28 november 2011

Akvarell


Ett motiv från stranden i maj månad, sista resterna av isen är på väg att försvinna. Sedan dess har jag inte kunnat måla. Sommaren är för stark, på alla sätt.

Men nu är det väl dags att sätta igång igen, årets isläggning pågår för fullt. Idag var det otroligt vackert, när isen lade i Norra hamn.

Ett vitt tunt lager snö ligger på marken. Jag är en vintermänniska.

*******
Andra bloggare om

27 november 2011

Tre tomma hus

Att gå till kyrkan idag är som att besöka Folkhemmet; glest i bänkarna och de flesta är födda före femtiotalet. Jag gissar att det är som att besöka ett Socialdemokratiskt möte i dagsläget, lika glest och ålderdomligt. Det ekar tomt i Folkhemmet.

Retoriken i kyrkan är tvåtusen år gammal och det känns verkligen. Vem bryr sig om att någon åker på en åsna idag eller går på vatten. Vi åker ju till månen, landar och kan ändå komma tillbaka. Om det hade hänt i Mellanöstern för två tusen år sedan, ja, då hade det varit imponerande. Men att gå på vatten, det kan säkert Joe Labero ordna. Eller en riktig köldknäpp.

Jag är väldigt imponerad av alla de människor som kan få ut någon som helst livsvisdom i den kristna läran. Bara det här med att Gud, Jesus och Helig ande är tre olika väsen, men ändå egentligen samma sak. Ungefär som att socialdemokraterna är för solidaritet och gemensamt ansvar men ändå privatiserat flera statliga företag. Numera är det lika svårt att veta skillnaden mellan Gud, Jesus och Helig Ande som att veta vem som äger Tågen, Spåren och Tågstationerna. Det gäller att studera texterna noga för att förstå hur det hänger ihop.

I dagens predikan i Porsökyrkan ville prästen vara lite modern. Han jämförde Wikileaks frisläppande av hemliga dokument med Matteusevangeliets "nyhet" om att Jesus är Messias. Jag tycker att det var ett rätt bra grepp. Men han nämnde inte Assange. Han som är under utredning för misstänkt våldtäkt. Borde inte en predikan innehålla saker som är aktuella för oss? Vi har faktiskt redan hört om Jesus i tvåtusen år, det är ingen stor hemlighet som nu släppts första advent. Att prata om våldtäkt, sexuella övergrepp och våld mot kvinnor, det hade varit en bra inledning på det nya kyrkoåret.

Folkhemmet. Kyrkan. Det socialdemokratiska partiet.
Tre hus med retorik från svunna tider.

20 november 2011

Om män, Hjulavdrag och HBT-frågor

Idag har jag bytt däck på bilen, satt på de dubbade vinterdäcken. Det finns ju numera många män som lämnar bort bilen för ett sådant byte; s.k Hjulavdrag. Personligen tycker jag det är fel med Hjulavdrag. Varför ska vi män lämna bort en sådan manlig syssla till andra män, och sedan betala för att dom ska göra det. Det måste ju kännas förnedrande för alla på däckverkstäderna som måste byta till vinterdäck på bilar där männen själva kunde klara skitgörat, men som helt enkelt är för lata för att böja ryggen ute på en kall garageuppfart.

Det är ju bara de som har gott om pengar som har råd att betala för Hjulavdraget. Jag är säker på att det finns ingen man på rikemansområdena Björkskatan och Bergnäset som längre byter däck själva. Men här på Porsön är det bara någon enstaka procent som utnyttjar Hjulavdraget. Så skapas ett ojämlikt samhälle!

Och inte bara det. Jag vet att många män låter däcken vara kvar på däckfirmorna över vintern, s.k Hjulvinterboende eller HVB-hem som vi säger i vardagslag. Personligen är jag emot att dessa HVB-hem drivs i privat regi och att de tjänar pengar på vanliga däck. Det är ju absolut ingen vård det handlar om utan enbart förvaring.

