29 februari 2012

Norrländskt perspektiv på februari

Stina Otterberg skriver om februari i dagens DN:
När man ser sig omkring är väl februari den färglösaste av alla månader. Svart, smutsvitt och ett antal nyanser av brunt.

Det verkar som om hon inte läst Promenader och utflykters texter om samma månad. Om Februariljuset och dess magiska färgspel. Eller om skidturer i ett landskap inbäddat i det vitaste av vitt.

Men det är klart. DN är en Stockholmstidning, och sörlänningar har kanske aldrig sett den blå timmen över Studentvägen.


******

Andra bloggare om , ,

20 februari 2012

Om behovet av genusgranskning

Det har varit en intensiv debatt här i Norrbotten kring det s.k bastubrevet. Turistchefen vid Swedish Lapland skrev till regeringen och föreslog att nästa landshövding måste gilla att bada bastu, eftersom många "beslut tas i bastun". Han hänvisade bl.a till Kekkonen, Finlands kände bastubadare. Det är otroligt att han skrev detta brev, eftersom "beslut i bastun" nästan är en symbol för manssamhällets förtryck och exkluderande av kvinnor. Visste han inte det? Att sedan många reagerade var inte lika konstigt. Man kan säga att det var öppet mål och nu har han gått ut och tagit tillbaka brevet och dess olyckliga formuleringar. Det var ju bra att det uppmärksammades, Norrbotten är otroligt gubbigt och det verkar nästan som om kvinnor flyr länet.

Den här händelsen gjorde att jag reflekterat lite över mig själv. Jag är född på femtiotalet med en mamma som var hemmafru, och en pappa som var s.k ensam familjeförsörjare. Traditionella könsroller är bara förnamnet. Jag har inte förrän i vuxen ålder insett att det finns många varianter på både könsidentitet och sexuell läggning, och numera känner jag till hbt-frågor (och har en aning om vad q är). Jag är för jämställdhet mellan könen och jag har varit föräldraledig med mina barn och bytt blöjor. Jag avskyr sexism och roliga historier om "kärringen" och jag är medveten om könsmaktsordningen i samhället på strukturell nivå, och våldets mekanismer i nära relationer.

Trots allt det där som jag tagit till mig, är jag medveten om att jag är full av fördomar i genusfrågor! Det är min grundinställning, att som man, född på femtiotalet i en könstraditionell miljö är jag så inpyrd av patriarkala strukturer att jag inte kan lita på mitt eget omdöme. Jag måste ständigt ifrågasätta mig själv och mina åsikter.

För ett tag sedan skrev jag en blogg, en typisk förr-och-nu-blogg, som handlade om hur kvinnor klär sig idag och hur de klädde sig på 70-talet. Innan jag publicerade skickade jag den till min son för genusgranskning, och jag fick veta att det i texten fanns en "manlig blick" som gjorde den hopplöst fel. När han sa det förstod jag det, men inte innan. Tacksamt tog jag emot hans synpunkter och raderade bloggen.

När jag möter mina söner och deras flickvänner/fru, känner jag alltid en viss rädsla att uttrycka mina åsikter. Alla vet så mycket mer än jag, och flera av dem har läst genusvetenskap på universitetet och genomskådat det mesta och analyserat det som döljer sig i språket. Det är lätt att säga något fel som avslöjar ett fördomsfullt sinne.

Vi medelåldersmän, särskilt turistchefer, behöver nog alla en personlig genusgranskare innan vi publicerar eller skriver brev. På oss själva kan vi aldrig lita.

18 februari 2012

Kalix Galleria Lördag kl 12.00


För ett par år sedan fick även Kalix en Galleria. Affärerna från de två gamla affärsgatorna flyttade in i ett nybyggt och lyxigt hus. Se bara på golvet, det är en speciell svart och känslig sten, blank som i ett palats. Man förstår glädjen när det invigdes, nu skulle även Kalix bli en riktig stad med egen Galleria. Allt för att locka folk från andra landsdelar till pärlan i norr, vid Kalixälvens strand.

Tyvärr, nu har caféet gått i konkurs. Den fina restaurangen har lagt ner och bytts ut mot en Sibylla korvkiosk. Idag, mitt på dagen en lördag, var det i stort sett tomt på folk. Trots att systembolaget har sina lokaler här.

Kalix ingår i en trend som svept över hela Sverige, där varje kommun försöker utvecklas på samma sätt som alla andra. Ingen kommun tar till vara på sina egna speciella förutsättningar utan kopierar vad storstäderna gör. Det verkar som logiken är: till Stockholm flyttar mycket folk och där har dom många gallerior, alltså måste vi också ha en galleria! "För att dra hit folk".

