onsdag, mars 30, 2011

Avslöjande hårväxt

För ett tag sedan analyserade jag utseendet hos olika politiska företrädare. Och om Juholt kunde jag konstatera, med tanke på hans mustasch, att han med säkerhet hade problem i sin relation.

Och det visade sig naturligtvis också vara på det sättet. Frun hade förskingrat pengar på sitt jobb.

måndag, mars 28, 2011

Stadsvandring på Porsön

Söndag eftermiddag var det då dags för stadsvandringen på Porsön. Anders hade förberett sig väl inför uppdraget, men när vi åkte dit var vi oroliga om hur många som egentligen skulle dyka upp, men till vår stora glädje blev vi sammanlagt 25 personer! Det var alltså ett stort intresse och många som kom hade bott på Porsön större delen av sina liv och hade mycket intressant att berätta om bl.a. hur det var innan bebyggelsen kom dit.

Vi startade vid ICA Porsön, sedan till skolan, kyrkan, cykelbron, hus och garage vid professorsvägen, och avslutade vi huset längst ner mot vattnet där öppna förskolan låg. Anders guidade oss genom området utifrån sin egen erfarenhet av att växa upp här, gå i skola och sina efterforskningar om hur man tänkte när man byggde området på 70-talet.

LÄS mera och se bilder på Ulrika Vallgårdas blogg HÄR!

lördag, mars 26, 2011

Folkligt, festligt och fullsatt på Norrbottens museum!



Äntligen var det då dags för vernissagen! Och så roligt det blev! Det kom 70 besökare under dagen, vilket visade sig nästan vara ett rekord för museet en solig lördag på vårvinter. Vänner, släktingar, arbetskamrater och Porsöbor, och vi fick ta emot blommor och presenter från många håll. Tack alla ni som kom idag!



Den här gången var det inte bara en akvarellutställning utan den bestod också av texter av sonen Anders från boken Efter arton. Han höll under vernissagen en fantastisk föreläsning om bostadsmarknadens utveckling från 70-talet, då man byggde med ett socialt tänkande, till idag då bostäder bara är en marknad som skall locka köpstarka och rika människor utifrån. Många med mig fick säker flera tankeställare över hans intressanta analyser. Och jag som far stod där och var mäkta imponerad över hans förmåga att föreläsa, det var faktiskt första gången jag hörde det. Riktigt mäktigt var det, överväldigande!



Mycket folk och många vänner!



Utställningen hängdes av Ulf Renlund från museet på ett mycket proffsigt sätt!



En av Anders texter.

Och imorgon Söndag kl 13.00. Stadsvandring på Porsön med Anders. Samling: ICA Porsön. Varmt välkomna!

*****

Andra bloggare om , ,

söndag, mars 20, 2011

Vernissage igen!



Välkommen till vernissage Lördag den 26 mars kl. 13.00 på Norrbottens museum.

Vi visar "Efter Arton" - en utställning om Porsön.
Den består av mina akvareller och texter av sonen Anders. Han kommer att hålla ett föredrag vid vernissagen kl.13.15, och dagen efter, söndag den 27:e, blir det en stadsvandring på Porsön. Samling 13.00 vid Ica Porsön.

Utställningen pågår fram till den 6:e juni.

lördag, mars 19, 2011

Äntligen bomull igen

Jag har i många år försökt lära mig hur man klär sig när man sportar. Vilka kläder som är bäst när man åker skidor på isen, i skogen eller långfärdsskridskor på isbanan. Det finns superställ, microunderställ, ullunderkläder, marinoull och lager 1, 2 , 3 och fleece och microfleece, helly hansen och så vanliga bomullslångkalsonger. Och sedan finns det skaljackor utan foder och goretex med ett tunt foder eller med foder som går att ta bort och anoraker i vind- och vattentätt material och så vanliga anoraker i bomullstyg. Dessutom finns det tröjor i microfleece, vanlig fleece, windstoppermaterial, dun, ylle och i vanlig bomull.

