tisdag, oktober 04, 2011

Det luktar fabriken

Husum, där jag växte upp domineras av pappersmassafabriken. Den ligger mitt i samhället och i stort sett alla jobbar där. Det är en sulfatfabrik, den sprider alltså den karaktäristiska skitlukten som man också kan känna när man kör förbi t.ex. Piteå. Men på den tiden, 50 år sedan, då fanns ingen som helst rening så lukten var utomordentligt stark. Allt luktade sulfat. Husen, människorna, djuren, källarna, verktygen, lakanen, möblerna, kläderna, ja, allt luktade "fabriken".

Men den lukten kände inte vi som bodde där. Ni vet, ungefär som familjelukter, alla andra känner den men man känner inte sin egen. Visserligen, om man åkte bort ett längre tag på semester eller så, då kanske man kunde känna husumlukten när man återvände, men det fick jag aldrig uppleva. Vi åkte nämligen aldrig på semester.

När min mor tvättade lakanen, så kunde jag känna att det doftade annorlunda, av tvättmedlet. Hette det Via? Sedan hängde hon ut dem för att torka på tvättlinan, och där föll fabriksröken ner på dem igen och de återtog sin trygga doft, husumlukten. Ibland föll också sot så att de blev helt svarta, men det tillhörde ändå undantagen.

Konstigt nog, trots att allt och alla var inpyrda av fabrikslukten, så hade alla familjer ändå sin karaktäristiska egenlukt. Den doft som man känner så fort man kliver in i hallen hos en annan familj. Den finns där alltid, oberoende om det är nystädat eller dammigt. En familjelukt består väl av alla familjemedlemmars kollektiva DNA, och varje familj har sin egen blandning. Det är rätt obehagligt att tänka på att alla som besöker våran familj känner vår speciella familjelukt, men inte vi som bor här.

I och för sig, så är det med mycket. Att man är blind för sitt eget sätt att handla medan alla andra vet hur man beter sig. Det gäller både lukter och personligheter.

Hela min uppväxt var jag tät i näsan. Röken från fabriksskorstenen innehöll inte bara dålig lukt utan också andra kemikalier och gaser. Alla Husumbor var tät i näsan och näsdukstätheten var en av de högsta i landet. Det var som att leva med ständig syrebrist, snoren rann och man var glad om varje fall en näsborre hade ett litet lufthål.

Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande förundra mig över att jag kan dra in luft i näsan utan större motstånd, och jag behöver inte inleda varje morgon med en omfattande snytrutin. Jag har överhuvudtaget ingen näsduk i fickan längre.

6 kommentarer :

Elisabet. sa...

Jo, men det minns man från alla resor till och från Sthlm .., hur man sa till barnen, eller försökte förklara att sulfit luktar inte skit och sulfat luktar inte mat ,-)

Det var hemskt, för den som inte var van vid odören.

Och jag kan, när du nu berättar om det, exakt komma ihåg doften hos mina bästa kamrater, då på 60-talet.
Eller på biblioteket - det gamla - i Malå, beläget i ett rött trähus på andra våningen. En alldeles speciell doft var det där. För att inte tala om mammas sjuksköterskeuniform.

Ingela sa...

Vi hade kusiner i Nordingrå som vi åkte till då och då. Jag minns hur vi ojade oss och pep i baksätet när vi passerade Husum och pappa stängde alla ventiler i bilen för att slippa en del av sulfitlukten. Men det luktade ju ändå och när vi kommit tillräckligt långt nedanför vevade vi ner rutorna. Mammas moster bodde i Husum så det hände nån gång att vi stannade till och då undrade jag alltid hur någon kunde bo där. Men givetvis är det så att man väljer sej vid allt. Även dofter och lukter. De som bor i mögelhus stinker ju så att det inte går att sitta bredvid en sån människa på en buss t.ex. men de kan ju inte veta det.

Ingela sa...

Sulfat förstås...

Sven sa...

Elisabet: Ja, det är märkligt alla dessa dofter som man växte upp med, och som man aldrig glömmer. Kamraternas olika hem.

Kan förstå att förbifarten av Husum var extra besvärlig :)

Ingela: Precis, det var ett bra exempel , de som bor i mögelhus känner det inte själv. Och ingen vill berätta det för dom heller :)

Jag förstår att det verkade konstigt att man kunde bo i Husum med den lukten, men som sagt, vi led inte. För att skydda oss utåt, sa vi att det "lukta penninga". Fabriken var ju alls levebröd.

Cathrine Lundgren sa...

Som jag försökte kommentera häromdagen luktade det " Veja", när jag som barn åkte till min farmor i Köja , Bjärtrå.
Den lukten är för evigt förknippad
med kärlek, omtanke och längtan.
Cathrine

Sven sa...

Cathrine Lundgren: Ja, lukter kan stå för mycket, och är så individuella. Det fanns många fabriker i Ångermanland, nu är de flesta nedlagda. En epok är över.