Kommunerna fokuserar nämligen inte på de människor som bor i kommunen, utan de som de förväntar sig ska flytta till kommunen. De nya innevånarna, dom som behöver en galleria för att trivas.

Men det man missat med att bygga en galleria i Kalix, det är att ta vara på den lilla ortens stora fördelar. I en liten norrlandsort ligger affärerna alltid efter en eller två gator, koncentrerat i ett litet centrum, och man kan alltid parkera bilen alldeles utanför dörren. Man behöver aldrig tänka på parkeringsplatser eller parkeringshus. Landsbygdsfolk lever i och med bilen, och de vill aldrig gå mer än fyra meter mellan bilen och en affär. Och det är otroligt skönt att göra sina ärenden på det sättet, och Kalix var innan gallerian ett av de bästa och enklaste ställena att bo på. Små affärer utspridda på två parallella gator med gratis parkering utanför.

Så här ser ska en typisk affär se ut på en liten ort.


En annan stor fördel som Kalix har jämfört med många andra ställen, det är sparkföret. Man kan åka spark överallt, genom hela centrum, på alla gator och gångbanor. Uppvärmda torg med värmeslingor har lyckligtvis inte slagit igenom Det innebär att om man inte har bil, som den alltmer åldrande befolkningen, kan man istället åka spark fram till affärens dörr.


I och med glesbygdens sparktäthet är brodden en av det mest använda hjälpmedlet i vardagen. Utan spark och brodd står man sig slätt. Alla äldre kan åka spark till affären, och eftersom de har svårt att böja sig har de broddarna på sig även när de besöker affärerna. Inne på färghandeln i Kalix har de golv som tål att man har broddarna på sig. Men på gallerian i Kalix, på det fina palatslika golvet, med den svarta, blanka stenen är det totalt broddförbud.

Det känns som om Kalix, precis som många andra små kommuner, drömmer om att få en ny befolkning. En befolkning som inte går med broddar inne.

*******

Andra bloggare om , ,

14 februari 2012

Tänk om jag skulle vinna på lotteri

Jag är med i Postkodlotteriet, köper en lott per månad. Men det är inte för att jag vill vinna pengar. Jag är bara med för att undvika den fruktansvärda situationen att alla på vår gata skulle vinna mycket pengar utom vi. Det skulle kännas mycket penibelt och jag är säker på att många i vår omgivning skulle känna en viss skadeglädje. Och den glädjen unnar jag dem inte.

Till skillnad mot de flesta människor jag känner, vill jag inte vinna pengar. Särskilt inte mycket pengar, det skulle vara vedervärdigt. Säg tio miljoner. Ofta sitter mina arbetskamrater på jobbet och drömmer om sådana summor och vad de skulle göra med dem: Sluta jobbet. Flytta utomlands. Resa till Asien. Köpa saker, båtar och bilar. Leva det goda livet.

För mig skulle allt det där vara en fruktansvärd utveckling. Tänk bara att inte behöva gå till jobbet! Att tvingas vara hemma hela dagarna och försöka få tiden att gå, kanske åka till en affär och köpa något som man inte behöver. Eller tänk att tvingas bo i utlandet, långt ifrån Porsön, och måsta gå omkring i shorts mitt i vintern, sysslolös, och drömma om att i varje fall få skotta lite snö.

Eller att inte längre kunna längta tills man har råd att köpa något man verkligen vill ha. Att förlora tillfredsställelsen över att lägga undan pengar varje månad, spara och försaka. Att plötsligt ha råd att gå ut och äta lunch varje dag och inte längre glädjas över att ha med matlådor med rester från söndagens storkok. Att inte längre behöva prioritera och avstå, och förlora glädjen över att köpa lax på extrapris 45,90 kilot eller att inte längre känna sig rik när man fått rabatt på de stickade vantarna som man köpte på julmarknaden utanför Norrbottens museum.

Större delen av mitt liv skulle förödas och förlusten skulle bli oöverstiglig. Jag skulle förlora min ständiga strävan och min stora längtan. Jag skulle förlora mina vänner för att mina pengar ständigt skulle komma i vägen. Jag skulle omges av avundsjuka och skadeglädje. Till och med min familj kanske skulle börja ställa materiella krav som måste tillfredsställas.

Och det värsta av allt, mina dagliga rutiner skulle rubbas i grunden. Jag skulle inte behöva gå och lägga mig klockan 22.00 för att var pigg och utvilad till nästa dags arbete. Istället kunde jag sitta uppe hur länge som helst och se tv på min 60 tums platt-tv och alla 47 filmkanalerna. Jag kunde dricka dyrt vin flera dagar i veckan och vatten skulle inte längre vara min huvuddryck.

