söndag, september 04, 2011

Bitterheten

Jag kom att tänka på depressiva människor, de som ser mörkt på tillvaron och är nedstämda till sinnet. Det  är ju rätt vanligt tillstånd hos många av oss, ibland tillfälligt, ibland under längre tider. Och det är skillnad på en deprimerad och bitter människa. En bitter människa är en som är deprimerad men som lägger skulden för sitt tillstånd på omgivningen, andra omständigheter eller andra människor. Den bittre är den drabbade människan medan den deprimerade skyller endast sig själv.

Vanligtvis när folk möter deprimerade människor så vill man uppmuntra, försöka lätta upp stämningen och visa på att det finns mycket att glädja sig åt. Tänk på allt bra som du har! Barnen, en trevlig partner och ett bra jobb.....se det positiva i ditt liv! Men det är dömt att misslyckas. Att uppmuntra en depressiv person är detsamma som att inte bekräfta honom eller henne, och det leder bara till en förstärkning av dennes negativa syn på sig själv.

Om man vill hjälpa en deprimerad människa måste man istället bekräfta den personens upplevelse av livets negativa sidor, tröstlösheten, känsla av hopplöshet och oron för framtiden. För det är först när någon vågar gå in i det mörka och finnas där tillsammans, som en förändring är möjlig. Att våga sitta med en deprimerad människa, utan att försöka skydda sig själv genom tröstande ord eller glada tillrop, är därför det enda som krävs.

Men när man möter den bittre och känner den underliggande aggressiviteten är det lätt att själv känna irritation. Vilken gnällspik, som bara ser sig själv som offer och som skyller på alla andra! Bittra människor drar därför på sig mycket ilska och negativitet från omgivningen, och får ständigt ny bekräftelse på att deras syn på tillvaron är riktig. De lever verkligen i en ond spiral.

Därför är det betydligt svårare att möta en bitter människa. Den bittre ser sig själv som oskyldig och det finns därför inget behov av egen förändring, bollen ligger alltid hos andra. Det gör det utomordentligt svårt att sitta med en sådan människa.

5 kommentarer :

bettankax sa...

Instämmer och fröjdas(igen) över din formuleringsförmåga.
När jag själv drabbas av bitterhet tänker jag att det kan vara okej för en LITEN stund. Bitterheten tänker jag är känslan som drabbar mig när jag haft förhoppningar. Ju äldre jag blir desto mindre orealistiska förhoppningar har jag. Således drabbas jag numera sällan av bitterhet. Däremot händer det nu och då att jag blir besviken.

Fy vad jag låter gammal och bitter;)

Elisabet. sa...

Jag råkade i morse läsa på en blogg och efteråt tänkte jag i dom banorna, ja, det du skriver om.

Egentligen var det PRECIS det jag tänkte, men jag saknade förmågan att formulera det.

Tack.

Det har du nu gjort.

(Och bettankax: du tillhör sannerligen inte det bittras skara .., däremot har du gott om galghumor och det är en annan sak!)

Elisabet. sa...

Ps. DE bittras skara, ska det vara. Ds.

Sven sa...

bettankax: Ja, besvikelse är nog en mer kortvarig historia, som man förhoppningsvis kan släppa. Det är skillnad på förhoppningar och förväntningar också. Förhoppningar kan man ha och det gör kanske inte så mycket att det inte blir som man tänkt sig. Det ligger ju hopp i det hela. Förväntningar däremot, som inte infrias, kan vara svårare att hantera. Då väntar man sig att det ska inträffa. Hörde det på radio idag, att det är skillnad på förhoppningar om att Sverige ska vinna i fotboll, eller om man förväntar sig det!
Elisabet: Och du tillhör definitivt inte heller de bittras skara! Så positiv och levnadsglad som du är :)

Ingela sa...

Jag kan känna att jag drabbas av bitterhet, eller kanske är det besvikelse, numera. Förr i tiden kan jag inte minnas att jag kände så. Men det har väl med åldern att göra kanhända. Man tycker att man har en del att komma med t.ex. när det gäller jobbet men ibland får man för sej att det är den spänstigaste rumpan som räknas, inte en hel massa erfarenhet och akademiska poäng.

Man är väl en bitter kärring helt enkelt...