Samhällsutvecklingen inom det här området är skrämmande. Folk köper sig fria och överlåter skötseln av det som traditionellt varit en av männens viktigaste uppgifter. Varje vår och höst har man hört det karaktäristiska plinget av fälgkors mot asfalten när männen har samlat sig på parkeringar över hela landet, och med glädje och tillförsikt skiftat från odubbat till dubbat och tillbaka igen. Nu breder sig tystnaden ut sig, och männen har förlorat en självklar plats för sin yttrande- och meddelarfrihet, långt från kvinnornas domäner. Det blir snävare och snävare och de naturliga mötesplatserna för män försvinner i och med privatiseringen av männens familjeuppgifter.

Snart har vi bara sopstationerna kvar där vi kan träffas avskilt. Att gå ut med soppåsen; en av de få manliga uppgifterna som finns kvar. Eller då vi på lördagarna åker till Kronans återvinningsstation med det stora skräpet som vi samlat i släpvagnar under veckan och där vi sorterar brännbart från plast och metall. Men jag skulle inte bli förvånad om någon snart startar ett HBT-företag, Hjälp med Bortagande av Trash AB, så att männen på Björkskatan och Bergnäset slipper helt ifrån också denna skituppgift, och bara låter en firma hämta direkt från tomten. Det finns bara ett ord för sådant: diskriminerande!

18 november 2011

Nej!

Jag röstade nej till euron. Vid omröstningen var det många experter som sa att det skulle gå åt helvete för Sverige om vi inte gick med. Men det blev tvärtom, de var de länder som gick med som fick ett elände.

Alla partier, utom vänsterpartiet, har varit för utförsäljningar av skola, äldreomsorg och sjukvård. Partierna och ekonomerna har varit överens om att vi måste privatisera för att få en effektiv vård. Men det visade sig vara tvärtom. Våra skattepengar rinner ut ur landet och gamla vanvårdas.

Det var socialdemokraterna som började privatisera SJ, och dela upp företaget i smådelar som sedan såldes åt olika håll. Det ansågs modernt och fint och skulle ge bättre tågtrafik. Men det blev tvärtom.

Under många år så ansågs det privata näringslivet fungera för kundernas och medborgarnas bästa. Kunden i centrum blev ett sådant kraftigt mantra att till och med kommunerna kallar vårdtagarna för kunder. Men det är egentligen tvärtom. Privata näringslivet har naturligtvis vinsten i centrum och de drar sig inte för att kunden/vårdtagaren drabbas för att de ska tjäna mer pengar.

Som ni förstår så finns det en slutsats som vi kan dra av detta. Om etablissemanget - politiker, experter, privata näringslivet, media - alla driver en gemensam tes, vare sig det gäller kärnkraft, ekonomi eller samhällsprognoser, då kan man vara säker på att det är tvärtom.

Det finns bara ett parti som hela tiden sagt nej oberoende vart vinden blåst, och det är vänsterpartiet... nejsägarnas främsta intresseförening. Och märkligt nog, ju längre tiden går desto mer rätt blir det att säga: Nej, nu får det vara nog!

12 november 2011

Icke-valsåldern

Vi är i stugan, det årliga besöket i november. Jag läser Knausgårds Min kamp 3, som just kommit ut. Och Björn läser Proust, på spaning efter den tid som flytt. För vilken gång i ordningen är svårt att säga. Det finns likheter i Knausgårds romanserie på 6 böcker och 3000 sidor och Proust sju romaner. Båda handlar om författarnas subjektiva tillvaro, som i detalj beskrivs på ett sätt som stimulerar läsarens egna fantasier och låter ens tidiga minnen komma upp till ytan. Det är märkligt hur det subjektiva ändå är så allmängiltigt.

Knausgård. Proust. Och Vilhelm Moberg, vars Din stund på jorden, avslutade igår kväll. Den boken beskriver väl inte Mobergs personliga upplevelser vad jag vet, men berättelsen handlar ändå om en man som utvandrade till Amerika i ungdomen och nu sitter på ett hotellrum på västkusten och ser tillbaka på sitt eget liv, självbiografiskt. I den boken finns beskrivet den svåra saken att lämna sitt hembygd, sin familj och försöken att skapa ett eget hem på en ny plats. Tidens gång och det faktum att vi ha bara en chans i detta korta liv. Och hur våra val i tidig ålder präglar hur livet gestaltar sig.

