torsdag, augusti 18, 2011

Första klass och rädslan

Det har regnat hela dagen, till och med katten ligger inne. Det är Klass 1-varning i Norra Norrland idag. Jag vet inte riktigt vad det betyder, vad varningen är till för egentligen. Vad ska jag göra när jag får den varningen på radio, klass 1? Jag förstår ju att det kommer att regna väldigt, väldigt mycket, så dum är jag inte. Men hur ska jag förbereda mig inför det hemska som kan hända?

Jag har regnkläder och stövlar, där är jag väl utrustad. Plåttaket på huset har sina skavanker, det är mer än 30 år gammalt nu, och det finns säkert glipor som behöver täppas till, men i stort sett klarar det nog en eller två dagars hällregn. Hoppas jag.

Kommer att tänka på mina föräldrars främsta uppfostringstaktik när jag var liten: skämseltaktiken.  Tydligen hade föräldrar inte så mycket tid att vara med sina barn på 50-60 talet utan vi barn släpptes ut i princip vind för våg. Vi for omkring i grupper och gjorde farliga saker som att klättra i höga träd, bygga flottar och åka ut på havet eller elda torrt gräs och sätta igång skogsbränder. För att vi skulle ha någon liten chans att överleva så skrämdes alla barn tidigt för det som var farligt: vatten, bryggor, källare och mörker. Å-gubben låg under bryggorna och väntade på barn som han sedan drog ner och dränkte. Källar-gubben fanns nedanför källartrappen så  man vågade inte gå ner där ensam. I mörkret fanns Spöket som gärna kunde äta upp små barn. Världen blev en farlig plats så man blev försiktig och rädd. Det var denna obestämda rädsla för den yttre världen som planterades i oss som skulle skydda oss från olyckor och dumdristighet, inte tillsyn från föräldrarna.

Det fanns vissa barn som inte blev rädda och där taktiken inte fungerade. Det var säkert barn som hade Adhd men som på den tiden inte hade fått diagnosen. Dessa barn drunknade, körde ihjäl sig på motorcyklar, eller sprängde sig till döds med hemmagjorda fyrverkerier.  Det är säkert förklaringen till att det inte fanns så många Adhd-barn på den tiden, de dog helt enkelt i tidig ålder. Numera är chanserna till överlevnad betydligt bättre, när föräldrarna verkligen har tillsyn och är med sina barn betydligt mer.

Den obestämda känslan av rädsla som jag burit med mig sedan uppväxten finns fortfarande kvar, och aktualiseras av uttrycket Klass 1-varning. Jag kastas tillbaka till första klass i skolan, då jag som 7-åring gick dit för att bevista min första skoldag. Jag var rädd och orolig för att något hemskt kunde hända men jag visste inte vad det var. Eller hur jag skulle förbereda mig.

Hur förbereder man sig för ett häftigt regn? För första skoldagen? För livets motgångar överhuvudtaget? Kanske inte rädsla och oro är bästa metoden. Självförtroende och självkänsla är nog bättre redskap vid en Klass 1-varning. Och det får man av närvarande föräldrar.


6 kommentarer :

Elisabet. sa...

Som vanligt: totalt underbart!
Vilken klarsyn herrn har ,-)

Sven sa...

Elisabet: Och som vanligt: du är så snäll! Du hade säkert närvarande föräldrar när du växte upp :)

baratradgard sa...

Alla barn är ju olika känsliga för skrämseltaktiken. Vissa plågas för livet medan andra har glömt det innan de kommit ut genom dörren!

Jag är vid 54 års ålder fortfarande rädd för vatten sen min mor ideligen skrämde mig för att bad = drunkning. På sin höjd 25 m kan jag simma men bara om jag bottnar hela tiden. Å andra sidan fick jag leka i hamnen hela dagarna utan vuxentillsyn...

Däremot kan jag tycka att många föräldrar överbeskyddar sina barn idag. Jag har vänner som skjutsar 15åringen till skolan för den stackaren kan ju bli våt om det regnar.

Sven sa...

baraträdgård: Ja. dit det bär så bär det. Du har rätt, nu har vi en överbeskyddande kultur där barn aldrig ens ska behöva bli rädda. Föräldrar är rädda för att barn ska bli rädda, och därför skyddas barn mot allt farligt och måste ständigt bevakas.

Vi har till och med delat upp "världen" i olika delar, där vuxenvärlden ska stå för både rädslan och tillsynen. Så fort ungdomar gör något dumt ställs alltid frågan; var fanns föräldrarna?

På 60-talet skulle svaret bli: Föräldrarna var hemma och såg på Hylands hörna!

Nelssonmatten sa...

Hylands hörna var bra! Själv curlar jag friskt för min tonåring. Men ingen skrämseltaktik eller klemande.

Bert sa...

Låt mig träda in som din beskyddare, Sven.

Här finner du ledning, på det att du framledes må gå oskadd genom livets turbulenser.