29 december 2012

Om försämringsprogram

Förbättring är ett ord i tiden. Bildkvaliteten på den här nya teven är betydligt bättre än på den förra modellen. Skärmen är plattare och tunnare. Den väger mindre.

Precis som våra kroppar måste förbättras. De behöver bättre kondition, bli plattare om magen och tunnare och väga mindre.

Tjock är inget ord som är populärt just nu, i överflödets tidevarv.

Men det håller på att vända.

Den digitala bildkvaliteten har blivit f ö r bra. När man ser en film på en modern platt-tv är bilden så kristallklar att filmkänslan går förlorad. Illusionen av en fiktiv värld går inte att upprätthålla längre. Filmmakarna vet om det och har börjat försämra kvaliteten genom att lägga på filter och låta bilden skaka precis som den gamla 135 mm:s filmen. Bilden måste försämras igen.

Och samma utveckling sker med fotografierna, där ökade antalet pixlar innebär att alla porer och rynkor i ansiktet kan avläsas med hög noggrannhet. Så därför "uppfann" man Instagram som är ett försämrings-program; genom att lägga på olika filter kan bilden försämras till den kvalitet som fanns på 70 och 80-talen, innan digitaliseringen.

Precis som det finns vinyl-nördar som samlar gamla skivor finns det idag tv-nördar som köper in våldsamt stora och tjocka teveapparater för en hundring, och ser film med en ursprungskvalitet som platt-teveägare bara kan drömma om.

Jag gissar att detsamma kommer att hända med kroppsidealen. När krisen väller in över Sverige från Europa, så kommer vi att upptäcka att människor som är tunna och magra inte är lika glada och fryntliga som vi lite mer runda och tjocka. Vi som inte har den bästa kvaliteten på muskelmassan. Kanske kommer det att finnas anti-gym med program för platta och tunna, hur de på ett enkelt sätt kan lägga på sig några kilo och bli mer lika Roger Moore, från den tiden då till och med James Bond kunde vara lönnfet.

22 december 2012

Mayaindianerna hade rätt



Mayakalendern tog slut den 21 december och många trodde att jorden skulle gå under den dagen. Så blev det inte. Men Mayaindianerna hade ändå rätt, jorden håller på att gå under, men det tar lite längre tid än en dag.

I december fick vi veta att jordens medeltemperatur kommer att höjas fyra grader, ett katastrofscenario. Antarktisk is kommer att smälta och havsnivån stiger 5-7 meter.
Klimatkonferensen i Doha misslyckades och visade att världens ledare är inkapabla att lösa klimatfrågan.

Hela världens ekonomi är beroende av ständig ökad tillväxt och konsumtionen av varor måste hela tiden följa en stigande kurva. Samtidigt vet vi att dagens konsumtion förbrukar resurser som motsvarar tre jordklot. Råvarorna som vi förbrukar kommer att ta slut.

Redan 2005 nådde vi Peak Oil. Tillgången på olja kommer att bli mindre och mindre och medan utvinningskostnaderna blir högre och högre. Det spelar ingen roll om vi köper miljöbilar som går på etanol eller el; det går åt för mycket olja bara för att tillverka själva bilen. Bilens era är slut inom en snar framtid. Med enorma konsekvenser för bl.a. livsmedelsproduktionen som idag helt bygger på en omfattande oljeförbrukning.

Den västerländska ekonomin har sedan 90-talet övergått från att bygga på reala tillgångar, till att bygga på skulder, krediter och förväntningar på framtida vinster. Det är ett gigantiskt luftslott som bara väntar på att sprängas. Grekland, Spanien och Portugal, där har stubinen redan antänts.

Sammanfattningsvis, världen håller på att gå under och inga tekniska uppfinningar kommer att längre kunna rädda det hela. Mayaindianerna visste det och slutade räkna 21 december 2012, undergången har inletts.

Den 24 december 2012 år föddes ett gossebarn som visade sig ha speciella förmågor. Redan som barn vara han märkvärdig. När han blev vuxen så predikade han om att en ny värld skulle komma, och han kallade det för himmelriket. Men det landet var inte för de rika och de som hade det gott ställt. Nej, det var för de som inte hade några materiella egendomar, de fattiga, som var vana att leva utan att konsumera så mycket, och som sällan var mätta. De var de som skulle klara sig in i det nya riket. Särskilt de små barnen skulle ha en fördel, för de var rena och hade inte ännu vant sig att köpa en massa prylar eller försatt sig i skuld. Barnen hörde framtiden till.

De som slösade, de egoistiska som bara tänkte på sig själv, de skulle gå under.

Och ståthållare, företagsledare, miljardärer och konungar, de skulle ha det väldigt svårt att ta sig genom nålsögat, till och med kameler skulle ha det lättare. För de hade alltför dyra vanor för det förlovade landet. Nu kunde man inte längre åka omkring i vagnar och släppa ut så mycket dynga, nu var det åsnor som gällde för hela linjen.

Pojken berättade att det materiella överflödet var nu slut en gång för alla. Istället skulle vi leva tillsammans i grupper där vi hjälpte varandra, istället för att konkurrera och bara se till egna fördelar. Det var enda chansen om man skulle klara sig in i det nya landet, eller himmelriket som han kallade det. Och folk som trodde på honom, miljömuppar i konstiga kläder, socialister, hemmaodlare, fattiga kulturarbetare, arbetslösa ungdomar, ensamstående kvinnor började följa honom. Och han tog dem upp på högsta berget i närheten, så nära himlen som möjligt. Då började plötsligt havet stiga, regnet öste ner och floderna översvämmades.

**********

Andra bloggare om , , , ,

16 december 2012

Söndagen

Söndagar kan ibland vara oändligt långa, som om evigheten plötsligt uppenbarat sig i det ändliga livet. Medan andra veckodagar rusar iväg i en allt snabbare takt blir dessa söndagar oaser i tidens rusningstrafik.

För att söndagen ska kännas så där lång och oändlig, måste man inleda dagen med att verkligen njuta av ledigheten. Sova så länge man vill, kliva upp och äta en lång och lugn frukost. Men det går inte att ”såsa” fram i morgonrock halva dagen, då rinner lätt tiden iväg och du förlorar känslan av att ha oändligt med tid framför dig. Likaså är det inte heller tillrådigt att festa långt in på lördagsnatten, sova till 12 och vakna med huvudvärk. Det är absolut inte sådana söndagar jag tänker på.

Nej, jag tänker på de söndagar då man vaknar klockan 6.30 bara för att väckaren brukar ringa vid den tiden. Nu kan man titta på klockan, lugnt konstatera att det är söndag, vända sig i sängen och sova vidare. Att somna in igen på det sättet ger en underbar känsla av att vara en fullständigt fri människa, helt utan krav och pålagor från överhet och omgivning.

Söndagsmorgonen, den absoluta början på den lediga och oplanerade dagen, är som förspelet till en kärleksstund, då allt just har börjat men inte tagit fart. Det finns gott om tid att skjuta upp njutningen. Och till och med kan själva uppskjutandet övergå till att bli njutningen i sig, så att behovet av fullföljandet uteblir.

Precis så kan söndagens rytm bli i lyckliga stunder; ett uppskjutande av all aktivitet så länge och i så hög grad att det till slut uppstår en känsla av tomhet. Inte en obehaglig form av tomhet utan snarare en känsla av att vara en öppen form, som kan fyllas och vara mottagande. Och denna behagliga tomhet skapar till slut en obetvinglig lust efter att göra något. Inte något att göra för att det behövs göras eller att man måste göra det, utan endast ett behov av aktivitet för sakens egen skull, en syssla bara för att fylla det behagliga tomrummet, en givande möjlighet.

Söndagen kan på det här sättet bli den dag då vi plötsligt förstår att vår tid är oändlig, men att vi bara inte insett det. Söndagen kan, om man bara lyckas hålla den oplanerad och fri från krav, bli den dag som påminner oss om tillvarons kärna, att vi finns bara här och nu, ingen annanstans.

På eftermiddagen, ett gemensamt fika med vänner, ett samtal runt ett köksbord.

7 december 2012

Hans Månsson ställer ut på Kulturens hus



Min frus kusin Hans Månsson från Jämtland bor hos oss i helgen. Han är fotograf och ska ställa ut på Kulturens hus, vernissage i morgon lördag kl 12.00.

Hans utställning heter Vattenvärld, och det är ett projekt som växte fram ur en slumpartad vandring i ett stycke fjällnatur våren 2010. Bilderna från en kort sträcka av en liten fjällbäck blev till en utställning som först visades på Lars Bolin Gallery i Östersund, och som sedan blev till en bok som heter Vattenvärld med texter av Stefan Edman.

"Att en fjällbäck kan vara sitt eget universum kan man kanske i och för sig tänka sig. Men här blir det så påtagligt. I vår mindfulnesspräglade tillvaro är det ändå rätt så häftigt att något så enkelt och självklart som lite rinnande vatten från fjället kan bli till detta" skrev Christer B Jarlås i Östersundposten.

Jag rekommenderar alla som befinner sig i Luleå i morgon att komma till vernissagen eller varje fall se utställning senare, den hänger till 20 januari. Det är väl värt besök!

5 december 2012

Om känslomässiga kabelbrott
















En känsla består av två delar. Först kommer den rent kroppsliga reaktionen; högre puls, blodkärl som drar ihop sig, muskler som spänns och en mage som krampar. Sedan kommer följderna av kroppens reaktion, det vill säga den medvetna upplevelsen av en känsla - oro, skräck, ledsenhet, glädje osv. Vi bör kunna koppla ihop de två delarna; tårarna rinner - jag är ledsen, blodet pumpar - jag är arg.

För det flesta av oss män har ledningarna mellan kroppens reaktioner och upplevelsen i huvudet klippts av. Det görs redan i barndomen av könsmaktordningens bästa hantlangare, modern och fadern. Det leder till att kroppen börja leva sitt eget liv och kroppsreaktionerna övergår sällan till medvetna känslor som går att uttrycka i ord.

När en man intervjuas i TV och någonting stort har hänt, oberoende om det är något väldigt hemskt eller väldigt roligt, brukar han säga att "det är klart man fick hög puls" eller "jag fick ståpäls". Båda svaren visar att kroppen reagerat och mannen har uppmärksammat det, men han kan inte uttrycka vad det är för känsla som uppstått. Fantastiskt roligt? Väldigt rädd? Skräckslagen? Nej, pulsen steg.

Det är därför män ofta är mycket upptagna med pulsen. Snart har alla män egna pulsmätare i varje fall de som motionerar. Egentligen borde det finnas apparater som säger vad de verkligen känner istället. Men de är svårare att konstruera.

För kvinnor däremot är kablarna mellan huvud och kropp i full ordning. De reagerar, känner och pratar om sina känslor. Möjligtvis fungerar ledningarna lite för bra och signalerna går allt för fort; kroppen och sinnet pumpar hela tiden på med de känslomässiga processerna. En nackdel är att signalerna också kan gå andra vägen; att en orostanke utan verklig grund sprider sig ner i kroppen och skapar onödigt lidande. Att kvinnor sover sämre beror ofta på att tankarna som snurrar i deras huvuden går ner genom kablarna och stör kroppens naturliga rytm.

