17 december 2011

Deportees i Kulturens hus

Ikväll gick jag och sonen Lars på konsert i Kulturens hus. I stora salen lyssnade en ålderstigen publik på Glenn Miller-musik, medan vi gick till lilla salen och Deportees konsert. Salen var fullsatt, mest ungdomar men några också i min ålder, så jag behövde inte känna mig obekväm. Min kompis Björn kom också med. Han är den store musikälskaren i vårt sällskap men hade aldrig lyssnat på Deportees tidigare och hade en liten skeptisk inställning. Han var rädd att det skulle vara lite för popigt i hans smak.

Men oj, oj vilken konsert vi fick uppleva! Deportees har en mäktig blandning av en slags symfonisk rock eller melodisk pop som kombineras med ett otroligt tungt och avancerat trumspel, vilket lyfter det hela till oanade höjder. Och när det lyfter inträder något nästan övernaturligt, det blir svårt att förstå att musikerna på scenen kan åstadkomma ett sådant tryck. I kväll drev de publiken nästan till fullkomlig extas med låtar från den hyllade Islands and shores, och från den förra, min favorit, Under the pavement - The Beach. Thomas Hedlund på trummor, som också spelar i Cult of Luna, imponerade otroligt på oss.

Efteråt sa Björn att han fällt en tår precis som han brukar göra när han lyssnar på Beethovens nia. Han var helt tagen och det var länge sedan jag sett honom så berörd. Han till och med citerade Nietzsche: "Utan musiken vore livet ett misstag".

Under en veckas tid har Kulturens hus gett mig många upplevelser. I lördags vernissage, med den engelske fotografen Philip Townsend, Mr Sixties som han kallas. Han var fotografen som förevigade Beatles, Stones, Twiggy, Marlon Brandon, Elisabeth Taylor, klädmodet, ja, allt som hände i Swinging London under 60-talet. Townsend fanns med och kunde berätta hisnande historier till varje bild. Till exempel var han den förste som fotograferade The Rolling Stones när de blev signade 1963.

Vid samma vernissage fick vi också se en utställning om proggtiden i Luleå på 70- talet. Mycket nostalgi för de som var med (vilket inte jag var). Där fanns bilder av Erik Holmstedt, gamla reportage bilder från möten och demonstrationer på den tiden. När jag såg hans bilder och kunde jämföra med andras, så insåg jag hans storhet som fotograf. I varje bild finns en genomtänkt komposition, med perfekt förhållande mellan ljus, form och perspektiv. Erik har verkligen en konstnärlig blick, som naturligt leder honom rätt även när bilden är ett snapshot i en folksamling.

Efter vernissagen samlades vi några i fiket och tog en kaffe med wienerbröd. Vi satt i ett par timmar och resonerade om konsten, kulturen och intressanta författarskap. Märkligt att ett sådant rikt kulturellt liv kan levas i Luleå nuförtiden, det som en gång bara handlade om kallt stål.

Tack Kulturens hus för att du finns! Och tack Deportees för att ni spelade för oss ikväll!

Inga kommentarer: