27 juni 2012

Utifrån betraktat

Det är juni och kallt ute. I morse såg jag flera som hade vantar på sig, när de cyklade till jobbet. Och det behövdes vantar för cyklister, det kan jag intyga. Jag själv, som bara promenerade försökte skydda händerna genom att dra in dem jackärmarna så där som gör att man drar upp axlarna och ser frusen ut. Det fungerade så där. Fryser man räcker det inte med att bara dra upp axlarna. På Storgatan går folk som vanligt omkring sommarklädda med bara ben och tunna t-shirts som om kylan inte fanns. Är det sommar så är det! Jag kan ha sympati för deras inställning, att inte ge sig för de yttre makterna, att inte kapitulera för lite kall hud och istället köpa en glass och låtsas att allt är som vanligt. Men uteserveringarna är ändå tomma, där går gränsen verkar det som för låtsas-att-det-är-varmt-syndromet.

Jag börjar bli gammal, det tänker jag ofta på. Att jag mer och mer börjar hamna i periferin, lite utanför, allt mer osedd av dem som är mitt i livet. Det börjar bli viktigare att hålla läggtiderna än att ligga, bara en sån prioritering som sakta smyger sig på, är väl ett tydligt tecken. Läste en recension av en bok, som någon äldre kvinna hade skrivit, att det finns en väldigt unik möjlighet när man blir äldre, att vi inte längre behöver befinna oss i centrum, utan får möjlighet att bli betraktare av tillvaron. Att kunna se utan att märkas. Vi äldre står en bit utanför och tittar på det som händer. Vi sitter på parksofforna och tittar rakt fram, och ser ungdomar som går omkring i grupper och skrattar tillsammans. Vi står vid nybygget på Smedjegatan och tittar genom byggstängslet på arbetarna, betongbilarna och kranarna.

Jag tror att jag befunnit mig i den äldres betraktande positionen rätt länge, för mig är det inget nytt. Jag ser på allt. Människorna som går omkring, de som jag inte känner men som ändå ger mig en slags uppfattning om personlighet utifrån klädsel och utseende, den förutfattade och fördomsfulla uppfattningen naturligtvis, som lätt uppstår i fantasin och som jag inte delar med någon. Det är väldigt trivsamt att leva i den världen, utanför som osynlig betraktare, men ändå närvarande som producent av tankar och föreställningar. I veckan när jag gick från bussen såg jag en person med en typisk gångstil, som uppstår när man först sätter i hälen i marken och inte hela foten. Jag brukar kalla dem hälgångare. Nu såg jag att hälgångare svänger överkroppen på ett karaktäristiskt sätt, för att kompensera mot den stötiga gången. Det kändes som att jag gjort en intressant upptäckt. Berätta inte för någon om detta, jag vill inte att det kommer ut vad jag går omkring och tänker på.

Jag tittar också på naturen, djuren, husen och materialen. Att gå genom Porsön är fortfarande efter alla dessa år, en stark upplevelse. Det finns så mycket att se och upptäcka. Här nedan visar jag några foton som jag tog på hemvägen från bussen, en stund efter att jag lämnat hälgångaren åt sitt öde. Som ni ser så valde jag att fokusera på alla tecken på slum som nu finns på Porsön, det gamla och slitna, det trasiga, det förstörda. Ungdomsgården som nu är nedlagd och någon har protesterat genom att slå sönder fönstren. Cykelställen vid skolan som de senaste 10 åren varit hoptryckta och skadade av vandaler och traktorer.

När jag går omkring där så känner jag en väldig samhörighet med bostadsområdet. Porsön börjar också bli gammalt, det ligger i periferin, lite utanför, allt mer osedd av dem som bor i centrum. Det finns där men ser allt mer slitet ut. Porsön är inte längre så aktivt, det har, precis som jag, blivit allt mer av en betraktare av det liv som pågår bland boende och studenter. Jag hoppas vi får en värdig ålderdom.


21 juni 2012

Fiskgjusens bo

Någon har satt en kamera i boet där ett par fiskgjusar föder upp sina ungar. Man får följa dem dygnet runt. Det är väldigt häftigt när den andre kommer med en stor fisk!

Det här en spännande thriller!

I högermarginalen har jag en bild på  gjusen, om du klickar på bilden kommer du direkt till boet.

16 juni 2012

Ett exempel på granskningssamhället

Skolverket har tagit tag i det här med skolavslutningar.

Man skriver:
"Skolinspektionen har i ett flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med skolavslutning."

Det är alltså fortfarande möjligt att sjunga den välkända sommarpsalmen.

Jag kan tänka mig att skolinspektionen i samband med skolavslutningen nästa år kommer att avsätta minst 10 miljoner kronor för oannonserade tillsynsbesök till ett antal slumpvis uttagna skolor över hela landet. De måste ju kontrollera om någon skola sjunger någon annan psalm!

13 juni 2012

Om vinnare och förlorare

När jag gick i grundskolan på 60-talet och vi i gymnastiken skulle dela upp oss i två lag för att spela fotboll eller brännboll, utsåg läraren de två bästa eleverna att sköta indelningen. Dessa två började växelvis att ropa namn på de utvalda, en efter en, till dess det stod ett barn kvar. Denne var därmed utsedd till att vara den sämsta i klassen, som ingen ville ha.

Den spänning som det var att stå i dessa klungor och vänta på att bli uppropad var karaktärsdanande. Med det menar jag att vår självkänsla grundlades för livet. Vi lärde oss att det finns en ordning och att några kommer först och de kallas vinnare och andra kommer sist och de kallas förlorare. Metoden var utstuderad grym men också allmänt accepterad. Ingen reagerade över den då.