En man som får en orostanke i huvudet däremot, den tanken stannar där. I och för sig, om inte tanken går att förtränga direkt, kan den leda till en diffus spänning i kroppen. En sådan kroppslig spänning kräver sin utlösning men det behöver inte ha något med själva oron att göra, det går bra att bara supa sig full, köra bil fort, spika en vägg eller ha sex med någon, vem som helst.

Om man definierar en man som jag gjort här ovan, så stämmer jag exakt in efter beskrivningen. Min kontakt med kroppen har alltid varit bristfällig och jag sover som en stock utan att besväras av allehanda känslor av oro eller tvivel. Och av de olika möjligheter som finns att avlägsna diffusa kroppsliga spänningar har jag valt den tredje utvägen; att spika en vägg.

******

3 december 2012

Kuriren sprider felaktiga uppgifter om invandringen

Idag på ledarsidan i Norrbottens-kuriren, den tidning som bedriver kampanjen Ett Norrbotten för alla, skriver Gary Bergqvist att "Det är just den kraftigt ökade invandringen de senaste 20 åren som bidragit till den ökade bostadssegregationen--". Han fortsätter med att konstatera att "Sverige tar emot många flyktingar" och ställer sedan frågan "Hur ska vi klara anstormningen?"

Vilken anstormning pratar han om, frågar jag mig. Det ledarskribenten gör, precis som alla främlingsfientliga krafter i det här landet gör, är att blanda ihop statistiken och påstå att den ökade invandringen till Sverige handlar om flyktingar. Men det stämmer inte.

Här nedan ser vi en bild på hur bruttoinvandringen sett ut 1980 -2011.
(Bilder och information är hämtat från bloggen Cornucopia)

Total bruttoinvandring under 1980 - 2011 är 1 529 666 personer. Av dessa är bara 395 929 flyktingar och 138 069 flyktingars anhöriga. Majoriteten handlar alltså om arbetskraftsinvandring, EES (det vill säga den fria rörligheten inom EU), studenter samt anhöriginvandring till dessa grupper, t.ex svenskar som gifter sig med utländska partners.



Ledarskribent slår alltså ihop all invandring till en pott och ger sken av det är flyktinginvandring som "ökat kraftigt de senaste 20 åren". Så är det inte. Det ser vi på följande bild.



Här ser vi att flyktinginflyttningen, den svarta linjen i diagrammet, i stor sett legat på samma nivå förutom under Bosnien-kriget på 90-talet samt i en puckel i mitten av 2000-talet. Den "ökade invandringen" handlar alltså om gästarbetare, studenter, människor från EES området som flyttar hit samt anhöriga till svenskar p.g.a. av giftermål.

Sanningen är att andelen flyktingar som kom till Sverige förra året var 1.65 promille av den svenska befolkningen.Om Gary Bergqvist vill klara "anstormningen" av invandrare vore det bäst att vi gick ur EU, hindrade folk att gifta sig med utländska partners och stängde landet för utländskt arbetskraft.

Det är faktiskt häpnadsväckande att ledarsidan sprider helt felaktiga uppgifter på det här sättet mitt i deras kampanj om Ett Norrbotten för alla.

2 december 2012

Snart finns det pris på allt

Allt går att sälja med mördande reklam sjöng man på 40-talet. Men numera räcker inte bara reklamen, det måste till lite mer för att alla varor ska hitta en köpare. Det måste finnas ett "planerat åldrande" det vill säga sakerna som vi köper måste hålla lite drygt garantitiden och sedan gå sönder. Sedan måste designen förändras var 6:e månad på ett sätt som gör att det vi köpte för ett år sedan måste se lite "gammalt" ut, ha en ålderdomlig stil. Tydligast är det när det gäller telefoner och elektronik, en telefon som är ett år gammal är redan omsprungen av en ny och snyggare variant.

Kläder byter ju stil varje höst och vår, det är vi vana vid. I höst var det en gammal, föraktad typ av dunjacka som kom tillbaka i ny form. Den bulliga dunjackan med blankt tyg var för 15 år sedan sinnebilden av en tönt, särskilt om hen hade skor i samma material s.k snowjoggings. I år var det högsta mode, jag bedömer att 70 procent av de jag möter på Storgatan har samma typ av jacka. Det blir ju lätt så när vi får bestämma själva.

Men kapitalismen nöjer sig inte med det. Fler och fler saker som vi tidigare gjorde i hemmet eller på fritiden dras nu in marknaden och ska generera vinst.  Nina Björk skriver i sin bok "Lyckliga i alla sina dagar" om varufieringen: att förflytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte ingått i ett köp-och säljsystem till detta system. Och vi ser det framför våra ögon. Fler och fler köper städning, tvätt, att ta hand om barn, läxläsning osv. Det som tidigare ingick i livet blir tjänster som kan köpas och säljas på en marknad, möjliga att göra vinst på.

Inom skola, vård och omsorg ska allt ut på en marknad, och alla mänskliga beteenden ska få ett pris. Inom socialtjänsten pågår en smygande process där barns behov sakta men säkert ska prissättas i en ekonomisk kalkyl. Det kallas socioekonomisk beräkning och går ut på att om ett barn behöver stöd och hjälp i ett tidigt skede, så ska det bära sig ekonomiskt att hjälpa det barnet. Om det till exempel kostar 100 000 kronor att göra en insats för barnet idag, så ska kommunen kunna visa på att det blir en ekonomisk vinst om tre eller fem år. Och om det inte går att visa att det blir vinst....ja, då får väl barnet klara sig själv.

Inte ens barn är barn längre, utan de är socioekonomiska enheter som måste gå med vinst.

******

Andra bloggare om ,

Isläggning


















30 november 2012

Recension av Norrland i DN!

Idag recenserar Göran Greider boken Norrland av Po Tidholm i Dagens Nyheter, Och det är en fantastisk recension, som inte bara sammanfattar innehållet utan också sätter in boken i sin rätta kontext.

Så här avslutar Greider sin text:

Länge har jag hävdat att den mest effektiva regionalpolitiken i längden är levande skildringar av världen utanför Stockholm. Tidholms bok är det bästa jag läst om Norrland på många, många år och jag föreslår att så många kommuner som möjligt köper in den och ger den som gåva vid viktiga tillfällen eller möten. Både Tidholm och det här landet går snart i bitar.

Läs recensionen här!

27 november 2012

happiness is the key to success

Om man går i Stockholms centrum så möter man minst tio tiggare och hemlösa varje dag. Antingen ligger de bara på gatan eller så låtsas de spela dragspel med en burk framför sig.

Hur ska man regera? Ge dem en slant och döva sitt välgörenhetssamvete eller låta bli med hänvisning till att ingen behöver svälta i Sverige. Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att det har hänt något fruktansvärt i Sverige de senaste tio åren, och det som är synbart i Stockholm har också börjat synas i Luleå.

I höstas gick jag en promenad på Universitetsområdet. Där fanns en skylt om succé och lycka som jag fastnade för. Det gäller tydligen att först vara lycklig, för att sen kunna göra succé här i livet.

Det är sådana liberala budskap som vi ständigt matas med. Om vi lyckas beror det på oss själva, och om vi misslyckas är det vårt eget fel. Strukturella och klassmässiga förklaringar duger inte längre. Inte i varje fall för ltu.se/karriar.

Därför förde jag ihop de två perspektiven i samma bild.



26 november 2012

På besök i storstaden

I helgen var vi till Stockholm och hälsade på sonen och hans flickvän, och vi hade bestämt oss att ta det rätt lugnt. Men det blev teater på Dramaten, ett besök på Arkitektmuseet samt två (!) konstutställningar på Waldemarsudde. Och däremellan hann vi shoppa och äta mycket god mat, bland annat en supermiddag på Niklas restaurang.

Det blir ju lätt så när två understimulerade bonnläppar från landsbygden kommer till storstaden.

Fågelmålaren Lars Jonsson ställde ut på Waldemarsudde. Han hade en mycket stor utställning och just i söndags stod han själv där och målade på en stor oljemålning. Som vanligt, jag filmade lite för att bevara stämningen, som ni kan se här nedan.

22 november 2012

Om dubbelmoral

Jag undrar om inte Norrbottens-kurirens chefredaktör Mats Ehnbom är den person som har mest dubbelmoral i hela Norrbotten. Jag tror det.

Tidningen har i många år haft en skönhetstävling som kallats Årets Lucia. Men i år kände väl till och med Kuriren att det passar sig inte längre. Så Enbohm skriver en krönika där han säger att man tar bort röstningsmomentet, då det inte ska uppfattas som en skönhetstävling. Istället skriver han att det är luciakandidaternas personliga egenskaper samt engagemang och glöd som ska väga tyngst när Norrbottens lucia utses.

Jag tyckte väl att det var helt ok, att man gör en sådan förändring.
Tills jag såg bilden!

Tio vita, smala, snygga tjejer med långt hår sitter och ler mot kameran.

Min tolkning av Ehnboms uttalande blir följdaktligen; Tjejer som är svarta, tjocka, som har alldagligt utseende eller kort hår, har inte tillräckligt goda personliga egenskaper för att bli Lucia i Norrbotten.

Några veckor senare startar samma chefredaktör kampanjen "Ett Norrbotten för alla".



**********

Andra bloggare om , ,

17 november 2012

Maria Eriksson "Stjäl det du behöver"



Teg publishing är på väg att släppa en ny skiva med Maria Eriksson, tidigare medlem i the Concrets. Det är Jonas Teglund som producerat skivan som kommer att heta "Stjäl det du behöver".

Men redan nu kan man se den här videon för låten, som gett skivan dess namn. Det är en väldigt fin film gjord av regissören Carl Dieker och som har hämtat inspiration från filmklassikern ”Döden i Venedig”.

Det här är första gången som Maria Eriksson sjunger på svenska. Jag tycker att låten har en omisskännlig norrlandstouch, eller varför inte en lulestämning.

Precis som det mesta har som Teg Publishing ger ut.

14 november 2012

Det heliga vardagslivet



Vi försöker alla överleva november, på olika sätt. De flesta av oss ser november som en transportsträcka som man helst kunde vara utan. Vi ser framåt i tiden: bara det kommer snö så att det blir ljust eller bara det bli jul för då vänder det. November är gråkall, regnig och trist. I varje fall till det yttre.

Vardagslivet, det som pågår mellan de tillfällen då vi upplever passion, glädje och intresse, det påminner om november. De dagliga rutinerna; vakna halvt outsövd, tvinga sig upp ur sängen för att inte komma för sent till jobbet. Stå huttrande och vänta på bussen, komma till jobbet och stämpla in och det är fortfarande flera dagar kvar tills det blir fredag. Tråkigt rutinarbete som man hållit på med många år och där entusiasmen försvann redan på 90-talet. Det känns kallt, tråkigt och grått. Livets november, vardagslivet.

