tisdag, juli 03, 2012

En charmant gentleman

När det gäller jämställdhet så är det numera naturligt att vi män lagar mat, diskar, städar och tar hand om barnen. I och för sig, det är långt kvar till att vi gör lika mycket när det gäller hushållsarbetet, och, ett tråkigt faktum , mycket långt kvar till jämställda löne-och arbetsvillkor. Men det finns vissa saker som ingen, varken män eller kvinnor, vill ha någon förändring på och det gäller mansrollens mera charmerande aspekter, det som tydligen fortfarande attraherar många kvinnor.

Ta till exempel myten om att mannen ska vara en gentleman. Det betyder att det alltid är han som ska bjuda på middag, köpa den dyra buketten rosor eller överraska med en weekendresa. Och inte bara det, han ska också öppna dörren när en kvinna kommer. Allt detta ses som naturligt och charmant. Om en man låter sig bjudas på ett fika av en kvinna ses han med oblida ögon, nästan som feminin.

Män som är känslomässigt skadade, och som aldrig visar känslor, är ofta de som blir mest omhuldade av kvinnor. Ta Don Draper i serien Mad Men som exempel. Jag håller med, han är ju väldigt snygg, det går inte att förneka, men om man ser några avsnitt så upptäcker man att han förträngt sin egen barndom, flytt från en tidig traumatisk historia, byggt upp en falsk identitet, bedrar sin hustru och kan på jobbet, av självhävdelsebehov, nästan ta död på sin chef. Denne man är så beundrad av kvinnor att Malin Ullgren i DN, får högre puls när hon befinner sig i samma världsdel som honom. Det verkar som att ju mer en man beter sig som ett svin desto högre hamnar han på listan för beundrade och älskvärda män.

Det är som om det finns två skikt. Det övre skiktet, fernissan, och så de underliggande basala behoven, som styr när det verkligen gäller. Det är svårt att vara man och veta var man ska befinna sig i kampen mellan dessa nivåer. Jämställd man i velourkläder, hyllad vid diskbänken men erotiskt ointressant eller en man som beter sig svinaktigt och ses som värsta sexobjektet.

Kanske är det till och med så att män som beter sig mest gentlemannamässigt, som ger de dyraste gåvorna till kvinnorna, också är de män som beter sig mest bedrägligt och sätter sina egna behov främst. Den man som ibland slår är också den som troligtvis kommer med den största blombuketten.

Det som upplevs charmerande hos en man verkar fortfarande släpa efter en så där fyrtio, femtio år. De inre behoven lever sitt eget liv, oberoende av den förändring som sker på den ytliga nivån.

Själv har jag klarat mig undan från att vara charmerande, eftersom jag är så väldigt snål. Alla kvinnor jag träffat har jag på första träffen gjort klart att jag är för jämställdhet och därför betalar var och en för sig. Ingen ska behöva befinna sig i tacksamhetsskuld.

I och för sig, det har inte blivit så många kvinnor genom åren heller. Det hade säkert gått bättre för mig om jag suttit inne, ett längre fängelsestraff för våldsamt beteende. Då hade kärleksbreven nog strömmat in.

8 kommentarer :

baratradgard sa...

Jamen eller hur - visst är det helt galet! Det är en sak som attraherar oss och när vi sen sitter där med en opålitlige snyggingen så önskar vi oss en mes som gillar att diska!!!

Själv är jag en självständig kvinna som ingen sätter sig på vilket verkar attrahera en viss typ av män. Men när de sen sitter fast i ett förhållande med mig så är det inte så kul längre att jag har egna intressen och då börjar de sätta upp staketpinnarna. Varpå jag rymmer illa kvickt.

(SJälv går jag förresten igång på män i uniform men faktiskt inte på vildingar i fängelse)

Sven sa...

baraträdgård: Hahaha... ja det är en ständig kamp mellan de som går i uniform och de som diskar.....och sällan sammanfaller de två!

Ingela sa...

Min man hade en utsökt combo av dessa egenskaper, men aldrig aggressiv eller våldsam. Huslig och omtänksam men med den där manliga obegripligheten. Jag vet inte om du förstår vad jag menar, men jag älskade honom gränslöst för den han var.

Men jag tror nog att en man som du är ett riktigt kap även om du gör allt för att framställa det tvärtom!

Sven sa...

Ingela: Jag förstår vad du menar. Omtänksamheten. det är ett fint ord, som är något helt annat än det jag skriver om. I omtänksamheten finns det där naturliga och osjälviska givandet som växer fram i en lång relation, och den är ömsesidig.

Den manliga obegripligheten, ja, det är kanske den som måste finnas där för att locka, en viss mystik.

Hehe....att jag skulle vara ett riktigt kap....det var smickrande!

Bert Bodin sa...

Det där med en del kvinnors fascination för brottslingar har jag ofta funderat över.

Den ökände dubbelmördaren Juha Valjakkala, satt en tid i häkte här i Luleå. Beundrarbreven strömmade in, enligt tillförlitliga källor. Märkligt.

Sven sa...

Bert: Ja, det är väldigt märkligt att det är så. Även Breivik får kärleksbrev. Jag kan tänka mig att det är kvinnor som levt i familjer där pappan eller bröder varit missbrukare, våldsamma och där dottern varit den som fått sköta allt, ta hand om alla och försöka få familjen att fungera. De har alltså under uppväxten haft en vårdande och omhändertagande roll, som de sen inte kan lämna, utan flyttas över på andra, liknande män. Jag tror att det kan vara nån slags förklaring ändå.

Anonym sa...

Nej, det som attraherar hos männen är att de orkar bära. Matkassar, bräder, skåpluckor, kattsand och vad som nu behöver bäras.
Och de orkar hålla upp hyllan medan de skruvar fast den, dessutom verkar många (om säkert inte alla) män ha en del tekniskt kunnande vilket också imponerar men kanske inte direkt attraherar.
Däremot tappar våldsamma män ganska omgående dragningskraften - oavsett muskelstyrka.

Sven sa...

Anonym: Bra kommentar!