tisdag, september 06, 2011

Japaner

Japaner är ett märkligt folk. De är  absolut inte känslomässiga eller spontana, de lever enkelt och bugar även om de blir utskällda. De tar aldrig i varann och kan sitta tysta hur länge som helst. De är också väldigt noga med sånt som andra ofta bara gör i förbifarten som t.ex att dricka en kopp te. Det finns tusenåriga traditioner kring hur man ska tillaga och dricka teet på det mest ultimata sättet. Och det tar flera timmar innan man fått i sig en kopp på det rätta sättet.

Samtidigt som de avsätter timmar på att bara sitta still och dricka te så jobbar de som attan på sitt jobb. De stressar ihjäl sig, och jag tror att det finns något som heter plötslig vuxendöd, när de bara faller ihop på gatan och tvärdör. Hela samhället är en extrem blandning mellan gamla, levande traditioner och ett tekniskt avancerad supermodernitet. Och där emellan finns människorna.

Japaner är ett mysterium och det har jag tyckt länge. Just nu är jag inne i en Murakami-period och slukar hans böcker en efter en. I boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" beskriver han sig själv, en slags självbiografi mot fonden av sitt ständiga deltagande i allehanda maratontävlingar.  Det var i den boken som jag började känna igen mig i det han berättade om sig själv. En förkärlek för upprepningar och dagliga rutiner. Alltid lägga sig kl 10.00 och sova till 06.00. Enkelhet i livsföringen, och fokusering på projekt. Beskrivningar av behovet att springa (även om det för mig handlar om promenader). På punkt efter punkt känner jag ett slags släktskap; behovet av att vara ifred, ointresse för ständiga sociala kontakter.

Med hjälp av Murakami har jag börjat förstå att i mig finns en inneboende japan. En person som inte klagar på dålig service på restauranger, som aldrig gör något överilat eller beter sig aggressivt. Som gärna mediterar men som kan arbeta fort när det behövs.

När jag började få dessa tankar om mig själv, om mitt kynnes släktskap till det japanska, började jag läsa hans senast bok 1Q84. Det är en bok som handlar om två personer, en man och en kvinna, och där varannat kapitel handlar om mannen och varannat om kvinnan. De har först inget med varandra att göra, man kan uppleva det som två helt olika berättelser, men ju längre man läser desto fler trådar spinns ihop och tvinnar ihop de två historierna. Allt har ett nästan övernaturligt samband och man dras sakta men säkert in i en ny värld där saker och ting ständigt får nya betydelser.

Jag blev mycket förvånad när jag upptäckte att en av huvudberättelserna i boken handlar om en verksamhet för våldsutsatta kvinnor, ett skyddat boende. Det påminner om det jag själv hållit på med det senaste halvåret här i Luleå, att starta en verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn. Det är ett märkligt samband men det har naturligtvis ingen annan betydelse än att slumpen spelat ett spratt, även om det skett på ett rätt uppseendeväckande sätt.

Men verksamheten i boken skiljer sig avsevärt i ett avseende. De nöjer sig inte bara med att skydda kvinnorna från de våldsutövande männen, utan de ser också till att männen försvinner för gott. På ett genialiskt sätt mördas de utan att det går att upptäcka någon åverkan på kroppen. Det ser ut som de dött av en plötslig hjärtattack.

Det kanske är därför det är så vanligt med plötslig vuxendöd i Japan. Man tror att det beror på stress men det är egentligen något helt annat, att någon röjer dem ur vägen.

Det är en märklig värld vi lever i. I varje fall är den det för oss japaner.

5 kommentarer :

Elisabet. sa...

Å, detta var för härligt!

I min ungdom hade vi en japan boende hos oss under några månader; en skidåkare som var i Sverige för att träna och i Arjeplog - på en skidtävling - frågade speakern om det fanns någon som kunde tänka sig att ha denne japan inneboende ett tag?

Pappa, som inte kunde ett ord engelska - förutom "yes, box allright" - han sa väl just det till speakern och med oss i bilen hem till Malå, satt japanen som hette Takashi.

Han kom att bo i min systers rum och ägnade sig åt gymnastiska övningar var morgon - ute på Ringvägen -, vilket grannarna fann oerhört förvånande.

Och så åt han fil med rökt fläsk och kom på mig när jag kysste kudden i sängkammaren, ja, jag låtsades att det var någon pojke förstås.

I garderoben hade Takashi ett stort svartvitt porträtt av sin syster som hade valts till Miss Tokyo och så småningom kom han att delta i Vasaloppet och gifte sig med kranskullan.

Varje jul fick vi julkort med hälsning på japanska.

Jag minns det hur väl som helst!

Anonym sa...

Det bor en liten japan i mig också förstår jag nu.

Sven sa...

Elisabet: Vilket roligt sammanträffande! Att du också har japanska erfarenheter, det var ju märkligt. Och vilken historia: han åkte Vasaloppet och gifte sig med kranskullan!

Anonym: Ja det stämmer!

Bert sa...

Du glömde en sak: De älskar karaoke också.

Inte visste jag att du sjunger, Sven!

Och jag har varit i Japan. Jag har stått på Fujis sluttning. Kanske finns det en liten japan i mig också.

Sven sa...

Bert: Det är två saker som skiljer mig från japaner: jag gillar varken att sjunga karaoke eller att resa. Jag föredrar att teet drar här hemma på Porsön. I tystnad.