Och vi försöker överleva på olika sätt. Vi ser framåt i tiden, ser vardagen som en transportsträcka som vi helst kunde vara utan: bara jag får semester och får åka på den långa resan eller tänk om jag kunde få pension, förtida uttag. Tänk om jag kunde bli kär igen, eller i varje fall fick träffa nya och intressanta människor som kunde ge mig energi, inte bara alla dessa energitjuvar som rånar mig varje dag på allt jag har.

Men vi kommer inte undan. Ingen kommer undan vardagslivets november. Och samtidigt är det där större delen av vårt liv pågår. Kanske 90 procent är vardagsliv, resten är korta stunder av fest och lycka.

Problemet är att vi blandar ihop de yttre händelserna i vårt liv med oss själva. Vi är mer än det som händer runt omkring oss och vi har alltid ett val när det gäller vad vi upplever. Om det regnar och är mörkt behöver vi inte känna oss mörka till sinnet. Vi kan känna tillfredsställelsen av ett tätt tak eller ett bra regnställ. När vi vaknar på morgonen kan vi glädjas över att vi fortfarande lever. När vi väntar på bussen kan vi vara nöjda över att den kommer i tid och att vi fortfarande har råd att betala biljetten. När vi stämplar in på jobbet kan vi känna en otrolig lättnad över att inte vara arbetslös. Och när vi möter arbetskamraterna på ett positivt sätt kommer de att ge energi tillbaka.

Det finns alltid en möjlighet att förändra november till den lyckliga månaden. Till just den månaden där just det liv utspelar sig som jag vill leva. Mitt i det heliga vardagslivet.

3 november 2012

Om riskerna med en lycklig befolkning

Jag växte upp i traditionell arbetarmiljö. Mina pappa var fabriksarbetare och min mor hemmafru. Det präglade naturligtvis deras värderingar och på vad de ansåg vara viktigt här i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjort något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Och det var ju inte så konstigt, att arbeta och kunna försörja sig var deras bild av ett gott liv. Vad man arbetade med var mindre viktigt, självförverkligande var inte uppfunnet än.

Mina föräldrar sa aldrig till mig att "jag älskar dig" eller "vi tycker om dig". Det var på nåt sätt underförstått och att orda om en sådan sak, det kunde överklassen roa sig med. Hos oss var det själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa, sitt yttersta. "Du är bra som du är" eller "Du duger" var okända uttryck hos oss.

Allt detta medförde att vi barn grundlade en konstant låg självkänsla kombinerat med högt bekräftelsebehov. Den kombinationen var utprovad i flera hundra år som den bästa förutsättningen för att få fram goda arbetare. Att jobba hårt, slutföra det man tagit på sig även om det gav blodsmak i munnen, bara för att få några uppskattande ord från omgivningen och en låg lön.

Min son Anders sa en dag att låg självkänsla parat med stort bekräftelsebehov är den bästa drivkraften också för skapande arbete. Och det är naturligtvis sant. Inte bara arbetsnarkomaner har en sådan konstitution, utan de flesta konstnärer, artister, skådespelare (särskilt skådespelare) entreprenörer, företagsledare, chefer har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av hävdelsebehov och låg självkänsla. En personlighetstyp som passar perfekt för det moderna samhället.

Men dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och arbeta bara med sådant som ger hög lön. Vi älskar våra barn, vi tycker att dom duger som de är och vi oroar oss för barn som känner höga prestationskrav. Man kan säga att föräldrar uppskattar vem barnet Är mycket mer än vad barnet Gör.

Detta förhållningssätt finns hos de flesta unga föräldrar och personalen på förskolan. Men sen när de kommer till skolan, Jan-Björklund-land, då vänder det plötsligt. Nu är det bara barnets prestationer som gäller helt plötsligt! Betyg och betyg, nationella prov och kunskapskrav. Jag tror att den övergången blir en chock för många barn. Plötsligt duger man inte längre som man är, utan människovärdet är avhängigt vad du presterade på senaste provet.

Att växa upp med föräldrar som ständigt visar sin kärlek, och som utrycker att man duger som man är, det gör att bekräftelsebehovet minskar och man blir mera nöjd med sig själv, oberoende om man lyckats med någonting spektakulärt eller inte. Sådana personer blir goda människor som gärna ser till andras behov i första hand. De arbetar med välgörenhet, blir kanske trädgårdsmästare eller kyrkvärd.

Skulle alla föräldrar lyckas med sitt uppsåt så skulle det få katastrofala följder för produktiviteten i samhället. För att inte tala om den kulturella sektorns utarmning pga av en alltför lycklig befolkning.

*******

27 oktober 2012

Allt fast förflyktigas



Akvarell från i sommar. Kvällshimlarna var väldigt speciella, troligtvis för att regnmolnen ofta låg tunga över fjärden. Min plan har varit att måla en serie bilder från dessa sommarnätter, men det har naturligtvis inte blivit av. Allt annat kommer emellan. Arbete och mera arbete. På jobbet och hemma.

Nu har jag varit ledig en hel höstvecka som jag tillbringat i fantastiskt höstväder, med sol och lagom kyla i stugan i Ryssbält, med alla möjligheter till vila, rekreation och akvarellmåleri på eftermiddagarna. Men vad blev det? Jo, vi har isolerat och byggt innertaket i sovstugan. I och för sig har jag haft bra hjälp av sonen och en god vän till familjen, men varje dag har börjat med kroppsarbete tills jag stupat i säng på kvällen. Den vackra naturen därutanför har gått mig förbi.

Och när sovstugan blir färdig då är det dags för ett altanbygge framför hela långväggen, och det kommer säkert att ta en hel sommar i anspråk.

JAG VILL INTE HÅLLA PÅ MED MINA MATERIELLA ÄGODELAR LÄNGRE! Det tar för mycket av min tid!

Jag vill syssla med det immateriella; konsten, litteraturen, musiken och upplevelserna av naturen. Jag vill vandra efter stranden och se det kalla vattnet bli allt mer trögflytande tills isen lägger. Jag vill följa isens utveckling tills snön täcker det hela och allt blir vitt. Jag vill läsa färdigt Norrland av Po Tidholm! Jag vill läsa Knausgårds femman som ligger på mitt nattduksbord! Jag vill stå i mitt målerirum och blöta akvarellpapper och låta färgerna rinna och blanda sig med varandra.

Jag känner mig trängd av radhusets renoveringsbehov, nybygget i stugan och alla önskningar om förbättringar. Vi behöver ett nytt kök! Vi måste tapetsera om! Nytt, nytt! Köp, köp!

Och jag skyller inte på någon. Konflikten ligger inne i mig.

Den gode vännen som hjälpt till med bygget i veckan formulerade frågan: varför måste du ha en altan där framför huset? Tänk vad många sköna lässtunder du kommer att förlora under tiden du bygger den. Sätt en trädgårdsstol på marken och sätt dig där!

Så är det naturligtvis. Jag måste börja ett nytt liv.
Det immateriella livet.
Det är dags för det nu. För egentligen, det som vi tror är i fast form - träet, spiken, skruven - allt detta fasta kommer att förflyktigas. Även jag kommer att upplösas i sinom tid. Men det jag tänker på och som jag förmedlar till min barn och barnbarn, det kommer att leva vidare.

18 oktober 2012

Rykten

För ett tag sedan blev jag inbjuden till ett gemensam möte på jobbet. Det var ett möte som skulle handla om framtiden, där vi skulle spåna fram nya idéer och diskutera behov av förändringar. Detta överraskande initiativ kom från "ledningen" vilket alltid brukar vara en bra grogrund för rykten.

Och jag gillar verkligen rykten.
De är mycket roligare och mer spännande än verkligheten. I ryktet finns de snabba förändringarna, de drastiska omorganisationerna, de otroliga sambanden och de fruktansvärda hemligheterna. Det är i ryktet som de mest spännande framtida scenarierna byggs upp.

Till ryktet finns kopplat en effektiv spridningskultur, det vi kallar skvaller. Skvaller är det social kitt som håller samman oss människor, och får oss att överhuvudtaget kunna umgås med varandra. All irritation och ilska som vi känner i förhållande till vänner och arbetskamrater måste ibland få sitt utlopp bakom en stängd kontorsdörr, där den enda som saknas är den som samtalet handlar om.

Inbjudan till mötet satte en gång en härlig karusell av rykten och skvaller på fikaraster och kontor. Olika arbetsgrupper slogs ihop eller splittrades och chefer tillsattes och avsattes. En helt ny organisation tog form och nya arbetsuppgifter delades ut.

Tyvärr besannades inga rykten på själva mötet. Inget av ryktenas djärva förslag eller skvallrets mest intrikata detaljer dök upp.
Tyvärr. Det blev som vanligt. Ett harmlöst samtal under den dubbeltydiga devisen "här fattas beslut".

Men det finns rykten som inte är harmlösa. När omgivningen sprider rykten och mobbar enskilda personer och när skvaller pekar ut oskyldiga människor, det är fruktansvärda situationer. Men det värsta är ändå att det är rykten som idag styr hela det ekonomiska systemet. Om man ser hur börsen fungerar, så kan ett rykte, ett skvaller göra att kurserna störtdyker och miljarder försvinner i ett nafs. Finansmarknaderna består av pengar som flyttas hit och dit och det finns ingen direkt koppling till verkligheten eller produktionen.

Hela vårt pensionssystem bygger idag på den spekulation som finns på börsen. Min hela framtida pension kan försvinna på en dag på grund av ett rykte.

11 oktober 2012

Hållbar stad

Om 20 år är bilen borta. Inte bara för att det blivit för dyrt med bränsle utan det kommer inte att finnas tillräckligt med olja för att tillverka bilar. Så därför kan vi glömma det där med att elbilen kommer att lösa det hela. Vi måste börja planera för det bilfria samhället. Lika bra att börja idag.

Hur ska vi då planera för Luleås utveckling om vi räknar bort bilen? Vi kan ju konstatera att som det ser ut idag kommer det inte att fungera. Vi bor på ett ställe, jobbar på ett annat, köper mat på ett tredje och köper möbler i Haparanda. Så kommer det inte att se ut.

Vi måste återgå till en stad som har en liten skala, det vill säga hus med två, tre våningar i kvarter som rymmer många människor. I varje kvarter måste det finnas arbetsplatser, mataffärer, hantverkare och klädaffärer. Vi måste ha allt vi behöver inom gångavstånd, så att vi kan promenera till jobbet, gå och handla och sedan bära hem maten.

Höghus kommer inte att finnas. De drar för mycket energi när det gäller hissar och ventilation. Man kan bara ha hus som är några få våningar så alla orkar gå uppför trapporna. Nedre botten är reserverade för funktionsnedsatta och gamla. Det kommer trots allt bli mycket bättre för dessa grupper, de har ju nära till en affär i samma kvarter.

