3 februari 2012

Förr och nu

Nu ska jag göra en förr-och-nu-spaning. Som jag gjort så många gånger tidigare. Förr var det så där och nu är det så här - jämförelse - bättre eller sämre? Jag hatar sådana jämförelser. För det är ju egentligen gubbvarningens högsta division, att klaga på nutiden och jämföra hur det var när man själv var ung. Men det är väl bara att acceptera livets gång, att vi alla hamnar i gubbfällan.

Jag gör ändå allt för att undvika det. Till exempel så twittrar jag. Det är ju annars något som man som gubbe borde förakta och förkasta. För det är nytt och det fanns inte förr.

Nu börjar jag.

Förr så levde medborgare ett vanligt liv, ofta indelade i klasser. Det som inte var bra och upplevdes som problem försökte man ändra på. Så man gick på möten, startade föreningar och bedrev politisk agitation. Några blev talesmän för medborgarnas olika grupper och intressen, och de valdes till politiker. Politikerna skrev program och bestämde sig för att kämpa för eller mot olika saker i samhället. Därefter kom journalisten in och skrev om det som politikerna sagt, tyckt eller tänkt. I den ordningen fungerade demokratin, medborgare, politiker och så rapportörerna, journalisterna.

Nu är det tvärtom. Journalisterna är en egen grupp som umgås med varann och tillhör samma klass. De upplever problem i sin situation, eller saker som intresserar dem. Då skapar dom en s.k hashtag på twitter där de skriver om samma sak. Det kan vara Hanna Hellqvist eller Johanna Koljonen som inleder. Hashtagen intresserar andra journalister och plötsligt är det en rörelse, oftast koncentrerad till centrala delarna av Stockholm. Sedan fortsätter alla medier att rapportera om denna nya rörelse som plötsligt uppstått och journalister sitter i olika tv-program och intervjuar andra journalister om den nya rörelse som skapats av journalister. På så sätt får politikerna reda på att detta nu är en aktuell fråga som politiker måste bry sig om, sätta sig in i och uttala sig så fort som möjligt. Politikerna börjar nu att lyfta frågan på sina bloggar och twitterkonton och diskutera hur saken som nu är så uppmärksammad ska kunna åtgärdas.

Till sist skriver även tidningarna, gammelmedia, om detta som nu är en stor rörelse i Sverige. Den svenska medborgaren får nu för första gången veta vad som är viktigt i samhället. Just nu.

Förr: Medborgare - politiker - journalist
Nu: Journalist - politiker - medborgare

12 kommentarer:

Elisabet. sa...

Och eftersom jag inte twittrar så är jag ju - n ä s t a n - helt ovetande om detta.

Om hashtags och annat ,-)

Lyckligt ovetande.

Däremot tror jag att journalister är de som har den verkliga makten i vårt samhälle, ja, långt mer än någon annan.

Sven sa...

Elisabet: Nu ska du få veta :) Hashtag är tecknet #med ett ord efteråt, och då samlas alla texter med samma hashtag på en och samma sida. På så sätt kan man följa en diskussion i ett ämne. Det är ju rätt smart upplagt. Men de som twittrar här ju en väldigt liten grupp, mest journalister, och jag tycker att det kan vara ett demokratiskt problem.

Som du säger, journalister har en väldigt stor makt och deras självkritik är inte särskilt stor.

Anonym sa...

Journalister avslöjar ju gärna politikers dåliga moral. Det är en lycka utan like att alla journalister, utan undantag, har en så hög moral. För vem skulle kunna lita på en journlist om han eller hon avslöjades med något fuffens.

Agneta sa...

Samma fenomen finns på fejan. Plötsligt har alla samma inlägg.

Nu är det en sovande katt som ligger i ett element.
Jaha, då är journalistiken likadan, kanske även människors samtal,men det skulle vara för sorgligt.

För den som har verktygen är det lätt att styra media och debatten. : (

Bert sa...

Jag gillar skarpt det mediegranskande magasinet "Medierna" i SR P1. Lördagar kl 1100 är nästan en helig tidpunkt för mig.

Där hudflängs både journalister och nyhetsredaktörer, mediechefer på olika nivåer.

Och alla, alla, alla, betygar sin obetydlighet och hävdar att hur de än gör så gör de allt fullkomligt rätt och korrekt, hur galet det än är eller blir.

Idag var det en nyhetschef på GP som vred sig och undvek, slingrade och förnekade och blev mållös, och ....
Ja - jag kände bara: Men erkänn att du gjort fel! Nu blev det inslaget helt parodiskt. Stor underhållning. Men mitt skratt fastnade i halsen.

Så dålig stil av många publicister att aldrig kunna erkänna sina egna tillkortakommanden. De rider på pressfriheten (som vi ska värna, tro inte att jag tycker annat) i alla lägen, trampande över både den ena och den andra, till och med källor, som i detta fall.

Hörvärt!

Sven sa...

Agneta: Ja, och det är ju det som görs idag. Det är några få som bestämmer vad vi pratar om, och det sprids i alla forum sekundsnabbt. Det är lätt att det som verkligen berör viktiga frågor för medborgarna kommer i skymundan.

Bert: Precis, jag hör alltid Medierna. Det är väl det enda granskande programmet som finns, och jag har också förvånats över att publicisterna helt saknar självkritik, allt de gjort är alltid rätt. Det är sm du säger, ofta komiskt att lyssna på.

Jag tycker det är ett demokratiskt problem att medierna har så stor makt idag, trots att de fortfarande påstår att de har ingen makt, utan de granskar makten!

Maja sa...

"Den tredje statsmakten" kallades ju media förr. Kanske dags att uppgradera dem?

Sven sa...

Maja: Precis...till den första!

Stina sa...

Wow Sven! Återigen har du träffat mitt i prick! Jag har en bekant, (vän på Fejan), som är journalist på UG, som hon kallar det. UG= Uppdrag granskning Jag har sett det hon och hennes journalistkompisar skriver till varandra och jag har själv nämnt det där med självkritik till henne. Inte så uppskattat, men hon plockade inte bort mig som "vän"...hihi

Sven sa...

Stina: Precis, det borde finnas mer självkritik hos dem som har möjlighet att sätta igång mediadrev. I varje fall att de är noga med faktauppgifter, vilket dom inte är idag. Där har det blivit betydligt sämre, man älskar att skapa historier även om det inte är riktigt sanna.

Ulrika sa...

Jag sålde faktistkt in ett jobb till DN:s kultur idag, men det skulle troligen inte publiceras förrän nästa vecka. Om jag inte trodde det var någon risk att någon annan media skulle hitta grejen och göra den. Tja, sa jag, ingen riksmedia i alla fall. Vi är helt obevakade här uppe, och kände mig hyfsat säker på min sak

Sven sa...

Ulrika: Jag läste din artikel i DN! Jag blev glatt överraskad när jag såg den i kulturen, hade inte sett den här kommentaren. Den var fint skriven, som vanligt nr det gäller dig!