Länge försökte jag söka mig fram till det optimala underkläderna som kan bäras vid sysselsättningar där svett kan tränga ur kroppen och måste tas hand om. Bomull mot kroppen är inte bra, det suger upp svetten och sedan blir man kall och frusen när man skall fika sitt medhavda kaffe med mjuk spisbrödmacka och ost. Nej, man måste ha specialunderställ som släpper igenom fukten och sedan ska den sugas upp av lager 2 och utanpå detta ett lager som värmer och skyddar mot vinden. Sedan en skaljacka med goretexmaterial som inte släpper igenom blåsten och samtidigt tål regn 1000 mm per centimeter.

Den första kompromissen blev skaljackan. Det är ju bara att ta fram jackan, vända prislappen i handen så att siffrorna blir tydliga för att man skall förstå att detta är inte något för mig. En jacka utan något som helst foder, bara tomt tyg, kan kosta fem tusen kronor. Samtidigt är färgen så stark att den skulle upplysa hela storgatan att han som går där, han har gott ställt. Och det vill man ju inte direkt skylta med.

Superunderställen är inte heller billiga. Ej heller marinoullen. Så därför brukar jag uppsöka outlet-utförsäljningar som dyker upp någon gång då och då i staden, i underliga lokaler hyrda för en liten summa av fastighetsägare som just nu saknar hyresgäster. Där säljs plötsligt superunderställ, marinoull och skaljackor till priser som ligger på en fantastiskt låg nivå men där det ser ut som om det vore riktigt. Sådant brukar jag köpa.

I flera vintrar har jag använt dessa specialkläder på mina skidturer, lager 1, 2, 3 men det har aldrig fungerat. Jag har svettats och frusit som om jag aldrig gjort annat. Förra helg upptäckte jag att när jag satt på mig microunderstället så började jag svettas bara av att tyget kom i kontakt med huden, som om jag led av en allergi. Och då bestämde jag mig: Nu får det vara nog!

Nu har jag gått tillbaka till 60-talets sätt att klä sig vid utflykter. Långkalsonger och undertröja i bomull. Skjorta och tröja. Utanpå detta anorak och skidbyxor, fortfarande i bomull. En ylletröja i ryggsäcken som jag tar på mig när det är dags för att stanna och fika.

Och om jag blir svettig på ryggen när jag skidrar så tar jag på mig ylletröjan när jag sätter mig ner och dricker kaffet. När jag kommer hem så tar jag av mig kläderna och duschar varmt. Det är hela saken.

onsdag, mars 16, 2011

Om katastrofer

Jag ser nyheterna på TV. Tsunami i Japan, kärnkraftverk med härdsmälta, kamp i Libyen mot en diktator, Egypten, Tunisien. Folk dör och lider över hela jordklotet. Jag själv sitter i soffan, dricker kaffe med kanelbulle, har sköna tofflor på mig och katten sover i andra soffhörnet. Och jag skäms över mig själv, över min privilegierade situation. Det känns som om jag skulle behöva känna mer empati, bli mer upprörd, och lida mer med människorna som jag ser i tv-rutan, de som lever i en fruktansvärd situation.

Men det är svårt. Vi är sedan urminnes tider indelade i små vän- och släktskapsgrupper som inte är större än 20-30 personer. Så har det varit sedan vi gick omkring på savannen i Kalahari. Det är i våra nära relationer vi kan känna verklig empati, det tunnas ut ju längre ifrån oss människorna befinner sig. Tänk om du får veta om en bilolycka som skett på E4:an mellan Luleå och Kalix och någon i din familj är på resa just då på den vägen, vilken ångest och oro. Jämför med om du på nyheterna får veta om en olycka med dödlig utgång i Skåne, du noterar det, men inte desto mer. En bilolycka i Danmark nämns inte ens på nyheterna.

Därför blir det så att olyckor som rapporteras från andra länder är bara de stora olyckorna, där många människor dör. Det gör det nästan svårare att leva sig in i när det handlar om tusentals döda, det blir än mer ofattbart. Hur ska man reagera när 10 000 människor dött på andra sidan jordklotet. För vem ska man gråta? Ofta blir vi mest intresserade av om det funnits någon svensk där, då har vi lite lättare att identifiera oss. En svensk som dör i en stor olycka i Japan blir därför mycket mer uppmärksammad av allmänheten än en som dör i en bilolycka i Skåne. Men det gäller naturligtvis inte för den personens närmaste släkt och vänkrets.

