23 september 2012

NORRLAND av Po Tidholm - boksläpp 16 oktober



För Teg Publishing blir oktober en spännande månad! Förlaget släpper nämligen boken Norrland skriven av Po Tidholm den 16 oktober. Boksläppet sker i samband med Kontext i Kulturen hus, där Marianne Söderberg intervjuar författaren Tidholm. Det som är särskilt spännande är att både Marianne och Po är uppväxta i Hälsingland, och det ska verkligen bli roligt att lyssna på hur dessa gemensamma erfarenheter kommer att prägla samtalet.

Boken Norrland är praktverk som förhoppningsvis kommer att bli underlag för många diskussioner om landsdelens historia och nuvarande situation. På Teg publishings hemsida kan vi bl.a läsa:

"Skeva mediebilder och historiska orättvisor är utgångspunkter när Po Tidholm samlar sina viktigaste texter om dagens Norrland och uppväxtens Hälsingland.

"Med lika delar journalistiskt hantverk och personlig ilska belyser Po Tidholm i Norrland hur glesbygdens dilemman hänger samman med storstädernas framväxt, väcker frågor om vad det innebär att komma någonstans ifrån och vad platsen gör med oss."

"Bokens reportage, krönikor och essäer är hämtade från dagspress och magasin. Norrland inleds med ett nyskrivet förord och nytagna fotografier från många av de platser som finns gestaltade i boken."

Bokens baksidestext talar om att "norrlänningar sällan pratar om Norrland, det är maktens namn på norra Sverige, ett namn med vidhängande bilder."  Just denna formulering ger mig stora förväntningar på boken, eftersom jag känner att det är central fråga. Många norrlänningar känner sig obekväma med att klumpas ihop under ett sådant stort och vitt begrepp som Norrland. Vi är norrbottningar, västerbottningar o.s.v. Samtidigt lever vi under detta begrepp varje dag, och vår identitet skapas kanske mer utifrån stockholmarnas attityder mot oss, än utifrån vilka vi verkligen är.

Förhoppningsvis kommer Po Tidholms bok att ge oss en ny historieskrivning, en mer sanningsenlig och korrekt berättelse om vad Norrland varit och vad det är idag.

Jag ser helt enkelt fram emot en upprättelse! För oss alla som bor i Norrland och som lever våra liv lite på sidan av allfartsvägarna. Men som samtidigt bor i den landsända som står för de mesta av naturresurserna - malmen, skogen, älvarna - som det moderna samhället är helt beroende av.

********

Läs andra bloggare om , , , ,

Om en pågående masspsykos

Jag sitter här med min Mac-dator och skriver en blogg. Datorn är väldigt fin, designad på ett sätt som ska ge mig en känsla av att vara utvald, att tillhöra en speciell grupp. Alla dessa elektroniska saker som omger mig är en stor del av mitt liv, datorn, kameran, telefonen är mina käraste ägodelar.

Det är väl inget fel i det. Eller är det? Om jag börjar tänka på det kapitalistiska samhället och att jag är en kugge i det stora hela, vilken slags kugge är jag egentligen?. Hur har den här datorn tillverkats till exempel. Har det funnits barn med i tillverkningen? Hur ser gruvbrytningen ut i Kina där metallerna tas fram?

Och på vilket sätt är jag indragen i ett sammanhang där allt jag gör på den här datorn, allt jag skriver, blir en del av en marknadsanalys där mina preferenser används för att skapa en digital värld runt omkring mig, som jag trivs i, men bara under förutsättning att jag konsumerar speciella varor.

Samtidigt upplever jag tidsbrist. Inte direkt för att jag har mycket att göra, utan för att när jag sätter mig vid datorn uppstår samma fenomen som när jag har en stor chipspåse framför mig, jag slutar inte förrän påsen är tom. Datorn suger ut mig, tar mitt stackars korta analoga liv och digitaliserar det.

Att konsumtionen fått religiösa inslag är ju allmänt känt. Vi tillhör olika församlingar och vi tillber olika Märken. Hysterin blir allt starkare när en ny produkt ska släppas, ungefär som om Jesus snart ska göra ännu ett underverk, bota en spetälsk eller ge synen åter till en blind. En av de mest obehagliga filmer jag sett den sista tiden är när Apple öppnar en ny butik i Täby centrum. Min son Anders kommenterade den med två ord; masspsykos och fundamentalism. Två begrepp som också är vanlig inom den religiösa sfären, särskilt idag.