Storheden dvs storskaliga affärslokaler anpassade efter bilismen och perifera bostadsområden med bostadshus som Hällbacken, kommer att vara felsatsningar. Istället kommer jordbruket strax utanför staden att behövas för att tillförsäkra Luleå maten. Vi måste sluta bygga villor på åkermarken. Allt jordbruk idag bygger på stor oljekonsumtion, och vi har 20 år på oss att ställa om till en lokal produktion med gamla metoder.

Alla parkeringsplatser i centrala Luleå, alla breda vägar, rondeller, måste byggas igen med låga hus, för bostäder, affärer och arbetsplatser. Mellan husen finns smala gator och små parker, mötesplatser.

Ungefär som Gamla Stan i Stockholm. Så kommer städerna att byggas i framtiden. Det måsta vara gångavstånd till allt vi behöver. Det är slut med stora förorter där folk bara bor och slussas in till stan i långa bilköer.

Om 20 år är det slut med biltrafiken och flygtrafiken. Ni som vill resa till Thailand, gör det redan nu, i morgon kan det vara för sent.

Men jag hoppas att tågen fortfarande går så man kan ta sig till Gällivare på sommarsemester. Gå upp på Dundret.

Förresten, är det någon som är intresserad av att köpa en stuga i Kalix? Endast 8 mil från Luleå.

10 oktober 2012

Den mänskliga tiden



Karl Ove Knausgård skriver i essän Allt som är i himmelen, att vi människor är instängda i vår egna mänskliga tid, och ser förändringar bara utifrån det. Om vi ligger i en skogsbacke och tittar upp på molnen, kan vi se hur de uppstår och bildar olika former som vi känner igen;"En hare, ett badkar, en bergsplatå, ett träd, ett ansikte". Det finns ingen beständigt, molnen förvandlas inför våra ögon, och blir till något annat.

Men själva personen som ligger där, hans ansikte och kropp, och omgivningen, kullen med gräs och träden som växer där, det upplever vi skenbart som oföränderligt. Kroppen, bergen, träden, förändras så långsamt så att det inte är tillgängligt för vår upplevelse av förändring. Molnens förändring ser vi, men inte vår eget åldrande. Det upptäcker vi först när vi ser bilder på oss själva från förr i tiden.

Det vi upplever i vår egen tid, kallar vi för ögonblicket. Vi ser molnens, vattnets, vindens och kroppens rörelser i nuet. Vi är alltid fascinerade av det som rör sig i den hastighet som vi uppfattar. Och i vårt inre är det våra tankar som precis som molnen uppstår, förändras och försvinner i ögonblicket.

Just nu befinner jag mig mitt emellan två processer, som gjort mig uppmärksam på tidens gång, som i vanliga fall är svår att upptäcka. Mitt barnbarn i Göteborg har lärt sig gå i sommar och nu håller hon på att lära sig att själv klä på sig. Hon håller på med byxorna, att försöka få benet in i rätt byxben, hon försöker ta på sig strumporna, att komma in med foten och dra upp dem så att det kommer på rätt plats. Vi får ständigt filmsnuttar från föräldrarna som visar hennes stolta framsteg.

Samtidigt, i en annan del av landet, har hennes farmorsmor under samma tid börjat förlora precis samma förmågor som barnbarnet nu tillängnar sig. Den äldre behöver hjälp att ta på sig strumporna på morgonen, att klä på sig och får allt svårare att gå, trots stöd av en rullator. Den mänskliga tidens gång blir plötsligt uppenbar för mig, och jag kastas dagligen mellan de två perspektiven; att lära sig eller att mista en förmåga.

Själv känner jag mig lika ung i sinnet som jag var för 20 år sedan men spegelbilden talar ett annat språk. Jag är ändå glad för att jag som människa lever i den mänskliga tiden, att jag i ögonblicket kan uppleva molnens, vattnets och vindens rörelser men inte min egen kropps obeständighet. Jag lever i en illusion att ingenting har hänt med mig, i varje fall inte de senaste dagarna.

*********
Andra bloggare om ,




5 oktober 2012

Den digitala byn

Facebook är ett kärt samtalsämne för oss medelålderspar när vi träffas. Det finns två grupper, de som är med och de som inte är med. De som inte är med hävdar med bestämdhet att Facebook är fullständigt ointressant. Och det finns många argument emot. Varför ska jag sitta framför datorn när jag är ledig? Jag är inte intresserad att läsa vad folk äter till middag! Jag vill träffa folk på riktigt! Jag har inte tid med det som är ytligt! Och så vidare i all oändlighet.

När jag växte upp i ett litet samhälle var det vanligt att grannar hälsade på varandra varje dag. Man gick in en stund till varann, drack kaffe och surrade en stund. Man pratade vardagligheter: vad man hade ätit till lunch, att man skulle gå till affären och handla och vad man skulle göra till helgen. Ett kort samtal om trivialiteter, det som livet är fyllt av. Alla små samhällen, alla byar fungerade så. De dagliga korta besöken hos varandra fungerade som ett socialt kitt mellan människor.

Men det fanns också baksidor i byn. Det var lätt att tilldelas en roll, en identitet, som var svårt att bryta sig ur. Förutsättningen för vänskapen var ofta att man betedde sig precis som man alltid gjort, många levde i en norm som de var obekväma mer. Konflikter mellan grannar fanns också. Vissa var helt enkelt ovänner med varann vilket kunde odlas under årtionden släkter emellan.

Sedan dessa har samhället förändrats. Vi har flyttat till städer, och även de som bor på mindre ställen lever annorlunda. Vi jobbar hela dagarna, det finns ingen hemma i husen på dagarna. Kvällarna är intecknade av matlagning, städning och träningsprogram på Inpuls. Vi gör inte längre de dagliga besöken hos varann.

Vi som är med i Facebook sitter inte och sörjer förlusten av de gamla sociala mönstren. Istället tar vi aktivt del av gemenskapen i den digatala byn. Nu träffas vi en stund varje dag igen, vi berättar vad vi ätit, vad vi handlat och vad vi planerar att göra till helgen. Vi skaffar oss en profil, som är så fördelaktig som möjligt, där vi berättar om att vi har ett ganska bra liv, reser mycket och gillar inredningen.

Precis som i den gamla byn är profilen kanske inte riktigt sann, det är den sida vi vill visa upp för andra. För att få den lilla bekräftelse som en människa behöver varje dag för att stå ut med detta livet.

Men den stora skillnaden är ändå att den digitala byn inte begränsar oss fysiskt. Jag kan besöka mina vänner i Stockholm, Göteborg och Gällivare på samma dag. Och samtidigt få veta vad Jimmy och Cissi på Porsösundet ser på TV i kväll.

*******

Andra bloggare om , ,

23 september 2012

NORRLAND av Po Tidholm - boksläpp 16 oktober



För Teg Publishing blir oktober en spännande månad! Förlaget släpper nämligen boken Norrland skriven av Po Tidholm den 16 oktober. Boksläppet sker i samband med Kontext i Kulturen hus, där Marianne Söderberg intervjuar författaren Tidholm. Det som är särskilt spännande är att både Marianne och Po är uppväxta i Hälsingland, och det ska verkligen bli roligt att lyssna på hur dessa gemensamma erfarenheter kommer att prägla samtalet.

Boken Norrland är praktverk som förhoppningsvis kommer att bli underlag för många diskussioner om landsdelens historia och nuvarande situation. På Teg publishings hemsida kan vi bl.a läsa:

"Skeva mediebilder och historiska orättvisor är utgångspunkter när Po Tidholm samlar sina viktigaste texter om dagens Norrland och uppväxtens Hälsingland.

"Med lika delar journalistiskt hantverk och personlig ilska belyser Po Tidholm i Norrland hur glesbygdens dilemman hänger samman med storstädernas framväxt, väcker frågor om vad det innebär att komma någonstans ifrån och vad platsen gör med oss."

"Bokens reportage, krönikor och essäer är hämtade från dagspress och magasin. Norrland inleds med ett nyskrivet förord och nytagna fotografier från många av de platser som finns gestaltade i boken."

Bokens baksidestext talar om att "norrlänningar sällan pratar om Norrland, det är maktens namn på norra Sverige, ett namn med vidhängande bilder."  Just denna formulering ger mig stora förväntningar på boken, eftersom jag känner att det är central fråga. Många norrlänningar känner sig obekväma med att klumpas ihop under ett sådant stort och vitt begrepp som Norrland. Vi är norrbottningar, västerbottningar o.s.v. Samtidigt lever vi under detta begrepp varje dag, och vår identitet skapas kanske mer utifrån stockholmarnas attityder mot oss, än utifrån vilka vi verkligen är.

Förhoppningsvis kommer Po Tidholms bok att ge oss en ny historieskrivning, en mer sanningsenlig och korrekt berättelse om vad Norrland varit och vad det är idag.

Jag ser helt enkelt fram emot en upprättelse! För oss alla som bor i Norrland och som lever våra liv lite på sidan av allfartsvägarna. Men som samtidigt bor i den landsända som står för de mesta av naturresurserna - malmen, skogen, älvarna - som det moderna samhället är helt beroende av.

********

Läs andra bloggare om , , , ,

Om en pågående masspsykos

Jag sitter här med min Mac-dator och skriver en blogg. Datorn är väldigt fin, designad på ett sätt som ska ge mig en känsla av att vara utvald, att tillhöra en speciell grupp. Alla dessa elektroniska saker som omger mig är en stor del av mitt liv, datorn, kameran, telefonen är mina käraste ägodelar.

Det är väl inget fel i det. Eller är det? Om jag börjar tänka på det kapitalistiska samhället och att jag är en kugge i det stora hela, vilken slags kugge är jag egentligen?. Hur har den här datorn tillverkats till exempel. Har det funnits barn med i tillverkningen? Hur ser gruvbrytningen ut i Kina där metallerna tas fram?

Och på vilket sätt är jag indragen i ett sammanhang där allt jag gör på den här datorn, allt jag skriver, blir en del av en marknadsanalys där mina preferenser används för att skapa en digital värld runt omkring mig, som jag trivs i, men bara under förutsättning att jag konsumerar speciella varor.

Samtidigt upplever jag tidsbrist. Inte direkt för att jag har mycket att göra, utan för att när jag sätter mig vid datorn uppstår samma fenomen som när jag har en stor chipspåse framför mig, jag slutar inte förrän påsen är tom. Datorn suger ut mig, tar mitt stackars korta analoga liv och digitaliserar det.

Att konsumtionen fått religiösa inslag är ju allmänt känt. Vi tillhör olika församlingar och vi tillber olika Märken. Hysterin blir allt starkare när en ny produkt ska släppas, ungefär som om Jesus snart ska göra ännu ett underverk, bota en spetälsk eller ge synen åter till en blind. En av de mest obehagliga filmer jag sett den sista tiden är när Apple öppnar en ny butik i Täby centrum. Min son Anders kommenterade den med två ord; masspsykos och fundamentalism. Två begrepp som också är vanlig inom den religiösa sfären, särskilt idag.