En konsekvens av det hela är att vi lätt förfaller till svartvitt tänkande. Vi sitter i soffhörnan och dömer mänskligheten.Vi pekar ut vilka som är goda och vilka som är onda. Och det är ju självklart att vi kan bedöma det bäst efter som vi har utifrån-perspektiv. Jag tror att vår självsäkerhet egentligen är ett utslag av vår egen känsla av oförmåga, att vi upplever att vi inte kan bidraga med något vettigt.

Allt det här pratade Tomas Brytting om i morse i P1, Tankar för dagen. Han formulerar hela den här problematiken så fint och genomtänkt. Och slutar med att vi inte kanske varken behöver fly eller fäkta, eftersom vi inte befinner oss mitt i katastrofen. Vi har tid att tänka efter och analysera det som hänt lugnt och metodiskt. Och tro på att det goda är möjligt.

*******

Andra bloggare om ,

tisdag, mars 15, 2011

Utseendet säger allt



Jag har omoderna glasögon, det syns att det kanske är 8 år sedan jag skaffade dem. Glasögonmodet har säkert bytt stil ett par-tre gånger under den tiden. Ett tag hade alla stora svarta plastbågar á la 50-tal och nu är det inne med metallbågar och breda skalmar med olika mönster. Att ha omoderna glasögon säger mycket om den personens förhållande till tiden. Om jag får en rynka så beror det på tidens gång som jag inte kan göra så mycket åt, men gamla glasögon visar på en speciell slapphet, ovilja att följa med tiden, en viss förändringsobenägenhet. Och som i mitt fall, även direkt snålhet.



Valet till ny partiordförande i socialdemokraterna har ju stort sett handlat om utseende och yttre attribut. Vilket är konstigt med tanke på att de nu enbart handlat om män, det är ju vanligtvis kvinnor som brukar bedömas utifrån sitt yttre. Göran Persson hade väldigt länge för stora glasögon, långt in i sin partiledargärning. Han hade en ledarstil som innebar långa föreläsningar om sin egen förträfflighet och alla runt omkring honom fick sitta tysta och lyssna. Att han hade omoderna glasögon alltför länge speglade bara hans oförmåga att ta till sig omgivningens reaktioner. Det ledde till att många begåvade socialdemokrater försvann från arenan och gör att det än idag saknas vettiga kandidater till ledarposter.

När Mona blev partiledare så bedömde inte Göran hennes utseende utan hennes tänkande. Men det var nog inget utslag av jämlikhetssträvande från hans sida.



Östros tror jag förlorade sina möjligheter att bli partiledare på sina glasögon. De är för små för hans ansikte och den halvrunda formen påminner om de som skollärare hade på 40-talet när de fortfarande hade rätt att aga eleverna. När man ser honom så blir man rädd att få ett rapp av pekpinnen över händerna. Konstigt nog har Anders Borg nästan exakt samma glasögon men på honom ger de en touch av intelligent kamrer, och tillsammans med hårsvansen blir det en betydligt mjukare framtoning.



Juholts mustasch har senaste veckan varit mer omtalad än hans eventuella politiska åsikter. Min son sa för ett tag sedan att män som skaffar sig mustasch har problem i sin relation. Jag vet inte om han tänkte på mig när han sa det, för jag har haft mustasch under hela hans uppväxt. Men numera har jag istället ett skägg begränsat runt munnen, så min relation till Karin har förbättrats betydligt kan man säga. I och för sig tror jag att han har rätt: problem i relation = mustasch, separation/blivit bedragen = helskägg, renrakad = nyförälskad. Det skägg som jag nu har är väl mera mittemellan, det vill säga jag har varit med om allt, men det är över nu.

Så allt man kan säga om Juholt idag, med all säkerhet, är att han har problem i sin relation. Han verkar inte bära glasögon men jag har sett en bild där han har läsglasögon. Och de var faktiskt riktigt moderna. Det bådar gott inför framtiden.

*******

Andra bloggare om , ,

onsdag, mars 09, 2011

Inget behov av ett stort torg

Revolutionerna i Tunisien och Egypten har haft två viktiga förutsättningar: Facebook och Ett stort torg. Tänk om vi skulle starta en revolution här i Luleå, var ska vi då samlas? Facebook har vi ju redan men inget riktigt stort torg. Köpmantorget?.... nej, alldeles för litet. Torget vid Åhlens?....nej, det är inget torg, det är en vägkorsning.