Titta på denna film och begrunda sakernas tillstånd.

Det svåraste, och viktigaste en människa kan göra är, att sitta still och inte göra någonting alls. Det är en mångtusenårig kunskap. För att få kontakt med oss själva, och med andra, på djupet, måste vi i stillhet öppna oss för verkligheten. I en performance på Modern Museum of Art i New York, visar den fantastiska konstnären Marina Abramović på det vi saknar som mest i dagens samhälle, stillhet och närvaro. Och hon gör det på ett extremt sätt, typiskt för henne. I utställningen The Artist is Present, sitter hon tre månader på en stol och låter människor komma och sätta sig mittemot henne, för en stunds genuint möte. Det sker i tystnad, öga mot öga, och det är ren magi. På nåt sätt lyckas hon försätta varje person som sitter framför henne, i en djup kontakt med sig själv, där inre känslor överväldigar dem. Många gråter av den enorma känslomässiga upplevelsen.

När jag ser dokumentären om Marina tänker jag att hon iscensätter allt det där som jag förlorar när jag sitter här framför min dator. Som större delen av västerlandet håller på att förlora.



*********

Läs andra bloggare om , ,

17 september 2012

Reflektioner efter filmen om Palme

Vi var och såg den nya dokumentären Palme igår kväll. Ett mäktigt levnadsöde. Det gav i och för sig inte så mycket nytt utan följde nära Henrik Berggrens biografi. Men det är ändå skillnad, filmen har ett starkare känslomässigt innehåll än boken.

Det jag fastnade för var hur Palme var som person. Han hade en väldigt starkt patos för demokratin och det mänskliga rättigheterna. Han tog tidigt parti för den demokratiska socialismen, efter att ha sett konsekvenserna av både de kommunistiska diktaturerna i öst och det kapitalistiska systemet i USA. Han kämpade för allas rätt till yttrandefrihet, solidariteten med de utsatta.

Samtidigt var han en maktmänniska av stor mått. Hans självhävdelsebegär var så stort att han sällan kunde undvika dräpande och ibland väldigt hårda ord i debatter och i uttalanden. Det är inte svårt att förstå hur han utvecklades därhän. Förlorade sin far tidigt, fick strax därefter åka iväg till internatskolan där han mobbades för sin litenhet under många år. Han utvecklade en stor revanschlusta, både intellektuellt och fysisk (sport), vilket naturligtvis sedan blev drivkraften i hans politiska gärning.

I det sammanhanget tänker jag på Lena Andersson sommarprogram, där hon pratade om Jesus, och genom en alternativ läsning av Nya Testamentet pekade ut Jesus flitiga användning av manliga härskartekniker. Det var en chockerande upplevelse för många att lyssna på det programmet, vi vill ju gärna att helgon ska vara enbart helgon.

Man kan se likheter mellan Palme och Jesus. Två personer som driver den rättfärdiga saken att de mest utsatta och svaga ska få upprättelse, för ökad jämlikhet mellan människor, men de gör det på ett maktfullkomligt sätt. Både Palme och Jesus är skickliga på att i debatter göra ned motståndaren och få honom svarslös.

För Palmes del slog det tillbaka. Folk kände sympati för Fälldin när svetten lackade i hans panna och han stammade fram sina svar. Palme till och med förlorade valet, kanske till viss del beroende på denna sin arrogans.

Att ha makten, vara en maktmänniska som använder manliga härskartekniker och samtidigt kämpar för de maktlösas rätt i samhället. Att komma från överklassen och samtidigt kämpa för arbetarklassens rättigheter. Att driva jämställdhet mellan könen och sedan ljuga om justitieministerns utnyttjande av prostituerade.

Det var det som jag fastnade mest för i filmen om Palme. Det personliga i förhållande till gärningen. Hur egna drivkrafter sammanfogas med den tid vi lever i, och det omgivande samhället. En människa kan förändra ett helt samhälle, kanske för att han blev mobbad i skolan.

********

Andra bloggares åsikter om ,

13 september 2012

Par i terapi



I Sveriges Television visas nu en serie som heter Par i terapi. Det är terapeuten Poul Perris som träffar "riktiga" par som har problem i sitt äktenskap. Han möter varje par vid fem tillfällen vilket sedan klipps ihop till en timmes program. Vid varje program får man alltså följa paret från det första mötets kyliga avstånd, till det sista tillfällets öppenhet och värme.