Titta på denna film och begrunda sakernas tillstånd.

Det svåraste, och viktigaste en människa kan göra är, att sitta still och inte göra någonting alls. Det är en mångtusenårig kunskap. För att få kontakt med oss själva, och med andra, på djupet, måste vi i stillhet öppna oss för verkligheten. I en performance på Modern Museum of Art i New York, visar den fantastiska konstnären Marina Abramović på det vi saknar som mest i dagens samhälle, stillhet och närvaro. Och hon gör det på ett extremt sätt, typiskt för henne. I utställningen The Artist is Present, sitter hon tre månader på en stol och låter människor komma och sätta sig mittemot henne, för en stunds genuint möte. Det sker i tystnad, öga mot öga, och det är ren magi. På nåt sätt lyckas hon försätta varje person som sitter framför henne, i en djup kontakt med sig själv, där inre känslor överväldigar dem. Många gråter av den enorma känslomässiga upplevelsen.

När jag ser dokumentären om Marina tänker jag att hon iscensätter allt det där som jag förlorar när jag sitter här framför min dator. Som större delen av västerlandet håller på att förlora.



*********

Läs andra bloggare om , ,

17 september 2012

Reflektioner efter filmen om Palme

Vi var och såg den nya dokumentären Palme igår kväll. Ett mäktigt levnadsöde. Det gav i och för sig inte så mycket nytt utan följde nära Henrik Berggrens biografi. Men det är ändå skillnad, filmen har ett starkare känslomässigt innehåll än boken.

Det jag fastnade för var hur Palme var som person. Han hade en väldigt starkt patos för demokratin och det mänskliga rättigheterna. Han tog tidigt parti för den demokratiska socialismen, efter att ha sett konsekvenserna av både de kommunistiska diktaturerna i öst och det kapitalistiska systemet i USA. Han kämpade för allas rätt till yttrandefrihet, solidariteten med de utsatta.

Samtidigt var han en maktmänniska av stor mått. Hans självhävdelsebegär var så stort att han sällan kunde undvika dräpande och ibland väldigt hårda ord i debatter och i uttalanden. Det är inte svårt att förstå hur han utvecklades därhän. Förlorade sin far tidigt, fick strax därefter åka iväg till internatskolan där han mobbades för sin litenhet under många år. Han utvecklade en stor revanschlusta, både intellektuellt och fysisk (sport), vilket naturligtvis sedan blev drivkraften i hans politiska gärning.

I det sammanhanget tänker jag på Lena Andersson sommarprogram, där hon pratade om Jesus, och genom en alternativ läsning av Nya Testamentet pekade ut Jesus flitiga användning av manliga härskartekniker. Det var en chockerande upplevelse för många att lyssna på det programmet, vi vill ju gärna att helgon ska vara enbart helgon.

Man kan se likheter mellan Palme och Jesus. Två personer som driver den rättfärdiga saken att de mest utsatta och svaga ska få upprättelse, för ökad jämlikhet mellan människor, men de gör det på ett maktfullkomligt sätt. Både Palme och Jesus är skickliga på att i debatter göra ned motståndaren och få honom svarslös.

För Palmes del slog det tillbaka. Folk kände sympati för Fälldin när svetten lackade i hans panna och han stammade fram sina svar. Palme till och med förlorade valet, kanske till viss del beroende på denna sin arrogans.

Att ha makten, vara en maktmänniska som använder manliga härskartekniker och samtidigt kämpar för de maktlösas rätt i samhället. Att komma från överklassen och samtidigt kämpa för arbetarklassens rättigheter. Att driva jämställdhet mellan könen och sedan ljuga om justitieministerns utnyttjande av prostituerade.

Det var det som jag fastnade mest för i filmen om Palme. Det personliga i förhållande till gärningen. Hur egna drivkrafter sammanfogas med den tid vi lever i, och det omgivande samhället. En människa kan förändra ett helt samhälle, kanske för att han blev mobbad i skolan.

********

Andra bloggares åsikter om ,

13 september 2012

Par i terapi



I Sveriges Television visas nu en serie som heter Par i terapi. Det är terapeuten Poul Perris som träffar "riktiga" par som har problem i sitt äktenskap. Han möter varje par vid fem tillfällen vilket sedan klipps ihop till en timmes program. Vid varje program får man alltså följa paret från det första mötets kyliga avstånd, till det sista tillfällets öppenhet och värme.

Det är fantastiskt att se. Jag har själv levt i samma relation i trettiofem år och jag tycker att alla former av problem, alla typer av negativa känslor som paret (männen) ger uttryck för, har jag själv varit med om. Och det mesta av upplevelserna från barndomen som de ger uttryck för, och som påverkat dem hela livet, det känner jag igen. Jag gråter tillsammans med dem när minnen av att bli avvisad eller negligerad kommer upp. Och jag känner igen skammen över att inte duga, att inte tåla kritik och att ha skrikit åt barnen när de var små. Och jag känner igen skammen över alla tider när relationen gått på sparlåga och vi gått var för sig med en grå slöja över kärleken.

Och jag känner igen de tillfällen när relationen plötsligt öppnar sig och förälskelse och närhet finns där igen. Det som händer i slutet av varje avsnitt. När deras ansikten lyser upp och deras åldrande stannar upp, går andra hållet och föryngrar dem minst tio år. Allt, precis allt har jag varit med om.

Och så är det, vi är alla människor som brottas i stort sett med samma problem, men vi tror att vi är ensamma om dem. Det är därför denna serie är så fantastisk bra för oss alla, för hela samhället. Vi får se att terapi inte är något märkvärdigt hokuspokus, och alla fördomar om hur terapeuter är, kommer på skam. Poul Perris är en vanlig människa, som med humor och allvar, och med en väldig kompetens, leder paret på ett tryggt sätt framåt. Ingen ligger på några soffor och blir övertolkade, istället sker samtalen med respekt och på parets egna villkor.

Äntligen kan vi lyfta av skammen över att ha relationsproblem eller psykiska problem. Vi har dem alla i någon form och de behöver inte gömmas undan längre, allt kan visas öppet inför alla. Jag trodde aldrig att det skulle bli möjligt men nu är vi där.

***********

Andra bloggare om , ,

9 september 2012

Om våra och andras pengar

Det är nästan komiskt.

DN:s journalist Mats J Larsson var för tre år sedan inbjuden på Stiftelsen för strategisk forsknings fest i Blå hallen, den som kostade flera miljoner. Tillsammans med andra journalister, nyhetschefer och ledarskribenter festade han och åt gratis mat, drack vin och lyssnade till Lena PH.

Ingen av de närvarande journalisterna, varken från DN eller Sveriges Radio reagerade och skrev om den överdådiga festen.

Nu när det uppmärksammas tre år senare är det samme Mats J Larsson som ställer statsministern mot väggen kring representationen. Han ställer bl.a frågan mot bakgrund av pengarullningen inom statliga myndigheter: Vilken trovärdighet har regeringen när ni samtidigt talar om ordning och reda i statsfinanserna?

När Mats J Larsson får samma fråga av Medierna i P1, om hans trovärdighet som journalist kan ifrågasättas om han låter sig bjudas på sådana här fester, slingrar han sig. Han vill inte svara på om det var rimligt att just han skulle göra intervjun med statsministern och följa upp dyr statlig representation som han själv tagit del av.

Det här visar hur svårt det kan vara med den moralpanik som sprids av den s.k kvittojournalistiken. Den används ofta för att fylla ut nyhetstomrummet under sommaren, men denna gång slog den tillbaka inte bara mot DN utan även mot Sveriges Television. SVT hade flera inslag om skandalen men nämnde inte att det var ett antal egna medarbetare som fanns med på festen.

Sen är det rätt magstarkt att just denna höst har SVT en personalfest som kommer att kosta fyra miljoner. Men det gick man ut med i förväg. Så det kan ingen längre gräva fram. Inte ens Mats J Larsson.

Nu sitter jag inte här och försvarar alla utsvävningar som görs på skattebetalarnas bekostnad. Tvärtom. Som kommunalt anställd känner man ju stort ansvar för att budgeten ska gå ihop. Men jag tror att många statliga myndigheter, när det gäller deras högre tjänstemän, inspireras av de privata näringslivet, både när det gäller höga löner, förmåner och gratisluncher. Och då går det som det går, de blir fartblinda och tar det som naturligt att man dricker sig full på sprit inköpt på myndighetens kort.

Men visst är det konstigt att när det gäller offentliga sektorn, då räknas det som om det är "våra" pengar som används till representationen. Och det är det naturligtvis, rena skattepengar. Men när det gäller näringslivet, då tänker vi att det är "deras" pengar, som direktörerna får slösa så mycket det vill med. Men så är det ju egentligen inte. Näringslivet producerar saker genom att underbetala arbetare och tjänstemän och säljer sedan sakerna till oss konsumenter. Det innebär att det är vi, konsumenter och arbetare, som betalar varenda krona som det privata näringslivet sedan super upp. Näringslivets pengar är också våra pengar!

I det här perspektivet är Mona Sahlins förmodade "brott" en ren bagatell i sammanhanget. För det fick hon avgå och förlorade möjligheten att blir statsminister, i varje fall den gången. Och efter denna sommarens avslöjanden och skandaler var det bara en kvinna som fick gå, Christina Lugnet.

Kan det vara så att vi män - och manliga journalister - tänker att när en kvinna slösar då är det "våra" pengar hon slösar bort. Som om det vore hushållspengarna. Och om det är män i ledande befattningar, VD, direktörer osv, så tänker vi att det är "deras" pengar. Pengar som de tjänat på hederligt yrkesarbete.

4 september 2012

Hemmets journal

Det finns en tidning som heter Hemmets journal. Den har i stort sett varit oförändrad i 30 år och klarat sig igenom feminismen utan att ta någon som helst skada. När man läser den är det precis som att kastas tillbaka till en tid när det fanns hemmafruar.

I varje nummer finns det en intervju med en kändis. Eller någon som känner en kändis eller varit nära att träffa någon. Ett typiskt exempel är en lång intervju med Henrik Kruusval, som gjort stor succé i TV. Ni kanske inte vet vem det är, men jag kan upplysa om att han är programledare för Landet runt, programmet som sammanfattar veckan genom olika inslag från lokaltvstationerna i landet. Henrik är rolig och han drar nästan en miljon tittare varje söndag. Säkert är det många av dem som prenumererar på Hemmets journal. Han ser ut så här:



En sak som är väldigt irriterande med tidningen är att en artikel, som den här om Henrik Kruusval, börjar först med ett dubbelsidigt uppslag på sidan fyra och fem. Men sedan fortsätter artikel inte på nästa sida, som är kutym i tidningsbranschen, utan istället får man bläddra ända till sidan 48!



Så där är det alltid i Hemmets journal, som sagt, mycket irriterande.

