lördag, december 03, 2011

Nollvision istället för religion

I Sverige har vi nu infört nollvision inom snart alla områden. Det började med trafiken, där ingen i fortsättningen ska dö eller skadas. Sedan har vi nollvision när det gäller barn, inget barn ska fara illa i hemmet, ej heller i familjehem eller på institution. Inom skolan får inget barn mobbas av andra barn, det är nollvision då det gäller både verbala angrepp samt knuffar och stötar.

Det är naturligtvis en bra och vacker tanke att ha en nollvision när det gäller mänskligt lidande. Men det blir problematiskt när man lovar något som inte är möjligt. Talmannen Westerberg stod senast på ceremonin för vanvårdade barn och lovade Aldrig mer! Ett löfte som jag är säker på redan är brutit.

Den senaste nollvisionen gäller döden. Ingen ska dö, varken som barn, vuxen eller gammal. Jag tror att det kan bli svårt att uppnå den visionen full ut. Om någon mot förmodan dör så är det i så fall någon som gjort något fel eller misstag, och som har själva skulden. Antingen är det sköterskan som tog emot larmet, eller så är det ambulansföraren som körde för sakta, eller så gjorde sköterskan på akuten en felbedömning eller så lyckades inte läkaren stoppa en blödning. För att utröna vem som orsakat den oförmodade döden så åtalar vi alla i en domstol.

Domstolen har tagit över Guds roll i vårt sekulariserade samhälle. Förr hade Gud allt ansvar för vem som skulle dö eller inte och vem som skulle utsättas för lidande och plåga. Vi hade byggt upp ett helt system som förklarade för oss varför människor gör misstag, att det händer olyckor, naturkatastrofer, oförutsedda händelser och att det kan drabba vem som helst. Om ett elände drabbade någon så berodde det på att Gud hade bestämt det så. Det var inte alltid lätt att förstå varför han valt just den personen att gå en för tidig död till mötes men vi accepterade det "för herrens vägar äro outgrundliga".

I och med att vi hade Gud och att han kunde skyllas för det mesta, kunde vi människor slippa undan och försonas med våra öden. Att förlora en nära anhörig kunde sörjas och bearbetas. Numera kopplas sorgen istället till straffet och hämnden. När SOS-sköterskan frikändes nyligen var de anhöriga djupt "besvikna". Det har nästan blivit så att varje död behöver en straffad person, den skyldige.

I och för sig fanns en koppling mellan synd och straff även under Guds era, men den var mycket mera diffus och svårfångad. En domstol är mer tydlig; antingen har någon brutit mot rutinerna eller så fanns det inga rutiner!

Om det saknas aktuella rutiner då är det myndighetens, företagets eller sjukhusets fel. Men fanns det rutiner som någon inte följde, ja, då är det den personens fel. Alla känner sig nöjda om straffet för ett sådant mänskligt misstag blir hårt och skoningslöst. En hård dom känns som ett viktigt steg mot nollvisionen mot död och lidande.

Under tiden, för undvikande av skuld, skrivs rutiner på löpande band inom socialtjänsten, skolan, vårdföretag och sjukvård. För all verksamhet måste det finnas en plan, tajmat och klart in i minsta detalj.

Synd bara att det ska vara så svårt att ta bort den mänskliga faktorn.

6 kommentarer :

Elisabet. sa...

Sven, Sven, Sven ..., så du skriver!

För mig räcker det att skriva "äjmen"!

Och jag hörde på radion att nu börjar föräldrar anmäla skolor och lärare när det inte går som det är tänkt för barnen i skolan.

Eget ansvar tycks inte finnas längre.

Och att dö, det är ett misslyckande.
Min mamma slutade att vilja äta under sista halvåret och personalen mer eller mindre tvingade i henne mat ., man fick BÄNDA upp hennes mun.

Det var inte värdigt alls, men jag förstår deras känsla .., alla måltider skrev upp i ett block och dom gjorde verkligen sitt bästa, men mamma VILLE INTE.

Och nollvision i trafiken .., det är så barockt, det säger sig ju självt att det är en omöjlighet.

Sven sa...

Elisabet: Det du beskriver om din mamma, det är ju egentligen den naturliga döden. Att man slutar helt enkelt att äta och det är första steget mot slutet. Men som du säger, alla försöker undvika det oundvikliga, och där någonstans kan den goda viljan övergå till något ovärdigt.

Det som händer är att alla till slut inte vågar tänka eller ta egna initiativ, det sprider sig en rädsla och alla följer sina uppgjorda rutiner. Men mänskligheten är inte perfekt, vi gör alla misstag ibland. Och utan misstag ingen utveckling.
Tack för din fina kommentar!

Sven sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Jag tror inte att det var att Emil dog som föräldrarna sa att de var besvikna över. Det var nog att han inte hörsammades i sin nöd utan snarare nonchalerades med att säga att han ju kunde andas, och att han fick ligga ensam i sin lägenhet och kvävas.
Men det är klart att det besparade ju sjukvårdspersonalen en obehaglig upplevelse. (har man sett någon kvävas vet man att det inte är en allt för trevlig syn)
Domen gör mig mer än besviken. Att SOS inte längre är ett nödnummer utan mer verkar vara - som det mesta i samhället numer - ett lotteri.
Emil som hamnat i rätten är ju inte den enda som dött p.g.a. att ambulans inte skickats trots, ofta upprepade påringningar. Och det tycker jag är skrämmande.

Sven sa...

Anonym: Nej, det var för att sköterskan inte dömdes som de var besvikna. Och jag menar ju naturligtvis inte att det är bra att det blir fel och inte fungerar inom sjukvården, men jag tror inte på polis och domstolar som lösning på problemen. Det handlar oftas om brist på resurser men genom att individualisera problemen läggs ansvaret på enskilda. Jag tror inte som du att sjukvårdspersonal vill slippa obehagliga upplevelser utan min erfarenhet är motsatt. Men alla kan göra en missbedömning som efteråt kan kritiseras.

Anonym sa...

Som förälder skulle jag också driva detta hur långt som helst. Inte för att jag trodde att jag skulle kunna få mitt barn tillbaka utan för att han fått ligga ensam i ångest och dö.
Däremot skulle jag aldrig ha kommit på idén att göra en anmälan för att jag misstänkt att mitt dödssjuka barn fått en för kraftig dos lugnande och därför dött någon timme tidigare än det gjort utan medicinering.