Jag själv är ingen samlare, varken på saker eller minnen. Mitt liv är episodiskt, jag engagerar mig starkt i något under en period för att sedan tappa intresset helt. Och sedan töms mitt minne och mitt känsloliv för att bereda plats för något nytt som engagerar mig. Däremot lever jag strikt rituellt i yttre mening. Jag reser sällan till nya platser och söker inte nya bekantskaper. Överhuvudtaget undviker jag att vidga mina gränser; "att pröva nya saker" är vår tida mantra och jag har inget behov av det. Det räcker med det som redan är.

Just nu är jag i icke-valsåldern. Jag behöver inte välja någonting alls; inte dagis eller skola för mina barn, inte linje på gymnasiet till mina ungdomar, inte fru, inte det hus jag ska bo i eller vilket fil som jag ska äta till frukost. Jag behöver inte välja elbolag, teleoperatör eller försäkringsbolag. Allt är klart och färdigvalt i mitt liv. Nästa gång jag behöver välja är det väl vilket äldreboende som jag ska flytta till, och jag hoppas att det dröjer ett tag.

6 november 2011

Ai och kreativa frön.

Efter projektet Efter arton, som blev två konstutställningar och en bok, lever jag i mellanmjölkens land. Allt känns lika grått som vädret utanför och trots att jag dagligen försöker måla nya akvareller slutar alla i papperskorgen. För mig är måleriet något som måste springa ur en passionerad upplevelse av ett motiv, en plötslig och överraskande syn av något som jag tidigare helt negligerat. Därför känns projektet Efter arton och alla hus och platser på Porsön som jag dokumenterat, inte bara som ett avslutat kapitel utan som ett tvåårigt kärleksförhållande som nu tagit slut. Och vi har gått skilda vägar utan bitterhet eller förhoppning om återförening. När jag ibland återser henne förstår jag inte riktigt vad jag såg hos henne.

Jag förstår att många konstnärer lever sina liv med samma motiv och uttryck. De upprepar det som publiken en gång gillade. Precis som långvariga äktenskap ger det trygghet och försörjning men där passionen är svår att upprätthålla och till slut blir bilderna tama som pliktskyldiga samlag en gång i månaden. Det syns när konstnärskap blivit manierade, där samma bilder upprepas i 20-30 år samtidigt som de töms på innehåll och visar att kärleksbrist råder.

Och så finns de verkligt kreativa människorna som har en ofattbar produktion under hela livet. Deras källa verkar outsinlig som en källåder med kontakt med underjordens rikaste vattensamlingar. Jag såg dokumentären om den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det är han som suttit fängslad i Kina i flera månader i år, men som nu är släppt. För honom handlar det nog inte bara om en passion, utan om en livsnödvändighet där källan är Kinas blodiga historia. Hans pappa kallades förrädare för en dikt han skrivit under kulturrevolutionen och hela familjen förvisades till fattigdom i utkanterna av ett ökenområde. Allt Wei Wei gör har historiska kopplingar och politiskt är han hårt bevakad av regimen. I detta hårda klimat producerar han mest fantastiska saker.

På Tate museum i London ställde han ut 100 miljoner (!) solrosfrön, gjorda av keramik enligt samma metoder som gamla Ming-vaser gjordes, och där varje frö är handmålad (!) och det med en sådan precision att det inte går att skilja från en naturligt frö. En hel by med 1600 innevånare var engagerade i arbetet under två år för att tillverka allt dessa. I stora hallen på Tate ligger fröna och täcker hela golvet och besökarna går omkring eller ligger där som om det vore sandstrand.

Varför gjorde han detta konstverk? Han berättar att solrosor har en stark betydelse i den kinesiska kulturen och bilder på Mao innehöll ofta solrosor som vände sig mot hans ansikte som riktiga rosor vänder sig mot solen. Och under kulturrevolutionen var det sådan fattigdom att barn och ungdomar alltid hade solrosfrön i fickan som de knaprade på, eftersom de gick att få tag på till skillnad mot mat eller godsaker. Wei Wei väver ihop sina personliga erfarenheter, från ungdomens solrosfrö i fickan, till fattigdomen och plågan under Mao , till Kinas ärorika tradition att tillverka keramik av högsta kvalitet.

Det är väl det som kan kallas kreativt. Att använda en tanke, idé, föremål eller personlig upplevelse och skapa en symbolisk avbildning som öppnar för oändliga tolkningar, upplevelser och känslor hos de som betraktar det hela.

******

Andra bloggare om , ,