentalism. Två begrepp som också är vanlig inom den religiösa sfären, särskilt idag.

Titta på denna film och begrunda sakernas tillstånd.

Det svåraste, och viktigaste en människa kan göra är, att sitta still och inte göra någonting alls. Det är en mångtusenårig kunskap. För att få kontakt med oss själva, och med andra, på djupet, måste vi i stillhet öppna oss för verkligheten. I en performance på Modern Museum of Art i New York, visar den fantastiska konstnären Marina Abramović på det vi saknar som mest i dagens samhälle, stillhet och närvaro. Och hon gör det på ett extremt sätt, typiskt för henne. I utställningen The Artist is Present, sitter hon tre månader på en stol och låter människor komma och sätta sig mittemot henne, för en stunds genuint möte. Det sker i tystnad, öga mot öga, och det är ren magi. På nåt sätt lyckas hon försätta varje person som sitter framför henne, i en djup kontakt med sig själv, där inre känslor överväldigar dem. Många gråter av den enorma känslomässiga upplevelsen.

När jag ser dokumentären om Marina tänker jag att hon iscensätter allt det där som jag förlorar när jag sitter här framför min dator. Som större delen av västerlandet håller på att förlora.



*********

Läs andra bloggare om , ,

1 kommentar :

radhusbloggen.blogg.se sa...

Hatar datorernas beroendeframkallande egenskaper. Framför allt på ungdomar.