När första artikeln, med en kändis, halvkändis eller någon som varit gift med en kändis, är avklarad, så övergår tidningen till artiklar om vanligt folk som gjort något speciellt. Ofta har de varit väldig sjuka men överlevt, kanske tack vare en hund eller en vän som gav stöd i nödens stund. Eller så levde de i en väldigt dålig relation, skilde sig och träffade sedan kärleken igen och blev lycklig. Här ett exempel på artikel, jag visar bara rubriken, jag har inte riktigt klart för mig vad det handlar om, men säkert var det någonting hemskt som hände men sedan blev allt bra igen.



Ett vanligt inslag är olika hobbytips, hur man kan piffa upp sitt hem. Jag tycker att det är väldigt påhittiga saker, man kan i princip ta vad som helst som man redan har hemma och sedan göra något fint av det. Se här till exempel vad fint man kan göra av lite garn och några knappar, en snygg vägklocka!



Sedan kommer man till följetongen. Sedan urminnes tider har det funnits en kärleksföljetong i varje tidning, jag vet inte hur många avsnitt det brukar vara men jag gissar på fem-sex avsnitt. Där får man följa ett relationsdrama som alla vet slutar lyckligt. Det är absolut inte porr utan beskedliga saker. Den kan heta till exempel Lavendel och kyssar. Min mamma läste dessa noveller regelbundet och hon tyckte att det var spännande. Hon övergick senare till Glamour och dylika serier på TV. Fyllde väl samma behov kan jag tänka.

Men allt är inte bra här i världen. Det vet till och med Hemmets journal. Därför avslutas varje tidning med ett gammalt, ofta utländskt, kriminaldrama. Som om man ville säga att denna tidning är inte sann, den ger en falsk bild av verkligheten. Se här vad som kan hända. Egentligen.





21 augusti 2012

Alla är så glada i Göteborg



Jag hörde en kvinna i programmet "Ring P1"berätta om en guidad turistresa som hon gjort till Havanna i diktaturen Kuba. Hon upprepade flera gånger att "alla var så glada" och "så rent det var". Dessa två saker, att folk var glada och att det var rent, verkade för henne bli ett slags bevis att allt är bra i Kuba, trots allt. Hon visade ingen form av självkritik att hon som västerländsk turist på en guidad resa kanske inte kunde bedöma förhållandena i ett annat land, bara utifrån det hon sett med egna ögon. Programledaren Täppas Fogelberg frågade henne på sitt typiska sarkastiska sätt: "Vart reser du nästa gång....Nordkorea?

Lite som den kvinnan kände jag mig när vi besökte festivalen Way Out West i Göteborg. Musikfestivalen som under tre dagar fyller Slottsskogen med 27 000 människor och som uppvisar band som befinner sig i absoluta toppskiktet i världen. Och trots att det handlar om en stor publik med i huvudsak ungdomar i årgångar som brukar betyda mycket festande så var "alla så otroligt glada." Vi såg inte en berusad människa under hela festivalen och musiken, inte alkoholen, verkade stå i centrum. Och "så rent det var"....överallt ordnat med tunnor för avfall, fina toaletter, genomtänkt och snyggt.

Nu vill jag inte påstå att Göteborg är en diktatur i samma klass som Kuba, men en snygg och välplanerad festival kan de verkligen producera. Det är klart att det kanske fanns några missnöjda människor. Allt kött var till exempel förbjudet inne på området vilket tvingade många att stå utanför området och pressa i sig korvar mellan uppträdandena. Det kändes lite som svartabörshandeln av olika bristvaror som sker på Havannas bakgator.

Det tog också lång tid för mig att förstå orsaken till att korkarna på vattenflaskorna var förbjudna och måste lämnas in när man köpte en flaska. Jag förstod det först när någon på konserten med Refused kastade en tom flaska in bland publiken. Det var en väldig tur att den var tom, tack vare korkförbudet. Det är dom små detaljerna som gör det när det gäller att få till stånd en festival där alla är glada och där det är rent och snyggt.



Den gladaste på hela festivalen var nog Jonathan Richman, som tillsammans med sin ständige följeslagare och trummis Tommy Larkin höll en bejublad föreställning en solig eftermiddag. Jonathan Richman är glädjens och kärlekens poet, som med härlig barnslig spelglädje gärna börjar dansa och vifta på höfterna som om vi alla besökte en lesbisk bar. Publiken var nästan i extas och sjöng med i alla texter, ja, alla var väldigt glada, utom Tommy Larkin förstås. Svartklädd, långhårig och med en rejäl mustasch gav han inte ifrån sig det minsta leende, utan med bister uppsyn verkade han genomlida hela konserten. Två manstyper, en manlig och en feminin variant, på samma scen.

Här hemma har Luleåkalaset diskuterats i media och det är många som ifrågasätter den festivalen, om vi överhuvudtaget ska ha den kvar. Luleåkalaset är ju en typisk Tommy Larkin-festival; manligt butter och sur. Ingen är glad och det är inte ens rent.

Luleå borde bli mer likt Havanna och Göteborg. När man ska visa upp staden så ska folk vara glada och det ska var rent och snyggt. Man måste styra upp det hela, man kan inte låta folk göra som dom vill. Då blir det bara fylla, elände och en massa korvätande.

******

Andra bloggare om ,

5 augusti 2012

Om hattar

I bondesamhället var hatten en utomordentlig huvudbonad för männen. Den skyddade mot den stekande solen och hade ett brätte som förhindrade att regnet blötte ner kragen och rann in i skjortan. Och i begynnelsen av industrisamhället; rallarna som byggde järnvägen, gruvarbetarna, sågverksarbetarna, alla hade sina svarta filthattar med stora brätten. Se bara på de gamla fotografierna om ni inte inte tror mig. Och till helgen när man åkte hästskjutsen till kyrkan satt finhatten på huvudet, till skydd mot solen eller regnskuren.

Hatten som självklar manlig attribut höll i sig in på 40- och 50-talen men industrisamhällets utveckling förändrade förutsättningarna. Fabriksarbetarna och sågverksarbetarna flyttade inomhus. Jordbrukarna började köra traktorer med tak och bilen började bli var mans egendom. Ingen behövde hatten längre om skydd mot vädrets makter. Jag minns när min pappa skulle sätta sig i sin Folkvagn, han hade fortfarande hatt, men taket på bilen var lågt och hatten slogs alltid av när han satte sig. Hatten passade inte det moderna samhället. Nu satt vi alla under plåttak; ute på vägarna, på åkrarna, i skogen, i stan och på landet. Hatten började förknippas med det förflutna.

Den som slog spiken i kistan var John F Kennedy. Han var den förste statsmannen som skippade hatten och var barhuvad, och med sin vågade kalufs blev han symbol för det moderna, det nya hattlösa modet. Men det skulle bli betydlig värre.

Sen dess har vi tvingats leva med de fruktansvärt fula kepsarna med skärm. Truckerkepsar för bilförare, golfkepsar för golfare, basketkepsar för basketspelare, alla med stor skärm mot solljuset och tillräckligt låga för att inte ta i biltaket. Dessa kepsar har förpestat världen ända sedan Cary Grants tid, och alla går omkring med dem, ofta med reklamtryck där fram och i färgkombinationer som signalerar dålig smak.

Men de senaste åren har något positivt börjat hända. Ungdomar, unga vuxna har börjar bära hatt igen! Hattarna är av modernare snitt, lite nättare, inte med stora brätten, men dock, ändå hattar. Hur kommer det sig, kan man fråga sig, vad är det i levnadsvillkoren som nu ändrat sig, så att hattens skydd åter behöver tas i bruk?

Troligtvis är det urbaniseringen, att vi blir fler och fler som bor i städerna. Där åker man inte bil så ofta längre, utan man går omkring på gatorna och flanerar, sitter på uteserveringar och tar en kopp kaffe, och sedan går man vidare och shoppar efter Drottninggatan, solen skiner och plötsligt kommer det en regnskur. Då är det tur att man har hatt på sig så man slipper bli så blöt i nacken!

*******

Andra bloggare om ,

27 juli 2012

Rapport från sommaren



Varje kväll kommer småspoven och sätter sig på stenen nedanför stugan. Den utstöter ett speciellt genomskärande varningsskrik, troligtvis för att signalera till sina ungar att på detta ställe finns en katt. Skriket får i varje fall Sickan att huka sig och smyga in under stugan.

I början trodde vi att det var en storspov men vita och svarta streck över ögonen avslöjade att det var den mer sällsynta småspoven, som vanligtvis häckar på de lappländska myrarna. Näbben är också kortare än storspovens vilket fick avgöra artbestämningen.

Kvällarna i stugan har denna sommar i huvudsak bestått av två saker varav småspoven på stenen varit det ena. Det andra har varit sommarnattens färgrika molnformationer. Eftersom vädret inte varit det bästa har regnmoln drivit in och lagt sig i söder och låtit solnedgången i väster reflektera de mest fantastiska färger. Jag har aldrig under mina år här i Ryssbält upplevt något liknande. Scenerierna har underlättas av att vi i år har röjt bort alla träd och allt sly mot havet, så att vi har haft full överblick.



Nu kanske ni tänker att är det verkligen bara två saker som hänt under sommaren för den där Sven. Har han ingen familj? Har han inte träffat någon annan på kvällarna förutom spoven?

Jodå, ni kan vara lugn, det har hänt en del annat också. Inom den mänskliga sfären alltså. Men det är betydligt svårare att skriva om, det kräver en helt annan bearbetning. Att just nu när jag är mitt uppe i det så är det känslor all over the plejs, och inte så lätt att formulera. Det har varit barn och barnbarn som byggt kojor, ätit glass och familjer och släkt som mötts vid långa middagar med halstrad lax,rostade rotsaker, jordgubbar och grädde. Och kartongvin till vardags som gör att sommaren känns lite extra festlig. Och alla dessa samtal från det ytliga till det post-freudianska djuplodandet. Allt det där har naturligtvis funnits och pågår ännu en tid.

Men bredvid mig finns alltid naturen. Spoven. Molnen. Havet. Naturen är något att promenera i och göra utflykter till. Den ger vila och trygghet.



23 juli 2012

Om gubben

Jag är en gubbe. Så kallas vi män som är över 50 år. Att vara gubbe är i stort sett någon negativt i de flesta sammanhang. Förutom kanske uttrycket "lilla gubben" som har en positiv klang och som används lite kärleksfullt, och så finns ju glada-gubben-smileyn. Men i övrigt.

Gubbväldet. Gubbrock. Gubbjävel. Gubbigt. Ful gubbe. Gubbmaffian. Gubbsjuka. Gubbhumorn.

I Sverige används ordet gubbe ofta också om Norrbotten. Det sägs att länet är gubbigt. Alltså ett län full med äldre män som är gubbsjuka, fula, lyssnar på blues från 60-talet och som sitter i de flesta maktpositioner. Det är säkert sant att det är så, men jag tror att det kanske gäller andra län också.