Vi får nog vara lite kreativ och ta till parkeringen på Coop Arena. Den är väl tillräckligt stor kanske.....men då får vi välja en dag då inte Luleå spelar kvartsfinal.

I och för sig, vi har ju ingen anledning att göra revolution. För vi har ju Kalle i ledningen, som ser till att saker och ting ordnar sig till det bästa. Man blir ju mäkta imponerad av hur han lyfte frågan om Lulebos pensioner, och såg till att tvinga styrelsen att backa från sitt tidigare halv-hemliga avtal. I vanliga fall brukar maktens män hålla varann om ryggen, men det gör inte Kalle. Så egentligen behöver vi inte något stort torg i Luleå, i varje fall inte denna mandatperiod.

Och när på året skulle vi samlas på torget och befinna oss där i flera veckor? Ja, inte på vintern i alla fall. Ingen gör revolution när det är 30 grader kallt. Efter en halvtimme skulle de flesta gå hem för att komma in i värmen, hur stor orättvisan än kunde vara.

På sommaren vore det också omöjligt. Då är ju alla Lulebor i sin stuga eller ute med båten. Och Tornedalingarna har farit till hemgården för att hålla på med potatisen. Vi som är kvar skulle inte ens räcka till ett litet mini-uppror.

Vi har det verkligen bra häruppe. Kalle i ledningen. Inget behov av ett stort torg. Och på Facebook kan vi fortsätta skriva skryt-uppdateringar typ: "Idag har jag haft det väldigt, väldigt bra och jag har upplevt mycket, mycket positivt. Det är underbart".

måndag, mars 07, 2011

Om att vara gubbe

Det är tråkigt att vara gubbe. Plötsligt är man en sådan som är besvärlig i alla sammanhang. Inte så spontan och positiv till förändringar längre, utan mer misstänksam och oflexibel.

Idag var det några grader varmt på dan, och min vana trogen hade jag på mig täckbyxor, vinterjacka, mössa och handskar. Jag svettades på bussen, blev alldeles blöt på ryggen och förbannade min förändringsobenägenhet. I min ålder är det väldigt svårt att ställa om när årstiderna växlar. Man har ju med ålderns rätt anammat en enorm tröghet och det kan gå långt in i våren innan jag fattar att det "plötsligt" blivit varmt.

Med ungdomar är det tvärtom. Så fort kvicksilvret höjer sig ett par grader över noll så kastas kläderna av och de springer omkring med sommarkläder, tygskor och bara hudpartier.

Min son Lars som jobbar med att sälja försäkringar per telefon, menar att jag är den typ som man inom företaget kallar "gubben", någon som är helt omöjlig att övertala att han behöver en ny försäkring. Om den inte blir helt gratis förstås.

Däremot måste vi byta bil. Förut har det varit lätt, eftersom jag ända sedan 70-talet kört Saab. Men nu vågar jag inte köpa den bilen längre, den drar för mycket bensin och företaget kan ju när som helst gå i konkurs. Så jag måste byta märke, en stor ansträngning för mig. Jag har snart provat alla modeller som finns och alla har något fel, stort eller litet. Idag provade vi en Skoda och den var väldigt fin..... tills jag kände att den skålade förarstolen tryckte på ischiasnerven. Redan efter tre kilometer började ena skinkan att domna och jag for tillbaka med bilen innan jag dragit på mig ett allvarligt ryggskott. Bilförsäljaren förklarade för mig att alla stolar är skålade numera, förutom på Saab och Volvo....så de flesta bredarslade måste hålla sig till de svenska märkena.

Jag är en bilförsäljares mardröm. Helt utan spontanitet och inget behov av en bil som penisförlängare eller självförtroendeförstärkare. Jag är en typisk Volvo-gubbe men som inte vill ha en Volvo. Flera unga bilförsäljare har tappat humöret och en påstod att det inte skulle komma in några bilar som passade mig. Och det hade han fullständigt rätt i. Jag fortsätter att köra min gamla Saab så länge.