På 70-talet ifrågasattes samhället rådande strukturer, och inom alla områden strävade man efter jämlikhet; mellan barn, mellan barn och vuxna, mellan olika klasser. Tanken på att tävla i olika sammanhang ifrågasattes till förmån för gemenskap och kollektivets bästa. Förskolan byggdes ut och införde en ny pedagogik som istället för att sortera barn försökte få alla att deltaga efter förmåga. Och det gav ett bra resultat.

1980 var Sverige det mest jämlika landet i världen, med de minsta ekonomiska klyftorna, den högsta social rörligheten, de mest utbyggda välfärdssystemen. Som alla vet har det sedan gått utför. Nu ligger vi långt ner på listan för jämlikhet, klyftorna har ökat, skolresultaten har blivit katastrofala och det pågår en återuppbyggnad av ett utpräglat klassamhälle.

Detta perspektivbyte skedde på 90-talet och 1997 kom det första programmet i TV där den gamla utröstningsmodellen från gymnastiken återupptogs i en ny tappning. Det var inte slumpen som skapade Robinson, det var det förändrade samhällsklimatet. Två lag tävlade mot varandra och varje vecka röstades en person ut ur det förlorande laget. Efter första programmet åkte den person som blev utröstad hem till Sverige och tog bort sig. Det blev först ett ramaskri bland allmänhet och massmedia och man ansåg att detta var fruktansvärt sätt att behandla människor på. Men programmet förvandlades på kort tid till en stor succé.

Under 2000-talet har vi vant oss vid att det handlar om att bli vinnare eller förlorare. Unga människor med förhoppningar om att bli en ny idol, har förnedrats inför hela svenska folket av en jury och sedan kastats eller röstats ut, samtidigt som regering gjort samma sak med människor som varit beroende av sjukförsäkringen. Schlagerfestivalen som under 70-talet sågs om en kulturell katastrof ses nu av de flesta svenskar som den högsta formen av kulturutövning, samtidigt som kulturutövare som försöker leva på sin konst hänvisas till att bli egna företagare och leva på allmosor.

Det tävlas i allt. Tjocka människor får halvnakna stå på vågen och offentligt visa upp att de inte gått ner i vikt tillräckligt och som därför gråtande får lämna programserien, samtidigt som fetman är en av de stora folhälsoproblemen i samhället. Stjärnkockar står och skäller och är oförskämda mot de som misslyckats med en maträtt, samtidigt som antalet människor som står i soppkön till Frälsningsarmén i Stockholm blivit allt längre.

Den senaste tävlingen som började i veckan handlar om konst. Ett antal personer som vill lyckas med sin konst får deltaga och den som vinner kan får 1 miljon och en egen utställning på ett fint galleri. I det första programmet tog juryn ut tre personer som de ansåg hade gjort de sämsta verken, och sedan fick de höra varför det var så dåligt och värdelöst, och slutligen valdes en kvinna ut som inte fick vara med längre. De två andra pustade ut.

På ett utstuderat sätt har svenska folket trubbats av inför den politiska kursändringen som genomförts, från ett jämlikt samhälle till ett samhälle med vinnare och förlorare. Under förevändningen att förbättra "kvaliteten" inom den offentliga sektorn, har man privatiserat delar av den, infört konkurrens och utlyst den största tävlingen av dem alla: kommun och landstingstävlingen. Vilken kommun har den bästa skolan, den bästa äldreomsorgen, den bästa sjukvården, det bästa företagsklimatet? Dessa frågor besvaras i Öppna jämförelser, där kommunerna listas från de bästa till de sämsta. De kommuner som hamnar långt ner på listan utsätts för tillsyn, kontroll och ständigt ökade krav på dokumentation.

Inom socialtjänsten, sjukvården och skolan växer de statliga tillsynsmyndigheterna så det knakar och politikerna tävlar om vem som är först med att föreslå en ny myndighet. Vi lever nu i det s.k granskningssamhället, där staten sitter som en väldig idoljury och dömer ut det som inte är tillräckligt bra. Men samtidigt minskar tilliten i samhället och granskningen gör att det blir viktigare att skriva ett dokument än att ge hjälp åt en enskild..

Det är faktiskt inte så konstigt att fotbollen är en så stor sport just nu, och intresset verkar bara bli större och större. Idag visade Expressen hur landslaget efter en träning spelade ett speciellt spel. Det gick ut på att gruppen skulle ha bollen i luften så länge som möjligt. Men den som missade bollen fick ett straff. Han fick dra ner byxorna och stå med ändan bar medan resten av gruppen fick skjuta bollen mot honom och försöka träffa den bara stjärten.

För mig är bilden symboliskt. Den drar inte ner byxorna bara för den machokultur som fortfarande frodas inom idrottsvärlden utan den drar ner byxorna också för det ojämlika konkurrenssamhället som vuxit fram under de senaste 15 åren. Det som gjort svenska folket anhängare av allehanda tävlingar i det som inte ska tävlas i. Och det drar ner byxorna på granskningssamhällets försåtliga försök att först slå sönder grunden för en jämlikt samhälle och sedan peka ut de ökade klyftorna som en "kvalitetsbrist".

Olof Palme sade en gång att om de mänskliga kontakterna, omsorgen om varandra, utarmas – då förlorar samhället sin själ. Jag tror att vi redan är på väg att förlora denna själ. Och det började 1997 med Robinson.

********

Andra bloggare om , ,