Det är märkligt med generaliserande uttryck, att de lätt blir så diskriminerande. För även om jag är gubbe, så har jag lessnat på gubbrocken och lyssnar alltmer på modern electronica. Jag tittar inte på småflickor och tycker väldigt illa om sexistiska skämt. Jag har ingen större politisk makt och tillhör tjänstemannakollektivet i en offentlig förvaltning med kvinnoöverskott.

Men gubbjävel är jag. Det är jag som ligger strax under hastighetsbegränsningarna på E4:an, där det är mittstängsel och ingen kan köra om. Det är jag som kör iväg överdrivet långsamt sedan det blivit grönt vid en korsning. Det är jag som köper kläder på Dressman som saknar passform och gör att jeansen hänger och fladdrar där en gång det satt en fast stjärt. Det är jag som fortfarande har skjortan instucken innanför byxlinningen. Det är jag som aldrig lyssnar på P3 i radion och som tycker att tidssignalen i P1 är vacker.

Att vara nån slags gubbjävel ser jag som ett sätt att visa ungdomar att det går att ta det lugnt här i livet också, och allt behöver inte vara snyggt och modern. Helt enkelt ser jag det som en folkbildningsuppgift som vi äldre män har och måste ta på stort allvar.

Men i övrigt försöker jag att undvika att bete mig som en gubbe. Precis som alla andra gubbar anser jag att även om jag uppnått en viss ålder så är jag inte en riktig gubbe. Jag är undantaget som bekräftar regeln...jag är egentligen rätt ung, det är bara åldern som är lite hög. Vi gubbar resonerar så. Därför finns det ingen som tar åt sig när någon påstår att vi tillhör gubbväldet eller att vi lider av gubbsjuka. Sådana påståendet gäller ju bara gubbar, inte oss lite mer ungdomligt sinnade.

Att kalla ett helt län gubbigt skjuter därför hela tiden över målet. Det finns nämligen ingen som tar åt sig, alla håller med och pekar finger åt den fiktive person, som vi i dagligt tal kallar.....gubben!

12 juli 2012

Karins hymn

Karin odlar blommor i trädgården på den lilla radhustomten. Vallmon blommar som en hyllning till allt liv i naturen, med sin magiska rödhet och sina tunna blad. Det här är Karins hymn till Guds skapelse.

7 juli 2012

Presenter

Att ge någon en present, och för all del även mottagandet av en sådan, kan ha många betydelser ur ett relationsperspektiv.

Det mest neutrala givandet
, till en person som man inte har en nära relation till t.ex. en arbetskamrat eller mer avlägsen vän, kan man gärna ge en glasskål. En blå skål inköpt på Cervera fungerar bra i de flesta opersonliga sammanhang. Det finns tre olika prisklasser som man kan välja utifrån, så det är lätt att anpassa sig efter olika personers värde.
Men en present till en nära vän bör utgå från en tanke, som härstammar ur välvilja och uppskattning av mottagaren. Det är viktigt med själva kommunikationen, budskapet som följer med presenten, från givaren till mottagaren. 


Den perfekta presenten
är en kombination av 3 olika saker: 
1. Givarens egna tankar kring vad som är bra att ha, roligt att få.
2. En empatisk inlevelse i mottagarens personlighet, vad han tycker om, hans intressen.
3. Ett budskap som speglar den relation som finns mellan givaren och mottagaren.

Sammanvägning av dessa tre ingredienser, det är det som är det svåra. 


Vissa bryr sig inte och köper presenter bara utifrån sig själv. Mottagaren får helt enkelt skylla sig själv om han har en annan smak. Precis som Homer Simson gjorde och köpte ett bowlingklot till sin fru, med namnet Homer ingraverat. 
Andra utgår från en inlevelse i mottagaren, men gör tvärtom och söker saker som han/hon ogillar. Hur mottagaren reagerar när han öppnar paketet med det han inte vill ha, det är ett uppskattat inslag hos dessa ironiska givare. 

En annan variant
är att ge en present som baseras på givarnas irritation över mottagarens olika personliga särdrag. Till exempel att ge någon som aldrig kommer i tid en klocka. Att använda presenter med ett uppfostrande syfte är faktiskt inte så ovanligt, men inte desto mindre otrevligt. 

Till presenter som saknar en sammanvägning av de tre viktiga ingredienserna, brukar också fogas högtidstal som bygger på den bristen. Man talar om jubilarens tillkortakommanden, olika särdrag som retar omgivningen eller helt enkelt händelser då han gjort bort sig grundligt. Det anses roligt. 


Jag har aldrig förstått
varför man inte försöker ge en perfekt present, utifrån de tre premisserna, och därtill hålla ett positivt tal. 

Det är väl inte bara andra som ska ha roligt när man fyller år.

3 juli 2012

En charmant gentleman

När det gäller jämställdhet så är det numera naturligt att vi män lagar mat, diskar, städar och tar hand om barnen. I och för sig, det är långt kvar till att vi gör lika mycket när det gäller hushållsarbetet, och, ett tråkigt faktum , mycket långt kvar till jämställda löne-och arbetsvillkor. Men det finns vissa saker som ingen, varken män eller kvinnor, vill ha någon förändring på och det gäller mansrollens mera charmerande aspekter, det som tydligen fortfarande attraherar många kvinnor.

Ta till exempel myten om att mannen ska vara en gentleman. Det betyder att det alltid är han som ska bjuda på middag, köpa den dyra buketten rosor eller överraska med en weekendresa. Och inte bara det, han ska också öppna dörren när en kvinna kommer. Allt detta ses som naturligt och charmant. Om en man låter sig bjudas på ett fika av en kvinna ses han med oblida ögon, nästan som feminin.

Män som är känslomässigt skadade, och som aldrig visar känslor, är ofta de som blir mest omhuldade av kvinnor. Ta Don Draper i serien Mad Men som exempel. Jag håller med, han är ju väldigt snygg, det går inte att förneka, men om man ser några avsnitt så upptäcker man att han förträngt sin egen barndom, flytt från en tidig traumatisk historia, byggt upp en falsk identitet, bedrar sin hustru och kan på jobbet, av självhävdelsebehov, nästan ta död på sin chef. Denne man är så beundrad av kvinnor att Malin Ullgren i DN, får högre puls när hon befinner sig i samma världsdel som honom. Det verkar som att ju mer en man beter sig som ett svin desto högre hamnar han på listan för beundrade och älskvärda män.

Det är som om det finns två skikt. Det övre skiktet, fernissan, och så de underliggande basala behoven, som styr när det verkligen gäller. Det är svårt att vara man och veta var man ska befinna sig i kampen mellan dessa nivåer. Jämställd man i velourkläder, hyllad vid diskbänken men erotiskt ointressant eller en man som beter sig svinaktigt och ses som värsta sexobjektet.

Kanske är det till och med så att män som beter sig mest gentlemannamässigt, som ger de dyraste gåvorna till kvinnorna, också är de män som beter sig mest bedrägligt och sätter sina egna behov främst. Den man som ibland slår är också den som troligtvis kommer med den största blombuketten.

Det som upplevs charmerande hos en man verkar fortfarande släpa efter en så där fyrtio, femtio år. De inre behoven lever sitt eget liv, oberoende av den förändring som sker på den ytliga nivån.

Själv har jag klarat mig undan från att vara charmerande, eftersom jag är så väldigt snål. Alla kvinnor jag träffat har jag på första träffen gjort klart att jag är för jämställdhet och därför betalar var och en för sig. Ingen ska behöva befinna sig i tacksamhetsskuld.

I och för sig, det har inte blivit så många kvinnor genom åren heller. Det hade säkert gått bättre för mig om jag suttit inne, ett längre fängelsestraff för våldsamt beteende. Då hade kärleksbreven nog strömmat in.

27 juni 2012

Utifrån betraktat

Det är juni och kallt ute. I morse såg jag flera som hade vantar på sig, när de cyklade till jobbet. Och det behövdes vantar för cyklister, det kan jag intyga. Jag själv, som bara promenerade försökte skydda händerna genom att dra in dem jackärmarna så där som gör att man drar upp axlarna och ser frusen ut. Det fungerade så där. Fryser man räcker det inte med att bara dra upp axlarna. På Storgatan går folk som vanligt omkring sommarklädda med bara ben och tunna t-shirts som om kylan inte fanns. Är det sommar så är det! Jag kan ha sympati för deras inställning, att inte ge sig för de yttre makterna, att inte kapitulera för lite kall hud och istället köpa en glass och låtsas att allt är som vanligt. Men uteserveringarna är ändå tomma, där går gränsen verkar det som för låtsas-att-det-är-varmt-syndromet.

Jag börjar bli gammal, det tänker jag ofta på. Att jag mer och mer börjar hamna i periferin, lite utanför, allt mer osedd av dem som är mitt i livet. Det börjar bli viktigare att hålla läggtiderna än att ligga, bara en sån prioritering som sakta smyger sig på, är väl ett tydligt tecken. Läste en recension av en bok, som någon äldre kvinna hade skrivit, att det finns en väldigt unik möjlighet när man blir äldre, att vi inte längre behöver befinna oss i centrum, utan får möjlighet att bli betraktare av tillvaron. Att kunna se utan att märkas. Vi äldre står en bit utanför och tittar på det som händer. Vi sitter på parksofforna och tittar rakt fram, och ser ungdomar som går omkring i grupper och skrattar tillsammans. Vi står vid nybygget på Smedjegatan och tittar genom byggstängslet på arbetarna, betongbilarna och kranarna.

Jag tror att jag befunnit mig i den äldres betraktande positionen rätt länge, för mig är det inget nytt. Jag ser på allt. Människorna som går omkring, de som jag inte känner men som ändå ger mig en slags uppfattning om personlighet utifrån klädsel och utseende, den förutfattade och fördomsfulla uppfattningen naturligtvis, som lätt uppstår i fantasin och som jag inte delar med någon. Det är väldigt trivsamt att leva i den världen, utanför som osynlig betraktare, men ändå närvarande som producent av tankar och föreställningar. I veckan när jag gick från bussen såg jag en person med en typisk gångstil, som uppstår när man först sätter i hälen i marken och inte hela foten. Jag brukar kalla dem hälgångare. Nu såg jag att hälgångare svänger överkroppen på ett karaktäristiskt sätt, för att kompensera mot den stötiga gången. Det kändes som att jag gjort en intressant upptäckt. Berätta inte för någon om detta, jag vill inte att det kommer ut vad jag går omkring och tänker på.

Jag tittar också på naturen, djuren, husen och materialen. Att gå genom Porsön är fortfarande efter alla dessa år, en stark upplevelse. Det finns så mycket att se och upptäcka. Här nedan visar jag några foton som jag tog på hemvägen från bussen, en stund efter att jag lämnat hälgångaren åt sitt öde. Som ni ser så valde jag att fokusera på alla tecken på slum som nu finns på Porsön, det gamla och slitna, det trasiga, det förstörda. Ungdomsgården som nu är nedlagd och någon har protesterat genom att slå sönder fönstren. Cykelställen vid skolan som de senaste 10 åren varit hoptryckta och skadade av vandaler och traktorer.