Jag skulle inte behöva kliva upp på morgonen för att exakt kl. 07.30 gå till bussen, och stå med de andra frusna själarna, huttrande och längta till fredagen och veckans höjdpunkter, först På Spåret och sedan Skavlan.

12 februari 2012

Skidturen

Vaknade till en söndag, full av möjligheter. Molnfritt och en uppgående sol, endast 10 grader kallt, en dag helt perfekt för en lång skidtur. Mens jag packade ryggsäcken försökte jag bestämma dagens resmål; ut på havet eller in i skogen. De två valen ger så skilda utfall, havsisen ger öppenhet, horisont, men också andra människor, skidåkare och skoterekipage. Skogen ger tystnad, ensamhet och möjligheter till möten med djur, fåglar, älgar och harar.


Idag valde jag skogen. Åkte bil till Ängesbyn och vidare till avtagsvägen Kvavaträsket. Där parkerade jag bilen, och började den rätt så ansträngande skidturen till den gamla jaktstugan som kallas Stallet. Den är öppen för allmänheten året runt. Det var mödosamt att ta sig dit, jag följde ett gammalt skoterspår som var så översnöat att jag tvinades spåra mig fram. Ett djur hade gått före mig i spåret, men det var innan den senaste snön så jag lyckades inte artbestämma det. Kraftiga spår, som en stor hund, eller varför inte varg? Det är lätt att fantasin drar iväg när man åker ensam i en stor skog.


Väl framme öppnade jag dörren och klev in i den utkylda stugan. Satte på mig extrakläderna och tog fram min kaffetermos, två smörgåsar och en bulle, och avnjöt lönen för mödan. Bestämde för att inte dra igång kaminen, det skulle innebära vedhuggning bakom stugan i väldigt djup snö, det skulle inte vara värt det.

Utanför stugan steg solen allt högre på himlen och när jag kom ut igen kände jag att den börjat värma. Det är februari och solen värmer redan. Jag fylldes av tacksamhet och jag beundrade landskapet med den mjuka snön övertäckande allt; myrar, sjöar, träd och berg, allt inbäddat i vit bomull. Ännu inga fåglar. Tystnaden total.

På vägen hem genom Ängesbyn steg luften upp från den uppvärmda snön och fyllde åkrarna, dolde ladorna med ett genomskinligt dis.



**********

Andra bloggare om , ,

9 februari 2012

Februariljuset


Jag går numera hem från jobbet varje dag efter att LLT höjt biljettpriset. Det är mitt sätt att protestera mot en negativ utveckling inom kollektivtrafiken. I och för sig tror jag inte att LLT saknar mig som kund. Däremot, trots vissa smärtor i knäna, känner jag mig i allt bättre form. På så sätt har jag lyckats vända en negativ utveckling till min egen fördel.

Och jag har en fantastisk utsikt från mina glasögon när jag promenerar genom ett kallt och vintrigt Luleå. Ljuset dessa dagar är helt magiskt; solen, snön och kylan i en salig blandning. Vid två-tiden på eftermiddagarna börjar solen gå ner och himlens dagsblå färg förändras sakta med allt större inslag av röda och gula färgnyanser. När solen gått under horisonten uppstår det märkliga fenomenet med den blåaktiga och relativt mörka snön mot en ljusstark himmel. Som bilden här ovan, Norra hamn, just när solen gått ner.

Därefter, inom en halvtimme släcks även ljuset på himlen och den Blå timmen inträder. Allt blir blått; snön på marken och himlen, det blånar som berg i fjärran. Som bilden på Kulturens hus här nere.


När blå timmen är över kommer mörkret. Men bara ett par timmar. Ju mörkare det blir desto mer lyser fullmånen upp och reflekterar mot snön, som nu blir allt vitare och vitare i månens sken.

Varje dag pågår ett stort skådespel runt omkring oss. Och det är gratis inträde.

*************
Uppdatering: På Facebook har jag blivit kontaktad av Annika Eriksson, styrelseledamot i LLT! Hon undrar om kommunen skulle tillskjuta mer pengar, var är det bäst att satsa dem: att sänka biljettpriserna, öka turtätheten eller bygga ut linjenätet.

Jag svarade att jag trodde det skulle bli mest effekt genom att sänka biljettpriserna. Så nu får vi se vad som händer!

Andra bloggare om , ,

5 februari 2012

Ohållbart av LLT

Jag är man och åker buss varje dag. Jag är därmed extrem i denna värld, där det är kvinnorna som åker bussarna, lämnar barnen på dagis i samma veva och handlar maten till middagen på hemvägen. Vita medelåldersmän åker vanligtvis ensamma i stora bilar, och bilarna står i långa köer varje morgon in mot centrala Luleå och släpper ut sin individuella koldioxid.

