28 maj 2012

Om Konsthallen i Luleå

Några bilder från vinterns utställningar
Luleå konsthall är en samlingspunkt för mig, min fru och några konstintresserade vänner. När det är vernissage för en ny utställning brukar vi försöka vara där på lördagen kl 12, lyssna på personalens intervju med konstnären och sedan vandra omkring i salarna och insupa den kreativa kraften i verken. Efter en stund samlas vi i caféet och fikar tillsammans. Där pratar om det vi just sett eller diskuterar livets små förtretligheter. Vi sitter där tills det är dags för Björn att lämna in veckans V75-rad, då vi brukar bryta upp och gå hem och drömma om storvinsten istället.

Konst är svårt. Jag är ju betraktare och konstverket ska uppstå vid min perceptuella kontakt med verket. Det handlar mest om synen, även om ljud finns med ibland vid installationer och videoverk. Man kan "se" i flera bemärkelser; dels kan det vara den estetiska upplevelsen enbart, vad som är vackert och som man känner igen, och som ger känslor av välbefinnande och trygghet. Men man kan också se i betydelsen genomskåda, upptäcka, få en ny syn på tillvaron. För mig är konst mera av den senare sorten. Att min nuvarande bild av tillvaron, livet, det materiella, den ändliga tiden, det själsliga, det andliga får sig en törn, precis tillräckligt för att jag för en kort stund tappar fotfästet. Min plats i världen ifrågasätts och förskjuts en aning, och det väcker tankar.

Från synintryck till upplevelse till tankar. Det är den väg konsten tar för mig. Många kanske stannar vid själva upplevelsen och låter känslolivet ta hand om det hela, men för mig räcker det inte; jag behöver behöver också formulera den insikt som skapats i mötet med verket. Det är väl därför jag skriver, min förkärlek för tänkande och struktur. Men för att komma dit krävs en upplevelse i grunden, en djupare känslomässig kontakt med konstverket.

Och det är ingenting som går att styra över. Faktiskt är det sällan det händer, endast några fåtal av alla besök i konsthallar ger mig någonting av det jag beskrivit här ovan.

Oftast är det tyst i mig när jag står där framför tavlan. Precis som det är framför teven sedan Björns V75-rad spruckit efter att fel häst fick ett försprång. Men det finns alltid en förhoppning om att någonting ska hända. Och det är kanske dessa förhoppningar som gör att vi alltid återvänder, både till konsthallen och spelbutiken.

*********
Andra bloggare om ,

3 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Hörde att de ska få ny chef där. En göteborgare. Kanske blir det andra intryck och drömmar hädanefter.

Elisabet. sa...

Och jag är en dålig konsthallsbesökare; har alldeles för bråttom och står sällan länge och begrundar. Ja, förutom i konsthallen i Köpenhamn som hade en stor utställning med nordiska konstnärer .., där jag föll pladask för en målning gjord av en svensk man vars namn jag inte kommer ihåg och aldrig hade hört talas om .., vi var många som stod där och bara gapade .., intill hängde Zorn och Liljefors, men det var den här tavlan som blev så beundrade!

Då stod jag stilla.
L ä n g e.

Sven sa...

Bert: Ja, jag såg det, men han är barnfödd i Kalix, det bådar gott! (varför säger man barnfödd, de flesta är väl födda som barn?)

Elisabet: Det är sådana ögonblick som jag tänker på, när man berörs, och stannar upp, det blir stilla och man "faller pladask", som du så bra beskriver det. Och det händer inte ofta.....men härligt är det när det händer!