21 augusti 2012

Alla är så glada i Göteborg



Jag hörde en kvinna i programmet "Ring P1"berätta om en guidad turistresa som hon gjort till Havanna i diktaturen Kuba. Hon upprepade flera gånger att "alla var så glada" och "så rent det var". Dessa två saker, att folk var glada och att det var rent, verkade för henne bli ett slags bevis att allt är bra i Kuba, trots allt. Hon visade ingen form av självkritik att hon som västerländsk turist på en guidad resa kanske inte kunde bedöma förhållandena i ett annat land, bara utifrån det hon sett med egna ögon. Programledaren Täppas Fogelberg frågade henne på sitt typiska sarkastiska sätt: "Vart reser du nästa gång....Nordkorea?

Lite som den kvinnan kände jag mig när vi besökte festivalen Way Out West i Göteborg. Musikfestivalen som under tre dagar fyller Slottsskogen med 27 000 människor och som uppvisar band som befinner sig i absoluta toppskiktet i världen. Och trots att det handlar om en stor publik med i huvudsak ungdomar i årgångar som brukar betyda mycket festande så var "alla så otroligt glada." Vi såg inte en berusad människa under hela festivalen och musiken, inte alkoholen, verkade stå i centrum. Och "så rent det var"....överallt ordnat med tunnor för avfall, fina toaletter, genomtänkt och snyggt.

Nu vill jag inte påstå att Göteborg är en diktatur i samma klass som Kuba, men en snygg och välplanerad festival kan de verkligen producera. Det är klart att det kanske fanns några missnöjda människor. Allt kött var till exempel förbjudet inne på området vilket tvingade många att stå utanför området och pressa i sig korvar mellan uppträdandena. Det kändes lite som svartabörshandeln av olika bristvaror som sker på Havannas bakgator.

Det tog också lång tid för mig att förstå orsaken till att korkarna på vattenflaskorna var förbjudna och måste lämnas in när man köpte en flaska. Jag förstod det först när någon på konserten med Refused kastade en tom flaska in bland publiken. Det var en väldig tur att den var tom, tack vare korkförbudet. Det är dom små detaljerna som gör det när det gäller att få till stånd en festival där alla är glada och där det är rent och snyggt.



Den gladaste på hela festivalen var nog Jonathan Richman, som tillsammans med sin ständige följeslagare och trummis Tommy Larkin höll en bejublad föreställning en solig eftermiddag. Jonathan Richman är glädjens och kärlekens poet, som med härlig barnslig spelglädje gärna börjar dansa och vifta på höfterna som om vi alla besökte en lesbisk bar. Publiken var nästan i extas och sjöng med i alla texter, ja, alla var väldigt glada, utom Tommy Larkin förstås. Svartklädd, långhårig och med en rejäl mustasch gav han inte ifrån sig det minsta leende, utan med bister uppsyn verkade han genomlida hela konserten. Två manstyper, en manlig och en feminin variant, på samma scen.

Här hemma har Luleåkalaset diskuterats i media och det är många som ifrågasätter den festivalen, om vi överhuvudtaget ska ha den kvar. Luleåkalaset är ju en typisk Tommy Larkin-festival; manligt butter och sur. Ingen är glad och det är inte ens rent.

Luleå borde bli mer likt Havanna och Göteborg. När man ska visa upp staden så ska folk vara glada och det ska var rent och snyggt. Man måste styra upp det hela, man kan inte låta folk göra som dom vill. Då blir det bara fylla, elände och en massa korvätande.

******

Andra bloggare om ,

5 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Hörde också den där kvinnan som varit på Kuba och förundrades över hur omedveten hon verkade vara.

Luleåkalaset bör läggas ner. Jag tror att det där med dyra och bedagade artister är överspelat. Folk vill bara ha ett antal dagar då man träffas, lyssnar på lite musik (typ bluestältet), och andra lokala förmågor och låter traktens restauranger fixa mat längs Storgatan. Något tivoli behövs inte heller.

Jag besökte faktiskt kalaset både onsdag (tjuvstarten) och torsdag kväll (gratiskväll) och såg inte mycket fylla (en person var märkbart överföfriskad) eller skräp. Det blev tydligen värre framåt helgen när festprissarna kommer ut och vill ha valuta för sina dyra entréavgifter. Paradoxalt, kan tyckas. Men så verkar det funka.

Sven sa...

Bert: Ja, artisterna på Kalaset har ju verkligen varit bedagade....det har väl blivit sämre och sämre för varje år så nog behöver det göras något radikalt. Vi får se vad som händer, det var nog sista året i den här formen.

Ingela sa...

Jag besökte förra festivalarrangemanget i Gbg (Göteborgskalaset) för bra många år sen. Har med mej precis samma intryck av någorlunda ordning och reda, mest glada människor och få bråkstakar i "slammerfylla". Det kanske är som du skriver att göteborgarna kan det där med stadsfest.

Sven sa...

Ingela: Ja, jag var väldigt imponerad, att de kunde genomföra festivalen med pondus, det vill säga styra upp utan att tveka. Att bara erbjuda vegetarisk mat det var ett starkt beslut, som visar på att det inte bara är kommersiella krafter som får råda.

Anonym sa...

Det måste bli ett slut på det här korvätandet, säger Kyrkan, och kräver fler toaletter till nästa Lulekalas!