6 november 2011

Ai och kreativa frön.

Efter projektet Efter arton, som blev två konstutställningar och en bok, lever jag i mellanmjölkens land. Allt känns lika grått som vädret utanför och trots att jag dagligen försöker måla nya akvareller slutar alla i papperskorgen. För mig är måleriet något som måste springa ur en passionerad upplevelse av ett motiv, en plötslig och överraskande syn av något som jag tidigare helt negligerat. Därför känns projektet Efter arton och alla hus och platser på Porsön som jag dokumenterat, inte bara som ett avslutat kapitel utan som ett tvåårigt kärleksförhållande som nu tagit slut. Och vi har gått skilda vägar utan bitterhet eller förhoppning om återförening. När jag ibland återser henne förstår jag inte riktigt vad jag såg hos henne.

Jag förstår att många konstnärer lever sina liv med samma motiv och uttryck. De upprepar det som publiken en gång gillade. Precis som långvariga äktenskap ger det trygghet och försörjning men där passionen är svår att upprätthålla och till slut blir bilderna tama som pliktskyldiga samlag en gång i månaden. Det syns när konstnärskap blivit manierade, där samma bilder upprepas i 20-30 år samtidigt som de töms på innehåll och visar att kärleksbrist råder.

Och så finns de verkligt kreativa människorna som har en ofattbar produktion under hela livet. Deras källa verkar outsinlig som en källåder med kontakt med underjordens rikaste vattensamlingar. Jag såg dokumentären om den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det är han som suttit fängslad i Kina i flera månader i år, men som nu är släppt. För honom handlar det nog inte bara om en passion, utan om en livsnödvändighet där källan är Kinas blodiga historia. Hans pappa kallades förrädare för en dikt han skrivit under kulturrevolutionen och hela familjen förvisades till fattigdom i utkanterna av ett ökenområde. Allt Wei Wei gör har historiska kopplingar och politiskt är han hårt bevakad av regimen. I detta hårda klimat producerar han mest fantastiska saker.

På Tate museum i London ställde han ut 100 miljoner (!) solrosfrön, gjorda av keramik enligt samma metoder som gamla Ming-vaser gjordes, och där varje frö är handmålad (!) och det med en sådan precision att det inte går att skilja från en naturligt frö. En hel by med 1600 innevånare var engagerade i arbetet under två år för att tillverka allt dessa. I stora hallen på Tate ligger fröna och täcker hela golvet och besökarna går omkring eller ligger där som om det vore sandstrand.

Varför gjorde han detta konstverk? Han berättar att solrosor har en stark betydelse i den kinesiska kulturen och bilder på Mao innehöll ofta solrosor som vände sig mot hans ansikte som riktiga rosor vänder sig mot solen. Och under kulturrevolutionen var det sådan fattigdom att barn och ungdomar alltid hade solrosfrön i fickan som de knaprade på, eftersom de gick att få tag på till skillnad mot mat eller godsaker. Wei Wei väver ihop sina personliga erfarenheter, från ungdomens solrosfrö i fickan, till fattigdomen och plågan under Mao , till Kinas ärorika tradition att tillverka keramik av högsta kvalitet.

Det är väl det som kan kallas kreativt. Att använda en tanke, idé, föremål eller personlig upplevelse och skapa en symbolisk avbildning som öppnar för oändliga tolkningar, upplevelser och känslor hos de som betraktar det hela.

******

Andra bloggare om , ,

2 kommentarer:

baratradgard sa...

Det finns alltid en "utmattning" när ett projekt är avslutat. Ju mer krävande i tid och energi - desto mer behöver man en paus. Så bejaka tomheten och var viss om att nya kreativa utmaningar knackar på din dörr rätt som det är.

Sven sa...

baratradgard: Tack för ett bra råd! Att bejaka tomheten, det är nog det enda rätta just nu.