30 maj 2012

Etta eller nolla?

Jag tillhör inte dem som tror att män kommer från Mars och kvinnor från Venus. Vi är nog mer lika varandra än man kan tro, och könsskillnaderna är säkert betydligt mindre än skillnaderna mellan olika personer inom samma kön. Men det finns en viktig skillnad som jag tror är generell och gäller de flesta män och kvinnor, i varje fall de som jag känner. Jag tar min fru som exempel.

Det händer rätt ofta
att hon kommer hem efter en dag på jobbet och börjar direkt berätta om någonting jobbigt som har hänt under dagen. Det kan var en konflikt med en kollega, eller en chef som betett sig dumt eller så är det helt enkel en arbetsuppgift som är betungande och som hon inte vet hur hon ska utföra/klara av. Hon beskriver starka känslor av olika slag, frustration, ilska, tvehågsenhet och slutligen, efter en stund, ledsenhet och kanske även tårar.

Vid sådana tillfällen
slår den manliga genen till hos mig. Jag vill eller orkar inte höra på detta klagande, särskilt när det ingår allehanda negativa känslor, och därför försöker jag så snabbt som möjligt presentera en lösning på hennes problem. Jag lyssnar, ger sedan logiska svar på hur hon på bästa sätt kan klara av situationen. "Gör så, det brukar jag göra"..eller...."säg till honom att nu får det vara nog" eller så det klassiska rådet: "bry dig inte om det där!".

Oftast faller
mina goda råd inte alls i god jord. Istället kan hon plötsligt bli sur och anklaga mig för att inte lyssna utan bara försöker avbryta henne. Jag fattar då ingenting vad som är i görningen. Ur mitt perspektiv är problem något som ska lösas, och det görs med en bra åtgärd. Varför ska man annars prata om det?

Som tur är har en kompis
upplyst mig om att kvinnor kan ha två syften med att berätta om problem och svårigheter. Det ena kan vara att de verkligen vill ha förslag på lösningar, vilket är alternativet som vi män har lätt att förstå. Det andra, som kanske är det vanligaste varianten, är att kvinnan genom att i detalj berätta om en händelse bara vill bearbeta det som har hänt. Jag bör då bara lyssna, kanske humma ibland, och sedan komma med inpass som..."du har verkligen haft det jobbigt" eller "jag förstår att du känner dig uppriven".

Men hur i friden
ska jag veta vilket av de två alternativen som gäller? Ska jag komma med en lösning eller är det bearbetning som gäller? Det blir ju ödesdigert om jag väljer fel variant, det kan ju förstöra hela kvällsron och jag kan till och med bli utfryst i samband med sänggåendet. Och det vill man ju inte riskera.

Därför
har min fru och jag kommit överens om en digitalisering av vår kommunikation. Vi använder helt enkelt datorspråket ettor och nollor. Om hon vill ha en lösning, säger hon i början av berättelsen att det här är en etta. Då lyssnar jag och kommer med mina sedvanliga goda råd och förslag på åtgärder. Men om hon bara vill bearbeta så säger hon att nu är det en nolla som gäller. Och då är jag mest tyst, hummar lite ibland och försöker med ögonens hjälp se deltagande ut.

Kommunikationen mellan oss
fungera numera klanderfritt och det är väldigt skönt för mig som man, att alltid veta vilket samtal som pågår. Om det är en etta, eller om det är en nolla.

11 kommentarer:

Elisabet. sa...

Åååå, jag skrattar igenkännande!

Så här är det nästan varje gång vi kommer hem - fast olika tider - och jag börjar berätta.

Jag vill nog inte ha goda råd, mer bara att han lyssnar och säger snälla saker ,-)

Elisabet. sa...

Ps. Nu har jag högläst för pv som ringde från jobbet ... ,-) Ds.

Sven sa...

Elisabet: Kanske ni inför samma system med ettor och nollor, så pv vet hur han ska bete dig när han kommer hem......? Jag ska intyga att det fungerar perfekt: )

Roger Melin sa...

Jag är en nolla.

baratradgard sa...

Exakt! Det högg till i mig direkt när jag kom till rad 14 och såg ordet LÖSNING! Nej, nej, nej, kände jag, en karl till som vill komma med lösningar! Kan vi inte bara få klaga ut och bli kramade??? I lugn och ro!

Skönt att ni ändå löst det dilemmat tillsammans!

mossfolk sa...

Haha, det är så fantastiskt klockrent! Nu ska jag skicka över datorn till maken så att han också kan läsa :D

Turtlan sa...

Klockrent! Känner igen mig.

Jag är ofta en sån där som vill svåra med lösningar. Gissar det är en yrkesskada...? Om problem presenteras så ska lösningar ordnas. Missar det där med att enbart lyssna.

Å jag är ju en kvinna...

Tack för ett härligt inlägg!

Elisabet. sa...

Och när jag kom hem från jobbet igår och genast började ..., sa pv - eller avbröt han mig - och sa: hmm, vänta nu, är det en etta eller nolla?

,-)

Sven sa...

Roger: Haha...precis...du är en "bearbetare"....som de flesta poeter!

baraträdgård: Tur att du läste vidare ändå från rad 14 :)

Turtlan: Ja, så är de ju naturligtvis, det finns ju många "hen" också, där det är omkastat! Det är ju väldigt begränsat att tänka kön....men jag gör det ändå och hoppas mina söners flickvänner/fru inte läser det här....jag tror inte att inlägget klarar en genusgranskning!

Elisabet: Men vad fint! Det känns kul att det här sprider sig, nu kommer det att bli en ökad förståelse mellan könen över hela landet! Hälsa pv, skönt att bara behöva lyssna och humma......

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

En strålande lösning på det som kan vara ett kommunikationsproblem! Men i vår familj tror jag inte det fungerar eftersom min mans minne är så dåligt, han skulle aldrig komma ihåg vad som är en etta och vad som är en nolla. Frågan är om jag skulle komma ihåg sjäv med för den delen... Men kanske det skulle fungera med tonåringen? Om hon nu öppnar sin dörr och stänger musikflödet en stund förstås.

Sven sa...

Tankar i nutid: Nej, det förstås om man inte kommer ihåg vad ettan eller nollan står för då blir det svårt. Men det går ju att göra två lappar med siffrorna på och på baksidan står det vad det betyder. Och så har man alltid lapparna med sig i backfickan......:)

För tonåringar....nej, de vill varken att man lyssnar eller kommer med lösningar. De vill vara nog mest vara ifred. Tror jag.