I lördags när det var så kallt så kom en man gående från Björsbyn till busshållplatsen på Sundet. Han skulle åka buss till Coop Arena och se på hockey. Han var märkbart nervös inför bussresan och började direkt att prata med mig om allt möjligt. Han berättade att han inte åkt buss på 15 år men nu var det för kallt att ha bilen parkerad utanför arenan, och så kunde han ju passa på att dricka några öl nu när det ändå blev bilfritt. Busschauffören var mycket hjälpsam och visade hur man köper en enkel biljett i de nya kortautomaterna som nu finns i LLT:s bussar.

LLT har nämligen gjort bussarna kontantfria från och med 9 januari. Nu kan man köpa biljett direkt med kort på bussen vilket många gör, med stora förseningar som följd. Men det är inte det som det mest irriterande. Man har samtidigt höjt priset från 16 kronor till 20 kronor för oss som har busskort. Enkelbiljett är höjt från 20 till 25 kronor. Tidigare fanns också en förköpsrabatt på 20% när man laddade kortet och det är borttaget.

Priset per dag har alltså ökat med 12 kr, och kostar nu tur och retur 40 kronor. LLT hävdar att de måste ta ut högre avgift eftersom införandet av det nya systemet blivit så dyrt. För mig betyder det att om jag istället skulle ta bilen, sitta ensam i den och släppa ut min individuella koldioxid, så tjänade jag istället 12 kronor per dag! (Jag har 7 km enkel väg till jobbet, räknar att bilen drar en liter bensin som kostar ca 14 kr/litern, kan parkera gratis i närheten av jobbet).

LLT har en devis som de använder i sin reklam; För ett grönare Luleå.

Man skriver i sin årsredovisning: Vidare är en kontinuerlig informationsinsats och kundbearbetning nödvändig för att positivt påverka luleåborna att välja miljövänliga och effektiva transportalternativ för korta resor.

LLT planerar en kampanj för att locka fler män att välja bussen istället för bilen. Det är väl den form av "kundbearbetning" som man skriver om i sin årsredovisning. Lycka till säger jag! Att lyckas övertyga männen att lämna den trygga och varma bilen till förmån för bussen och samtidigt göra det betydligt dyrare att åka kollektivt, det är inte hållbart!

3 februari 2012

Förr och nu

Nu ska jag göra en förr-och-nu-spaning. Som jag gjort så många gånger tidigare. Förr var det så där och nu är det så här - jämförelse - bättre eller sämre? Jag hatar sådana jämförelser. För det är ju egentligen gubbvarningens högsta division, att klaga på nutiden och jämföra hur det var när man själv var ung. Men det är väl bara att acceptera livets gång, att vi alla hamnar i gubbfällan.

Jag gör ändå allt för att undvika det. Till exempel så twittrar jag. Det är ju annars något som man som gubbe borde förakta och förkasta. För det är nytt och det fanns inte förr.

Nu börjar jag.

Förr så levde medborgare ett vanligt liv, ofta indelade i klasser. Det som inte var bra och upplevdes som problem försökte man ändra på. Så man gick på möten, startade föreningar och bedrev politisk agitation. Några blev talesmän för medborgarnas olika grupper och intressen, och de valdes till politiker. Politikerna skrev program och bestämde sig för att kämpa för eller mot olika saker i samhället. Därefter kom journalisten in och skrev om det som politikerna sagt, tyckt eller tänkt. I den ordningen fungerade demokratin, medborgare, politiker och så rapportörerna, journalisterna.

Nu är det tvärtom. Journalisterna är en egen grupp som umgås med varann och tillhör samma klass. De upplever problem i sin situation, eller saker som intresserar dem. Då skapar dom en s.k hashtag på twitter där de skriver om samma sak. Det kan vara Hanna Hellqvist eller Johanna Koljonen som inleder. Hashtagen intresserar andra journalister och plötsligt är det en rörelse, oftast koncentrerad till centrala delarna av Stockholm. Sedan fortsätter alla medier att rapportera om denna nya rörelse som plötsligt uppstått och journalister sitter i olika tv-program och intervjuar andra journalister om den nya rörelse som skapats av journalister. På så sätt får politikerna reda på att detta nu är en aktuell fråga som politiker måste bry sig om, sätta sig in i och uttala sig så fort som möjligt. Politikerna börjar nu att lyfta frågan på sina bloggar och twitterkonton och diskutera hur saken som nu är så uppmärksammad ska kunna åtgärdas.

Till sist skriver även tidningarna, gammelmedia, om detta som nu är en stor rörelse i Sverige. Den svenska medborgaren får nu för första gången veta vad som är viktigt i samhället. Just nu.

Förr: Medborgare - politiker - journalist
Nu: Journalist - politiker - medborgare