måndag, april 02, 2012

Om de tre rädslorna

Jag tror på den delade föräldaledigheten. När pappan tar över efter modern som har allt försprång, som känner barnet och vet bäst i alla sammanhang. Som tvingar pappan till en position av att inte veta bäst, att visa sin svaghet, till närhet, till läsandet av barnböcker och sjungandet av ramsor. Till oron över ett barn som är sjukt. Till sökandet efter kontakt.

Det är nog det bästa sättet att befria mannen (och kvinnan) från det vi idag kallar mansrollen.

Mansrollen kräver att en man ska vara kunnig och stark, klara det mesta själv. Följden av det blir att närhet upplevs som ett hot, då intimitet lätt avslöjar inre svagheter. Mansrollens tre utpräglade rädslor; för okunnighet, svaghet och närhet, påverkar samhällslivet i stort och smått.

Män åker inte buss för de vet inte hur man köper biljetten eller hur apparaten fungerar där man visar busskortet. Att stå framme i en buss, inför alla andra passagerare och visa sin okunnighet, är skräckfyllt för en manlig person. Till det kommer den oönskade närheten att tvingas sitta på sätet bredvid en främmande person.

Män frågar aldrig om vägen trots att de gått vilse i en främmande stad. Det gäller att hitta vägen på egen hand.

Män går inte på teater, eller kulturella aktiviteter eftersom det finns en risk att känslor väcks - sorg eller ledsenhet - som förpassar dem i en svaghetsposition. Istället är det kvinnor som fyller våra kulturella institutioner och de kallas lite föraktfullt för kulturtanter. Men det är egentligen männens frånvaro som skapat kulturtanten.

Unga pojkar tycker att det är omanligt att plugga i skolan, att sitta med en fackbok blir ett uppenbart bevis på att man inte kan allt redan. Många män läser inte skönlitteratur eftersom det handlar om relationer mellan människor, och man vill inte gärna försättas i ett känslosvall som påminner om femininitet.

Många män går helst inte på föreläsningar eftersom de redan känner till det mesta inom området. De har vänner men håller dem på ett lämpligt avstånd och låter frun sköta de sociala kontakterna. Först efter skilsmässan upptäcker de ensamheten.

Men också alla dessa kvinnor som stödjer mansrollen och som fyller föreläsningsalen med en entusiastisk publik när den kunnige mannen håller en magisk föreläsning och alla jublar över den styrka och kunskap som han utstrålar. Och kvinnor som misströstar över mannens bristande närvaro i kärleksrelationen men lever kvar i sökandet efter den starke mannen, den som är svåråtkomlig då det gäller närhet men som trots allt vet det mesta inom alla områden.

För ingen kan säga var mansrollen börjar eller slutar. I ett regeringskabinett med bara män förutom en kvinnlig premiärminister, Margaret Thatcher, är det ändå hon som fyller mansrollen
bäst av alla. Rollen är inte mannen. Ett rum med två män och två kvinnor kanske är jämställt men det behöver inte vara jämlikt. Allmänmänsklig maktutövning kan finnas överallt.

Jag hoppas och tror att närheten till ett litet barn kan få mansrollen att smälta ner till sina beståndsdelar och göra det värt för en man att känna sig okunnig och svag. Något måste han väl ha i utbyte.

14 kommentarer :

EG sa...

Jag har aldrig läst nåt så bra om mansrollen! Mitt i prick - Tack Sven!
eg

baratradgard sa...

När vi fick barn kom det ju två stycken på en gång - tvillingar! Man får (eller fick 1988 i alla fall) 1,5 gång föräldraledig tid jämfört med ett barn. Så pappan var hemma de första 3 månaderna, sen skadade jag handleden och gick med gips så han la till en månad till. Vi låg där i varsin soffa om dagarna med varsin bebis på magen i flera månader. Aldrig nånsin att han hamnade i nån "mansroll", varken när det gällde barnen, dammsugningen eller nåt annat. Världens starkaste förebild för barnen men tyvärr fick han inte leva och följa dem längre än till mellanstadiet.

Efter det har flera män passerat revy i mitt liv och det är med ett leende i mungiporna jag läser din text - aldrig nånsin ska de fråga om vägen eller utsätta sig för situationer som kan bli minsta lilla pinsamma!

Däremot tycker jag inte att jag stödjer mansrollen...tvärtom ångar jag på och är resursstark och "kan själv" och plötsligt har jag hamnat i nån "tävlingssituation" som jag aldrig bett om. Vad tror du om det? Måste osäkra män sätta sin kvinna på plats om hon försöker vara smartare än han?

Anonym sa...

Mitt i prick. Sen är det bara att hoppas att befrielsen från traditionell mansroll inte är färskvara utan följer mannen genom livet.

