8 april 2012

Skor!

En dag när jag gick från jobbet, Storgatan fram, och passerade affären Sko-Söder så hajade jag till. På dörren hängde en affisch där det stod: REA 50-70 %. Men det var inte den information som fångade min uppmärksamhet.  Under den braskande rubriken stod det med lite mindre bokstäver: Ej hemlån!

Hemlån, ett ord som klingade som messmör i min inre! Barndomsminnen sköljde över mig, där jag stod utanför en av Luleås bästa skoaffärer. Jag kände mig tvungen att gå in i affären och jag öppnade dörren och klev in och där stod Lena, affärsföreståndarinnan, och tog emot mig med ett välkomnande leende.  Jag sa med ett frågande tonfall....ej hemlån?

Oj, oj svarade Lena, jag tycker det är tråkigt att vi har det på affischen, det känns ju inte alls bra! Men vi är tvungna.... folk lånar hem reaskor och behåller dem hemma flera dagar och sedan lämnar de igen utan att köpa någonting. Det är helt affärsmässigt nödvändigt. Men varför frågar just d u om hemlån?

Så jag började berätta. När jag växte upp på 50- och 60-talet så fanns det små affärer på alla mindre orter. Det var före stordriftens tid, före stormarknader och supermarketar. ICA och Konsum, järnaffär, skoaffär,  lampaffär, möbelaffär, frisör, kiosk, korvkiosk osv fanns utspridda över hela landet, även på landsbygden.   Affärerna hade sin fasta kundkrets och expediterna kände dem nästan personligen. Att låna hem skor och kläder var det naturliga sättet att handla. Att prova hemma var kutym och en nödvändig sedvänja.

Jag besökta aldrig en skoaffär före 14 års ålder. När jag behövde skor gick min mamma dit och lånade hem tre-fyra par skor och jag fick prova dem hemma. I lugn och ro. Jag visste ju att hon gjort ett visst utval redan, men det kändes ju rätt bekvämt ändå, bortskämd som jag var. Men det var väl i den ålder, 14 års-åldern,  som jag för sista gången fick skor genom min mammas försorg och började jag köpa dem på egen hand. Problemet var att jag då hade storlek 42.

Min mamma visste att jag hade storlek 42 och det var hon som satte normen. Så jag fortsatte att köpa skor i storlek 42 trots att jag redan efter ett par år kände att tårna fick trångt om utrymme. Troligtvis hade jag storlek 43 redan som 17-åring. Men det var först  i 45-årsåldern som jag upptäckte att jag ständigt gick med för små skor.

Det var då min svärfar, med storlek 43, gav mig ett par finskor som han inte längre använde. Jag tog emot dem, trots att jag visste att det var för stora, mest kanske för att vara honom till lags. Och det var då jag gjorde den nästan chockerande upptäckten, att det var 43 som var min rätta skostorlek! Jag hade gått i för små skor i 30 år utan att komma på den revolutionerande tanken att jag kunde köpa större skor.

Så kan det gå när när en mamma tar ifrån sin son både initiativförmåga och självständighet!

Affärsföreståndarinnan Lena förstod min känslomässiga bundenhet till ordet hemlån och lovade mig på stående fot att speciellt göra ett undantag för mig. Hon tog fram fyra par skor, som hon själv valde ut , la i en påse och sa, varsegod, fyra par skor för hemlån!

1 kommentar:

anette sa...

Hemlån av reaskor? Förekommer det
överhuvudtaget? Javisst, jag hör
vad du säger, men ... Ni är nog
lite unika där i Luleå (på ett bra
sätt, förstås). Lycka till med sko-
valet!