När jag går omkring där så känner jag en väldig samhörighet med bostadsområdet. Porsön börjar också bli gammalt, det ligger i periferin, lite utanför, allt mer osedd av dem som bor i centrum. Det finns där men ser allt mer slitet ut. Porsön är inte längre så aktivt, det har, precis som jag, blivit allt mer av en betraktare av det liv som pågår bland boende och studenter. Jag hoppas vi får en värdig ålderdom.


21 juni 2012

Fiskgjusens bo

Någon har satt en kamera i boet där ett par fiskgjusar föder upp sina ungar. Man får följa dem dygnet runt. Det är väldigt häftigt när den andre kommer med en stor fisk!

Det här en spännande thriller!

I högermarginalen har jag en bild på  gjusen, om du klickar på bilden kommer du direkt till boet.

16 juni 2012

Ett exempel på granskningssamhället

Skolverket har tagit tag i det här med skolavslutningar.

Man skriver:
"Skolinspektionen har i ett flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med skolavslutning."

Det är alltså fortfarande möjligt att sjunga den välkända sommarpsalmen.

Jag kan tänka mig att skolinspektionen i samband med skolavslutningen nästa år kommer att avsätta minst 10 miljoner kronor för oannonserade tillsynsbesök till ett antal slumpvis uttagna skolor över hela landet. De måste ju kontrollera om någon skola sjunger någon annan psalm!

13 juni 2012

Om vinnare och förlorare

När jag gick i grundskolan på 60-talet och vi i gymnastiken skulle dela upp oss i två lag för att spela fotboll eller brännboll, utsåg läraren de två bästa eleverna att sköta indelningen. Dessa två började växelvis att ropa namn på de utvalda, en efter en, till dess det stod ett barn kvar. Denne var därmed utsedd till att vara den sämsta i klassen, som ingen ville ha.

Den spänning som det var att stå i dessa klungor och vänta på att bli uppropad var karaktärsdanande. Med det menar jag att vår självkänsla grundlades för livet. Vi lärde oss att det finns en ordning och att några kommer först och de kallas vinnare och andra kommer sist och de kallas förlorare. Metoden var utstuderad grym men också allmänt accepterad. Ingen reagerade över den då.

På 70-talet ifrågasattes samhället rådande strukturer, och inom alla områden strävade man efter jämlikhet; mellan barn, mellan barn och vuxna, mellan olika klasser. Tanken på att tävla i olika sammanhang ifrågasattes till förmån för gemenskap och kollektivets bästa. Förskolan byggdes ut och införde en ny pedagogik som istället för att sortera barn försökte få alla att deltaga efter förmåga. Och det gav ett bra resultat.

1980 var Sverige det mest jämlika landet i världen, med de minsta ekonomiska klyftorna, den högsta social rörligheten, de mest utbyggda välfärdssystemen. Som alla vet har det sedan gått utför. Nu ligger vi långt ner på listan för jämlikhet, klyftorna har ökat, skolresultaten har blivit katastrofala och det pågår en återuppbyggnad av ett utpräglat klassamhälle.

Detta perspektivbyte skedde på 90-talet och 1997 kom det första programmet i TV där den gamla utröstningsmodellen från gymnastiken återupptogs i en ny tappning. Det var inte slumpen som skapade Robinson, det var det förändrade samhällsklimatet. Två lag tävlade mot varandra och varje vecka röstades en person ut ur det förlorande laget. Efter första programmet åkte den person som blev utröstad hem till Sverige och tog bort sig. Det blev först ett ramaskri bland allmänhet och massmedia och man ansåg att detta var fruktansvärt sätt att behandla människor på. Men programmet förvandlades på kort tid till en stor succé.

Under 2000-talet har vi vant oss vid att det handlar om att bli vinnare eller förlorare. Unga människor med förhoppningar om att bli en ny idol, har förnedrats inför hela svenska folket av en jury och sedan kastats eller röstats ut, samtidigt som regering gjort samma sak med människor som varit beroende av sjukförsäkringen. Schlagerfestivalen som under 70-talet sågs om en kulturell katastrof ses nu av de flesta svenskar som den högsta formen av kulturutövning, samtidigt som kulturutövare som försöker leva på sin konst hänvisas till att bli egna företagare och leva på allmosor.

Det tävlas i allt. Tjocka människor får halvnakna stå på vågen och offentligt visa upp att de inte gått ner i vikt tillräckligt och som därför gråtande får lämna programserien, samtidigt som fetman är en av de stora folhälsoproblemen i samhället. Stjärnkockar står och skäller och är oförskämda mot de som misslyckats med en maträtt, samtidigt som antalet människor som står i soppkön till Frälsningsarmén i Stockholm blivit allt längre.

Den senaste tävlingen som började i veckan handlar om konst. Ett antal personer som vill lyckas med sin konst får deltaga och den som vinner kan får 1 miljon och en egen utställning på ett fint galleri. I det första programmet tog juryn ut tre personer som de ansåg hade gjort de sämsta verken, och sedan fick de höra varför det var så dåligt och värdelöst, och slutligen valdes en kvinna ut som inte fick vara med längre. De två andra pustade ut.

På ett utstuderat sätt har svenska folket trubbats av inför den politiska kursändringen som genomförts, från ett jämlikt samhälle till ett samhälle med vinnare och förlorare. Under förevändningen att förbättra "kvaliteten" inom den offentliga sektorn, har man privatiserat delar av den, infört konkurrens och utlyst den största tävlingen av dem alla: kommun och landstingstävlingen. Vilken kommun har den bästa skolan, den bästa äldreomsorgen, den bästa sjukvården, det bästa företagsklimatet? Dessa frågor besvaras i Öppna jämförelser, där kommunerna listas från de bästa till de sämsta. De kommuner som hamnar långt ner på listan utsätts för tillsyn, kontroll och ständigt ökade krav på dokumentation.

Inom socialtjänsten, sjukvården och skolan växer de statliga tillsynsmyndigheterna så det knakar och politikerna tävlar om vem som är först med att föreslå en ny myndighet. Vi lever nu i det s.k granskningssamhället, där staten sitter som en väldig idoljury och dömer ut det som inte är tillräckligt bra. Men samtidigt minskar tilliten i samhället och granskningen gör att det blir viktigare att skriva ett dokument än att ge hjälp åt en enskild..

Det är faktiskt inte så konstigt att fotbollen är en så stor sport just nu, och intresset verkar bara bli större och större. Idag visade Expressen hur landslaget efter en träning spelade ett speciellt spel. Det gick ut på att gruppen skulle ha bollen i luften så länge som möjligt. Men den som missade bollen fick ett straff. Han fick dra ner byxorna och stå med ändan bar medan resten av gruppen fick skjuta bollen mot honom och försöka träffa den bara stjärten.

För mig är bilden symboliskt. Den drar inte ner byxorna bara för den machokultur som fortfarande frodas inom idrottsvärlden utan den drar ner byxorna också för det ojämlika konkurrenssamhället som vuxit fram under de senaste 15 åren. Det som gjort svenska folket anhängare av allehanda tävlingar i det som inte ska tävlas i. Och det drar ner byxorna på granskningssamhällets försåtliga försök att först slå sönder grunden för en jämlikt samhälle och sedan peka ut de ökade klyftorna som en "kvalitetsbrist".

Olof Palme sade en gång att om de mänskliga kontakterna, omsorgen om varandra, utarmas – då förlorar samhället sin själ. Jag tror att vi redan är på väg att förlora denna själ. Och det började 1997 med Robinson.

********

Andra bloggare om , ,

30 maj 2012

Etta eller nolla?

Jag tillhör inte dem som tror att män kommer från Mars och kvinnor från Venus. Vi är nog mer lika varandra än man kan tro, och könsskillnaderna är säkert betydligt mindre än skillnaderna mellan olika personer inom samma kön. Men det finns en viktig skillnad som jag tror är generell och gäller de flesta män och kvinnor, i varje fall de som jag känner. Jag tar min fru som exempel.

Det händer rätt ofta
att hon kommer hem efter en dag på jobbet och börjar direkt berätta om någonting jobbigt som har hänt under dagen. Det kan var en konflikt med en kollega, eller en chef som betett sig dumt eller så är det helt enkel en arbetsuppgift som är betungande och som hon inte vet hur hon ska utföra/klara av. Hon beskriver starka känslor av olika slag, frustration, ilska, tvehågsenhet och slutligen, efter en stund, ledsenhet och kanske även tårar.

Vid sådana tillfällen
slår den manliga genen till hos mig. Jag vill eller orkar inte höra på detta klagande, särskilt när det ingår allehanda negativa känslor, och därför försöker jag så snabbt som möjligt presentera en lösning på hennes problem. Jag lyssnar, ger sedan logiska svar på hur hon på bästa sätt kan klara av situationen. "Gör så, det brukar jag göra"..eller...."säg till honom att nu får det vara nog" eller så det klassiska rådet: "bry dig inte om det där!".

Oftast faller
mina goda råd inte alls i god jord. Istället kan hon plötsligt bli sur och anklaga mig för att inte lyssna utan bara försöker avbryta henne. Jag fattar då ingenting vad som är i görningen. Ur mitt perspektiv är problem något som ska lösas, och det görs med en bra åtgärd. Varför ska man annars prata om det?

Som tur är har en kompis
upplyst mig om att kvinnor kan ha två syften med att berätta om problem och svårigheter. Det ena kan vara att de verkligen vill ha förslag på lösningar, vilket är alternativet som vi män har lätt att förstå. Det andra, som kanske är det vanligaste varianten, är att kvinnan genom att i detalj berätta om en händelse bara vill bearbeta det som har hänt. Jag bör då bara lyssna, kanske humma ibland, och sedan komma med inpass som..."du har verkligen haft det jobbigt" eller "jag förstår att du känner dig uppriven".

Men hur i friden
ska jag veta vilket av de två alternativen som gäller? Ska jag komma med en lösning eller är det bearbetning som gäller? Det blir ju ödesdigert om jag väljer fel variant, det kan ju förstöra hela kvällsron och jag kan till och med bli utfryst i samband med sänggåendet. Och det vill man ju inte riskera.

Därför
har min fru och jag kommit överens om en digitalisering av vår kommunikation. Vi använder helt enkelt datorspråket ettor och nollor. Om hon vill ha en lösning, säger hon i början av berättelsen att det här är en etta. Då lyssnar jag och kommer med mina sedvanliga goda råd och förslag på åtgärder. Men om hon bara vill bearbeta så säger hon att nu är det en nolla som gäller. Och då är jag mest tyst, hummar lite ibland och försöker med ögonens hjälp se deltagande ut.

Kommunikationen mellan oss
fungera numera klanderfritt och det är väldigt skönt för mig som man, att alltid veta vilket samtal som pågår. Om det är en etta, eller om det är en nolla.