Det är fantastiskt att se. Jag har själv levt i samma relation i trettiofem år och jag tycker att alla former av problem, alla typer av negativa känslor som paret (männen) ger uttryck för, har jag själv varit med om. Och det mesta av upplevelserna från barndomen som de ger uttryck för, och som påverkat dem hela livet, det känner jag igen. Jag gråter tillsammans med dem när minnen av att bli avvisad eller negligerad kommer upp. Och jag känner igen skammen över att inte duga, att inte tåla kritik och att ha skrikit åt barnen när de var små. Och jag känner igen skammen över alla tider när relationen gått på sparlåga och vi gått var för sig med en grå slöja över kärleken.

Och jag känner igen de tillfällen när relationen plötsligt öppnar sig och förälskelse och närhet finns där igen. Det som händer i slutet av varje avsnitt. När deras ansikten lyser upp och deras åldrande stannar upp, går andra hållet och föryngrar dem minst tio år. Allt, precis allt har jag varit med om.

Och så är det, vi är alla människor som brottas i stort sett med samma problem, men vi tror att vi är ensamma om dem. Det är därför denna serie är så fantastisk bra för oss alla, för hela samhället. Vi får se att terapi inte är något märkvärdigt hokuspokus, och alla fördomar om hur terapeuter är, kommer på skam. Poul Perris är en vanlig människa, som med humor och allvar, och med en väldig kompetens, leder paret på ett tryggt sätt framåt. Ingen ligger på några soffor och blir övertolkade, istället sker samtalen med respekt och på parets egna villkor.

Äntligen kan vi lyfta av skammen över att ha relationsproblem eller psykiska problem. Vi har dem alla i någon form och de behöver inte gömmas undan längre, allt kan visas öppet inför alla. Jag trodde aldrig att det skulle bli möjligt men nu är vi där.

***********

Andra bloggare om , ,

9 september 2012

Om våra och andras pengar

Det är nästan komiskt.

DN:s journalist Mats J Larsson var för tre år sedan inbjuden på Stiftelsen för strategisk forsknings fest i Blå hallen, den som kostade flera miljoner. Tillsammans med andra journalister, nyhetschefer och ledarskribenter festade han och åt gratis mat, drack vin och lyssnade till Lena PH.

Ingen av de närvarande journalisterna, varken från DN eller Sveriges Radio reagerade och skrev om den överdådiga festen.

Nu när det uppmärksammas tre år senare är det samme Mats J Larsson som ställer statsministern mot väggen kring representationen. Han ställer bl.a frågan mot bakgrund av pengarullningen inom statliga myndigheter: Vilken trovärdighet har regeringen när ni samtidigt talar om ordning och reda i statsfinanserna?

När Mats J Larsson får samma fråga av Medierna i P1, om hans trovärdighet som journalist kan ifrågasättas om han låter sig bjudas på sådana här fester, slingrar han sig. Han vill inte svara på om det var rimligt att just han skulle göra intervjun med statsministern och följa upp dyr statlig representation som han själv tagit del av.

Det här visar hur svårt det kan vara med den moralpanik som sprids av den s.k kvittojournalistiken. Den används ofta för att fylla ut nyhetstomrummet under sommaren, men denna gång slog den tillbaka inte bara mot DN utan även mot Sveriges Television. SVT hade flera inslag om skandalen men nämnde inte att det var ett antal egna medarbetare som fanns med på festen.

Sen är det rätt magstarkt att just denna höst har SVT en personalfest som kommer att kosta fyra miljoner. Men det gick man ut med i förväg. Så det kan ingen längre gräva fram. Inte ens Mats J Larsson.

Nu sitter jag inte här och försvarar alla utsvävningar som görs på skattebetalarnas bekostnad. Tvärtom. Som kommunalt anställd känner man ju stort ansvar för att budgeten ska gå ihop. Men jag tror att många statliga myndigheter, när det gäller deras högre tjänstemän, inspireras av de privata näringslivet, både när det gäller höga löner, förmåner och gratisluncher. Och då går det som det går, de blir fartblinda och tar det som naturligt att man dricker sig full på sprit inköpt på myndighetens kort.