En organisation som där jag jobbar, inom kommunen, består till stor del av gubbar och tanter i betydande ålder. Vi har ju suttit där de senaste trettio åren och vi kommer att sitta där till pensionen. Men vi har bra kontorstolar, de är ergonomisk utformade och inte skålade som i en Skoda. Mera som volvo och saabstolar faktiskt, där man kan sitta länge.

söndag, mars 06, 2011

Stanna upp



Man har ju känslor, det är ofrånkomligt. De finns någonstans därinne i kroppen och påverkar hjärta och andning, muskler och hud och de får oss att uppleva.

Många av känslorna är positiva, till exempel glädje och intresse. Andra är egoistiska: ilskan som gärna blommar upp för att skydda den egna åsikten, egendomen eller rätten att vara först.

Lycka däremot, är ingen känsla utan ett tillstånd. Man kan säga att lycka snarare är frånvaron av känslor, en slags tillfredställande nöjdhet. Varken mätt eller hungrig. Varken trött eller pigg. Utan det där som finns mittemellan och som nästan inte märks, och som ligger där som en bakgrund till vårt pågående liv.

Många tror att lycka handlar om att uppleva starka känslor som glädje och passion. Det är en missuppfattning och leder till den enorma jakt på starka positiva upplevelser, som kännetecknar vår tid. Vid varje tillfälle någon känner stark glädje eller eufori, och tänker att detta är lyckan, då skapas med nödvändighet ett begär efter nya upplevelser. Känslorna har nämligen den egenskapen att de är flyktiga. När en känsla intagit kroppen stannar den bara en kort stund innan den lämnar oss med saknad, för att följas av andra känslor, ibland helt motsatta.

Lyckan är ett tillstånd som alltid finns där och som är möjligt att upptäcka i mellanrummen mellan våra positiva och negativa känslor. Lyckan finns aldrig någon annanstans, och måste inte sökas. Den finns alltid på den plats jag är, då jag accepterat den platsen som den plats som jag just nu vill tillbringa min tid på. Och den finns hos mig, då jag accepterat mig själv och min nuvarande situation.

Det är därför det är så svårt. Vi vill gärna se framåt. Drömma oss bort till en bättre plats, ett annat tillstånd. Den moderna människan är ofta på flykt från sin egen lycka.

torsdag, mars 03, 2011

Hur saker hänger ihop

Som människa vill man gärna veta hur saker hänger ihop. Vad som är orsak och vad som är verkan. Vi ser mönster i det som händer och gör våra tolkningar och får så en viss ordning på tillvaron.

Själv funderar jag ofta kring vad olika händelser betyder och vilket samband de har till varandra. Jag försöker förstå hur det ligger till. Och jag vill varken ha en ideologi eller religion, det vill säga färdiga lösningar på hur det verkligen är; något som någon annan tänkt ut. Min största skräck är att vara bokstavstroende, antingen politisk eller religiöst. Jag tror på den ensamma människan, som Gunnar Ekelöf uttrycker det. Gå den inre vägen.

De senaste dagarna har jag funderat på några aktuella företeelser som hänt här i Luleå och som det skrivs om i lokaltidningarna. Och jag har en känsla av att händelserna har ett samband, men jag kan inte formulera det riktigt. Det hänger ihop, men hur?

1. Höghusen på Lulsundsberget som Riksbyggen har byggt har 16 våningar.
2. Räddningstjänstens stegbilar når bara upp till 8 våningar.
3. Riksbyggens vd Anders Sandberg har börjat tänka på sin pension.
4. Mickelsson är ordförande men det är vd:n som bestämmer.
5. "Alla" vill bygga höghus i stan, på minst fem ställen.
6. Tre forskare protesterar mot planerna.
7. Kommunen är passiv, men har ändå en vision för 2050.

Jag har tidigare skrivit om att vi identifierar oss med hur vi bor idag. Bostaden visar vår status mer än yrket, och ju högre upp och närmare vatten vi bor desto bättre. Kanske det även gäller en stad. Ligger inte Lule väl lågt?.... jo, men ändå nära vatten. Höga hus vid strandkanten blir en bra lösning. Stärker varumärket.

När man bygger ett höghus så bortser man från alla andra människor som inte kommer att bo där. Jag ser höghusen på Lulsundsberget när jag går ut på Porsöfjärdens is och jag anser att det är en form av landskapsmässig miljöförstöring. Jag vill inte varje gång påminnas om ett monument byggt av en man som snart ska gå i förtida pension.