tisdag, maj 08, 2012

Livets tråd


Min mamma virkade dukar hela sitt liv. Varje dag, året runt satt hon med sin virknål och det vita eller röda garnet. Hon var av den generationen som alltid skulle ha något för händerna, inte sitta sysslolös och rulla tummarna. Att virka var perfekt för stressade händer och ett oroligt sinne.

Under åren tillverkade hon tusentals dukar som hon gav bort till släkt och vänner. Själv har jag flera lådor virkade dukar som vi inte använder. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. De påminner om något, men jag vet inte vad.

I stort sett är det samma mönster på alla dukar. Det handlade inte om att utveckla eller skapa något nytt, snarare att upprepa ett inlärt mönster, om och om igen. Virkningen var automatiserad och krävde ingen speciell tankeverksamhet, vilket gjorde det möjligt att samtidigt samtala, se på tv eller bara tänka på något annat.

Ögla efter ögla, där oron, rädslan eller glädjen samlades i dukarnas utformning. Jag föreställer mig att hennes tankar samlades där i tomrummen, hölls ihop av tråden och gav livet en mening.

Kanske är det precis så även med mitt liv. Att det materiella som omger mig är tråden som skapar öglorna runt mellanrummen där jag verkligen finns. Där jag tänker, upplever och känner.

Därför tror jag på upprepningens kraft i vardagen. Att inte hela tiden försöka sträcka sig efter någonting annat, någonting bättre, någonting i framtiden. Utan vara nöjd med hur det är just nu. Det kanske är enda sättet att finna sig själv.

9 kommentarer :

Elisabet. sa...

Så mycket fint hon har gjort, din mamma! PV:s saligen hädangångna mor virkade också - illgröna eller orangewfärgade dukar eller servettringar - det finns i oändligt antal och jag höll på att dåna när dessa anlände till huset efter hennes frånfälle.

Nu ligger dom i linneskåpet och jag ler lite var gång jag tittar in där .., ja, ja .., dom får vara kvar, det är väl lite som att hon också finns kvar.

Min egen mamma stickade koftor, alltid samma garn och mönster - man kräktes nästan till slut -,-)
Sen blev det ryamattor!

Pappa brukade säga om oss två - mamma och jag - att med Elisabet och Ann-Gerd är det som så att dit det bär, dit bär det.

Man kan väl kanske säga så om mitt bloggande ,-)

Anonym sa...

Jag tror det är klokt att tänka så. Mindfulness!

Sven sa...

Elisabet: Ja, jag tror att det finns väldigt många linneskåp i det här landet som är fulla av virkade dukar, som man inte har någon användning för, men som det tar emot att slänga. Och det har väl ersatts av vårt bloggande kanske.....som alltid kommer att ligga kvar på nätet och berätta om hur vi levde vårt liv. Märklig tanke!

Siw sa...

Har också ett par dukar som min mamma sytt och min farmor virkat och det är först nu den senaste tiden jag börjat uppskatta dessa dukar och det hantverk och det arbete som faktiskt ligger bakom. Nuförtiden försöker jag ha några av dem framme med jämna mellanrum även om jag inte riktigt har plats tiill dem.

Sven sa...

Siw: Ja, de är värda uppskattning, trots allt.

Marit sa...

När jag läser det här kommer jag att tänka på myten om Filomela - om kvinnan vars tunga skars av med syfte att tysta hennes röst efter att hon blivit utsatt för oförrätter. Ett inte helt ovanligt kvinnoöde om än ovanligt dramatiskt sett ifrån skandinaviska breddgrader i nutid. Det kanske kan vara ett sätt att förstå kvinnors många gånger gåtfulla reträtt in i - för det ovana örat - handarbetets tystnad?

Marit sa...

Oj nu var jag otydlig - efter att hennes tunga skars av kommunicerade hon genom att väva tyger...!

Sven sa...

Marit: Jag tror att du har rätt. Handarbetet är nog inte tyst, utan en slags protest, och jag har länge försökt lyssna på min mammas dukar men kanske pga av att jag är man, så hör jag inte riktigt vad som finns där. Så mycket förstår jag att det är något viktigt som sägs. Jag vet inte om du såg TED föreläsningen om virkning och matematik? Där fanns en antydan till svar:
http://www.ted.com/talks/margaret_wertheim_crochets_the_coral_reef.html

Marit sa...

Ja, det är svårt att tyda vad aktiviteten kan stå för hos någon specifik. Det finns nog många svar på den frågan.
Kanske handlar svårigheten att förstå inte heller om kön på mottagaren, utan om att avsändaren kanske inte heller alltid vet? Handarbetet kan nog i en positiv mening också tolkas som ett uttryck för kreativitet, som jag vill tro att alla ändå har inneboende i sig. Utan att värdera så gör somliga det verbalt och språkligt eller om man, av olika skäl, inte fått möjlighet eller har valt bort att göra det på språklig nivå (musik, skulptur, bild osv...). Det behöver nog inte vara uteslutande negativt som myten vill föreslå, även om det är konsekvensen av något svårkommunicerbart och att aktiviteten i slutändan ter sig repetitivt för omgivningen.
Hursom, tummen upp för kvinnors handarbete! :)