Men visst är det konstigt att när det gäller offentliga sektorn, då räknas det som om det är "våra" pengar som används till representationen. Och det är det naturligtvis, rena skattepengar. Men när det gäller näringslivet, då tänker vi att det är "deras" pengar, som direktörerna får slösa så mycket det vill med. Men så är det ju egentligen inte. Näringslivet producerar saker genom att underbetala arbetare och tjänstemän och säljer sedan sakerna till oss konsumenter. Det innebär att det är vi, konsumenter och arbetare, som betalar varenda krona som det privata näringslivet sedan super upp. Näringslivets pengar är också våra pengar!

I det här perspektivet är Mona Sahlins förmodade "brott" en ren bagatell i sammanhanget. För det fick hon avgå och förlorade möjligheten att blir statsminister, i varje fall den gången. Och efter denna sommarens avslöjanden och skandaler var det bara en kvinna som fick gå, Christina Lugnet.

Kan det vara så att vi män - och manliga journalister - tänker att när en kvinna slösar då är det "våra" pengar hon slösar bort. Som om det vore hushållspengarna. Och om det är män i ledande befattningar, VD, direktörer osv, så tänker vi att det är "deras" pengar. Pengar som de tjänat på hederligt yrkesarbete.

4 september 2012

Hemmets journal

Det finns en tidning som heter Hemmets journal. Den har i stort sett varit oförändrad i 30 år och klarat sig igenom feminismen utan att ta någon som helst skada. När man läser den är det precis som att kastas tillbaka till en tid när det fanns hemmafruar.

I varje nummer finns det en intervju med en kändis. Eller någon som känner en kändis eller varit nära att träffa någon. Ett typiskt exempel är en lång intervju med Henrik Kruusval, som gjort stor succé i TV. Ni kanske inte vet vem det är, men jag kan upplysa om att han är programledare för Landet runt, programmet som sammanfattar veckan genom olika inslag från lokaltvstationerna i landet. Henrik är rolig och han drar nästan en miljon tittare varje söndag. Säkert är det många av dem som prenumererar på Hemmets journal. Han ser ut så här:



En sak som är väldigt irriterande med tidningen är att en artikel, som den här om Henrik Kruusval, börjar först med ett dubbelsidigt uppslag på sidan fyra och fem. Men sedan fortsätter artikel inte på nästa sida, som är kutym i tidningsbranschen, utan istället får man bläddra ända till sidan 48!



Så där är det alltid i Hemmets journal, som sagt, mycket irriterande.

När första artikeln, med en kändis, halvkändis eller någon som varit gift med en kändis, är avklarad, så övergår tidningen till artiklar om vanligt folk som gjort något speciellt. Ofta har de varit väldig sjuka men överlevt, kanske tack vare en hund eller en vän som gav stöd i nödens stund. Eller så levde de i en väldigt dålig relation, skilde sig och träffade sedan kärleken igen och blev lycklig. Här ett exempel på artikel, jag visar bara rubriken, jag har inte riktigt klart för mig vad det handlar om, men säkert var det någonting hemskt som hände men sedan blev allt bra igen.



Ett vanligt inslag är olika hobbytips, hur man kan piffa upp sitt hem. Jag tycker att det är väldigt påhittiga saker, man kan i princip ta vad som helst som man redan har hemma och sedan göra något fint av det. Se här till exempel vad fint man kan göra av lite garn och några knappar, en snygg vägklocka!



Sedan kommer man till följetongen. Sedan urminnes tider har det funnits en kärleksföljetong i varje tidning, jag vet inte hur många avsnitt det brukar vara men jag gissar på fem-sex avsnitt. Där får man följa ett relationsdrama som alla vet slutar lyckligt. Det är absolut inte porr utan beskedliga saker. Den kan heta till exempel Lavendel och kyssar. Min mamma läste dessa noveller regelbundet och hon tyckte att det var spännande. Hon övergick senare till Glamour och dylika serier på TV. Fyllde väl samma behov kan jag tänka.

Men allt är inte bra här i världen. Det vet till och med Hemmets journal. Därför avslutas varje tidning med ett gammalt, ofta utländskt, kriminaldrama. Som om man ville säga att denna tidning är inte sann, den ger en falsk bild av verkligheten. Se här vad som kan hända. Egentligen.