söndag, maj 20, 2012

Det som jag tycker är bra med Facebook

Det som jag tycker är bra med Facebook är att många av mina vänner är roligare där än i verkligheten. De skriver bara korta inlägg, alltid positiva och trevliga statusuppdateringar. Men när jag träffar samma personer i verkligheten är det inte alls lika roligt. De klagar och gnäller på allt möjligt, ingenting är längre så bra som det var förr i världen och vart är samhället på väg? Jag är verkligen förvånad över att vissa personer, som är så tråkiga i verkligheten, kan te sig så levnadsglada och positiva på Facebook.

Det har väl att göra med det s.k Facebookskrytet. Att om man bara har några rader att presentera en bild av sig själv för alla sina vänner så försöker man väl visa upp sin bästa sida. Man ser ju aldrig någon som skriver om sin jävla man som är så lat och bara ligger i soffan och ser på sport i tv. Eller om frugan som aldrig är nöjd och bara tänker på att shoppa nya skor. Eller långa sjukdomshistorier om när folk besöker vårdcentralen för att de har ont i en tå och alla remisser hit och dit innan det visade sig att det räckte med att gjuta en ny sula till skon. Allt det där slipper man när man umgås bara på Facebook och det tycker jag är helt underbart.

Numera försöker jag begränsa mötena i verkligheten med i stort sett alla mina vänner. Det är för att jag vill ha en bra och god relation till så många som möjligt.

Om man ändå är tvungen att träffa någon för sällskaps skull, så är det bäst att ses på ett fik och dricka en kopp kaffe tillsammans. I den miljön så blir samtalen ytliga och alla försöker ha trevligt och mysigt, och det är helt ok att bara skryta en stund och tala om för varann hur bra vi har det. För enkelhet skull kan man då tala om Facebook, och vad man läst där om hur bra andra har det. Eller så kan man diskutera om det är bra eller dåligt med Facebook överhuvudtaget, vore det inte bättre att träffas i verkligen, som vi gör nu?(vilket jag ofta håller med om bara för att inte framstå i dålig dager)

Ett kvarvarande problem som jag har är parmiddagarna (som jag kallar dem, även om det ibland är mest singlar som träffas). De måste man ha i verkligheten eftersom vi ständigt bär på en skuld. Jag menar, en gång blev vi bjudna till dem, och då är de vår tur att bjuda tillbaka, och det gäller att hålla reda på skuldkontot så att det blir någorlunda rättvist. En parmiddag idag är ju inga billiga saker, trerätters middag med flera viner från den tresiffriga hyllan på Systembolaget och gärna lite sprit till kaffet. Allt regleras via en noggrann turordning. På nåt vis känns det alltid för mig, när veckan närmar sig mot helgen, att det är vår tur nu.

Parmiddagar är inte lika trevliga som Facebook. Ja, de kanske börjar som en trevlig statusuppdatering, med lite skryt om vad vi gjort sedan senast, hur bra det går för barnen och att vi har väldens finaste barnbarn. Men tidsfaktorn, parmiddagarnas tendens att dra ut i flera timmar med en tilltagande berusningsgrad, leder till att helt andra sidor kommer fram. Familjemyternas baksidor, det som vi sällan visar upp i offentligheten, kommer nu i fokus. Det är svårt att undvika, om man måste prata med varann i fyra timmar in real life.

Ibland funderar jag på om man kunde träffas via Skype istället. Äta var för sig men till kaffet ses via Skype. Bara skryta för varann en stund och säga hur trevligt vi har tillsammans.

********
Andra bloggare om

11 kommentarer :

Elisabet. sa...

Å, du är oslagbar!!!

Ibland, eller inte nu längre, fick vi julbrev från en bekant norrifrån.

Det var rena skrytbrevet rakt av .., hur välartade barnen var och vilka enorma inkomster dom hade och vilka höga positioner, ja, jag var kräksjuk ibland innan jag kom till slutet ,-)

Annars tycker jag nog att det klagas friskt på såväl FB som bloggar .., ja, av dom som skriver, alltså.

För egen del syns det numera tydligt hur torftigt mitt liv är, hela tiden står min position, dvs, var jag befinner mig och det senaste halvåret har det varit konstant "i närheten av Steninge".
Vilket flådigt liv ,-)

Monet sa...

Haha! På pricken som vanligt. Jag tycker nog att "skrytet" överträffar klagandet på facebook.

Själv försöker jag vara så restriktiv med inlägg där som jag kan. Hänvisar mest till min blogg eftersom jag gillar att skriva lite längre än det här sms-språketoch då får ju folk läsa lite längre, de som vill och orkar. Jag ogillar i hög grad de som försöker visa upp en tjusig sida, precis så som du beskriver. Vad är det för beskräftelse man söker? Och vilket märkligt fenomen hela grejen är egentligen??

bettankax sa...

Håller helt med dig. Jag är trött på mina egna och andras litanior om jobb, krämpor, pension etc. Det känns som allt redan är sagt tusen gånger. Jag har nog blivit en enstöring på äldre dagar.

Men världens finaste barnbarn, det har jag! ,)

Anonym sa...

Hahaha - du är rolig du, Sven!
Själv har jag inga barn eller barnbarn att skryta med, min hund är lat och ouppfostrad och mina krukväxter hotar med att begå självmord om de inte snart får vatten. Är det därför jag så sällan är på FB, för att jag inte kan komma på något att skryta med?
Jag kan inte ens slänga ner några nonchalanta rader om vilken underbar maträtt jag hips vips, bara sådär lyckades åstadkomma i lördags kväll, eftersom min sambo har lagat all mat de senaste två, tre veckorna.
Fanken också!
/Therese

Sven sa...

Alla: Tack för fina och roliga kommentarer! Jag ser ju att ni alla är inne på min linje, att det är fint med FB, att man får låtsas en stund att allt är under kontroll. Men som Elisabet skriver, det är lite avslöjande när ens position alltid är densamma......Nära Porsön Luleå.

Monet, ja, vi behöver bekräftelse, och jag tror att vi idag lever ganska isolerade i våra hem, med lite kontakt med grannarna, och där fyller FB en funktion; att vi blir synliga för andra.

Bettankax: Fina barnbarn, det räcker långt på FB! Lägg in en bild!

Therese: En del skriver ju allt negativt som drabbar dem, blommor som vissnar, och mat som misslyckas, men på FB blir det en form av ironi. För ingen tror att det är sant utan bara ett försök att låtsas vara sämre än man egentligen är. Så även det blir ett slags skryt. Prova ska du se att det funkar!

Sven sa...

Elisabet: Jag fick också ett sådant julbrev i många år.....och det var svårt att klara allt det positiva skrytet om det som hänt under året.......När jag växte upp var skryt nästan förbjudet, man skulle inte förhäva sig, tro sig vara någonting märkvärdigt. Kanske var det så i Västerbotten också ...eller hur?

baratradgard sa...

Man gör sig en "bild" av hur man vill vara på fb. Fast ibland syns det där gnället mellan raderna.

Jag gillar fb - man får ta det för vad det är helt enkelt!

Har också erfarenhet av läskiga julbrev...hu!

Stina sa...

HAHAHAHA!!!?

Stina sa...

Utan frågetecken då. Jag slant

Anonym sa...

thomas sabo duuuuyr thomas sabo sale nmbxcxd thomas sabo bracelet ebiqxfl http://www.tomsfactoryoutlet.com
sac longchamp pliage soromy mlqqwk longchamp pliage pjunzk ywoaxt sac longchamp pliage hshenf http://www.saclouisvuittonsortie.com

Anonym sa...

Hello. And Bye. Thank you very much.