onsdag, december 28, 2011

Just nu, är det som bäst

Min första jul som varande farfar har förflutit i ett leende barns ansikte. I ett par stora blå ögon som intresserat granskat mig som en representant för en okänd omvärld, men som överraskande snabbt gjort mig igenkänd och delaktig. Två små händer som med ett raskt grepp fört allt till munnen för en oral besiktning, de första krypande framstegen på ekparketten på jakt efter färgglada leksaker som i 15 år varit lagrade i familjen Teglunds historiska samling.

De nyblivna föräldrarnas imponerande gehör för barnbarnets alla små signaler, som gör henne till världens nöjdaste och gladaste. En pappa som kliver upp på morgonen och låter modern sova efter den obligatoriska amningen i ottan, när inte ens tomten är vaken. Farmor och farfar som nervöst blir barnvakter när föräldrar förvandlas till hemvändare och tvingas gå ut och möta gamla kompisar som de inte längre har något gemensamt med. Söner som förvandlats till lekande farbröder som tillbringar halva dagen på golvet i de intensiva försöken att få henne att kikna av skratt. Långa middagar med alla runt bordet och den rimmade lammfiolen som räcker till både lunch och middag. Sonens nya flickvän som för första gången beträder främmande mark och vi försöker lära känna varandra, först trevande sedan mera säkert och vant. Hon verkar väldigt trevlig, lättsam och naturlig. Hoppas hon har överseende med mig.

Julens rutiner börjar stabilisera sig det vill säga det finns inga rutiner. Under förmiddagen fyra frukostar då par efter par kommer in i köket på olika tider. Den fjärde frukosten sammanfaller med min lunch, sedan följer luncherna efter varandra hela eftermiddagen medan några tar en tupplur på soffan och andra vandrar omkring på Porsön med broddar på skorna. Vid middagen samlas alla igen och samtalsämnena rör sig på ett övergripande plan, det pratas mera om organisationsfrågor inom kommun och landsting än om vem som vann Idol. Ingen förutom mig har sett Böda camping. Eller Starke man.

Husets alla rum, som vanligtvis gapar tomma efter den stora utflyttningen fylls åter med de främsta symbolerna för ungdomligt liv; öppnade väskor på golvet och högar av kläder. Det är lika trångt vid köksbordet som det alltid varit och besökande kompisar avlöser varandra vid kaffebordets lussekatter och kakor, och skrattsalvorna ekar mellan väggar som för länge sedan borde ha fått nya tapeter. Och jag tänker på att nu är det som bäst. Just nu, är det som bäst.

9 kommentarer :

baratradgard sa...

Precis det ser jag framemot! Nån gång...när mina studerande partysöner eventuellt blir redo för den sortens liv...

Sven sa...

baratradgard: Ja, det är verkligen värt att vänta på. Och plötsligt händer det... när man som minst anar det! Visst är det mycket så med livet; det mesta händer när man som minst anar det.

Ingela sa...

Jag har ju också firat första julen med barnbarn. Det har alltid förefallit mej lite överdrivet det där farmors-mormorslivet, men det vete katten...

Sven sa...

Ingela: Det tyckte jag också. Innan.

Elisabet. sa...

Å, Sven ..., detta gick rakt in i mitt hjärta!

Mina egna barnbarn är nu 12 och 14, snart 13 och 15 och då blir det på ett annorlunda sätt .., men jag minns hur ljuvligt det var just när dom var små och kramiga och pussiga och ville vara nära-nära.

Sven sa...

Elisabet: Ja, det är en härlig tid nu, hon är 6 månader! Lär sig nya saker varje dag och jag kan sitta i timmar och bara se på henne :)
Det är säkert fint när de blir tonåringar också, men annorlunda som du säger. Visst gjorde du en fin Greklandsresa med ett av dina barnbarn?

Anonym sa...

Åh vad fint Sven. Du verkar ha en spännande och rik jul. Njut av dina nära och kära, jag är glad att du får upptäcka och erfara en ny fas i livet. Livet är härligt!
/Stina

Bert sa...

Och det bästa av allt: Det är "förgängligt"!

Låter kanske hemskt att säga så, men snart är det vardag igen, och då uppskattar du det också.

Sven sa...

Stina: Ja, livet är härligt när det ser ut så här, fullt i huset. Det gäller att glädjas, för det ÄR just nu! God fortsättning Stina!

Bert: Precis, jag tänkte också på att det är förgängligt, att det här sker just nu och sen är det över. Men vardagen är också värd att uppskatta.