Jag tycker att mitt liv skulle vara jobbigt om jag inte kunde fråga efter vägen när jag gått vilse.

Gullvivan

Sven sa...

EG: Tack själv, för att du läser och kommenterar, alltid roligt tat få respons.

Baraträdgård: Fin berättelse om din man, och den fina (och alltför korta) tid ni hade tillsammans. Ett bra exempel på att föräldraledighet är väldigt förändrande och utvecklande för en man.

Det är ju så inom alla områden, flickor har bättre resultat i skolan, det är fler kvinnor som studerar på högskola m.m så det är nog redan så att kvinnor på många plan redan är smartare. Men ännu är det långt till jämställdhet inom yrkeslivet. Jag tror inte lösningen är att sätta någon på plats, utan att rollerna behöver frigöras till "människoroller" istället för könsroller.

Anonym sa...

Bra skrivet, även om jag inte håller med om allt. En stor vinst med att vara föräldraledig tycker jag har varit att jag mycket mindre känner just att det är min fru som vet allt och kan allt om barnen. Det är skönt. Ju mer erfaren jag blir som förälder så inser jag att mycket hon säger som en Sanning med stort "S" är hennes egen åsikt som är precis lika mycket eller lite värd som min åsikt. Jag känner jättemycket igen kvinnan som söker efter den starke mannen som kanske inte kan allt, men som är självsäker och ofta uppträder som han kan allt. Misstanken om att människor, och då särskilt kvinnor, fnissar bakom ens rygg vid minsta tecken på osäkerhet eller överdriven känslosamhet. Jag kan känna den misstanken fortfarande, trots att jag lever i ett förhållande sedan evigheter och har flera barn. Ännu värre var det när jag var yngre.

Sven sa...

Anonym: Du beskriver det bra, denna känsla att inte bli respekterad om man är känslosam eller visar osäkerhet. Och att många kvinnor ändå söker män enligt den traditionella mansrollen som mall. Jag tycker också att du kan ha rätt i att konsekvenserna av föräldraledighet, kan vara som du beskriver det. Men det ger ju ändå en positiv utjämning av könrollerna.

Lena sa...

Väl formulerat och mycket håller jag med om. Indelningen i manligt och kvinnligt beteende har jag aldrig förstått; vi är väl människor i första hand?

annannan sa...

Det här är ju så rent in i vassen bra. Det ska jag skriva ut och skicka till pappa.

Anonym sa...

Jag har funderat på detta över natten och det slår mig hur ofta man hittar exempel på detta. Ett vanligt resonemang är som faktiskt finns i en kommentar här ovan: om män inte kan hantera att kvinnor klarar saker lika bra som dem beror det på att dessa män "är osäkra" dvs att de faller utanför mansrollen och är omanliga. Manlig svaghet/osäkerhet verkar endast accepteras bland kvinnor så länge mannen visar styrka (klassiskt manligt epitet) och erkänner denna svaghet. Vi sitter alla fast i den här fällan. Jag kan inte heller undgå att tänka på hur idealet för kvinnan förskjuts alltmer mot den klassiska mansrollen. Dvs det är bra om hon är mer självständig, inte tar någon skit, inte är så sjåpig, är stark osv. Alltsammans en dragning mot den klassiska mansrollen (styrka, självständighet, självsäkerhet) som vi ju vet har en hel del brister. Vill vi verkligen föra över en oönskade och ogynnsamma typiskt manliga ideal på fler personer?

EG sa...

Det skulle vara befriande om det istället fanns "människoroller" och vi inte sa manligt och kvinnligt. Olikheterna finns men det blir så fastlåst med dessa ord. Tänk istället yin och yang, två olikheter som rör sig och förändras och behöver den andre för att få en balanserad helhet. Att det ena inte är bättre än det andra, bara nåt annat och att man kan ändra sig till det man hellre vill ha just nu. Både styrka och svahet behövs, både närhet och avstånd, både smartness och naivitet.

Sven sa...

Anonym och EG: Det är nog klokt som EG tänker att alla egenskaper, styrka/svaghet/närhet/avstånd, behövs men att det blir fel när det kopplas till kön och blir en stereotyp roll. Och att inget är bättre eller sämre, utan det handlar om att ha en bra blandning, vara hel.

Det vore bättre att rollerna uppöstes och vi fick vara personer, med både styrkor och svagheter.

Ulrika sa...

Apropå ingenting, har du sett den omdiskuterade filmen Hungerspelen? Jag sitter här och väntar på din analys. Hojta till när den är klar.

Sven sa...

Ulrika: Nej den har jag inte sett. Ska ta dig på orden, se den och hojta till dig när analysen kommer!

Glad Påsk!

Ulrika sa...

Tack, Sven!