29 augusti 2011

Händelser i hemmet

Jag hade en gång en fru. Men så skaffade hon en Iphone och sedan dess är vi särbo fast vi fortfarande lever ihop i samma hus. Hon står på olika ställen i huset med telefonen, ibland här, ibland där, med sitt pekfinger tryckande på skärmen. Hon har vita sladdar i öronen, ser lite ut som ett fornordisk gudinna med tentakler hängande från huvudet, och ibland skrattar hon omotiverat. Vad är det frågan om, brukar jag tänka men jag säger ingenting.

Ibland vaknar jag mitt i natten av att det lyser i sovrummet ett konstigt sken, och jag kan först bli rädd och tänka att en kulblixt har tagit sig in genom det öppna fönstret och nu svävar över oss och snart kommer att utplåna resterna av vår familj, innan jag kommer till sans och ser att min fru ligger i sängen och ser på svtplay. Ett naturprogram om elefanter som går omkring på savannen och bilden har högre upplösningen än vår tjocktv i vardagsrummet. Ibland är det tigrar och lejon, ibland undervattensfilmer med exotiska fiskar i rött och orange. Jag vänder mig om i sängen, blundar och somnar om.

De senaste dagarna har hon spelat ett spel med sönerna, det heter något på F men är egentligen alfapet. Hon lägger ett ord och så kanske Anders lägger ett ord i Göteborg, Jonas ett i Stockholm och Lars ett här hemma i Luleå. En kväll låg Lars på soffan och lade ord och så ropade han till henne, hon med Iphonen, som satt i köket: din tur!

När vi åkte bil från stugan i söndags så var det hon som körde. Det är ju hennes bil så det är naturligt. Innan vi for iväg så kopplade hon in de vita kablarna och la telefonen i det fack som finns mellan stolarna. Strax före Töre, på efyran, så plingade det i telefonen. Det var inte någon som ringde, kanske en påminnelse eller så var det någon som lade ett ord i Göteborg, Stockholm eller i Luleå. Och så tog hon upp telefonen för att titta på skärmen och bilen vinglade till och jag var tvungen att säga till, att jag trodde att det kunde vara bra att vila sig från phonen i varje fall under bilkörning. Tydligen var det ett larm av något slag, en påminnelse. Vad den påminde om frågade jag aldrig.

Idag läste jag om iphone-rynkan i Aftonbladet. Sedan någon gång i vintras har antalet människor som har ganska grova linjer mellan ögonen ökat dramatiskt. När man tittar på något litet så veckar de flesta området mellan ögonen och sitter man fyra fem timmar per dag så blir det lätt en kronisk rynka. Men det finns hjälp att få, man kan till exempel försöka att tänka på att hålla pannan så slät som möjligt. Men då kanske det blir svårt att koncentrera sig på elefanterna.

Nu när jag skrivit det här så vet alla att jag egentligen är avundsjuk. Jag har ingen iphone och kan inte se tv på nätterna, spela alfapet med sönerna eller lyssna på sommarens alla sommar på podradio. Lars brukar fråga, när jag också ska skaffa en. Och jag vet inte vad jag ska svara, helst skulle jag säga i morgon men jag kan ju inte erkänna det, bara så där rakt av. Men tack vare Aftonbladet har jag nu fått ett nytt svepskäl - jag måste tänka på mitt utseende, vem vill ha en rynka mellan ögonen!


25 augusti 2011

Nazister och rotfyllningar

När jag var mellan tio och sexton år hade jag många hål i tänderna. I vår familj levde vi på mjöl och sockermat och tandborstning var inte särskilt viktigt i en arbetarfamilj på den tiden. På folktandvården jobbade en tandläkare som härstammade från Tyskland, och som kommit till Sverige efter kriget. Vi barn var övertygade om att han hade jobbat med tortyr i koncentrationslägren, men att han lyckades komma undan och fly i sista stund och nu bedrev ungefär samma verksamhet i Husum.

Av någon anledning lagade han inte mindre hål utan bestämde sig alltid för att rotfylla direkt. Han litade tydligen mer på kvicksilvermaterialets motståndskraft än den naturliga emaljen. En av hans specialiteter var att utföra dessa rotfyllningar helt utan bedövningar och mänsklig empati. Det enda ord som han uttalade, förutom små karaktäristiska harklingar, var  "Gaapa" eller "Gaapa stoort", med samma tyska brytning som alla nazister sedan dess haft i allehanda undermåliga krigsfilmer.

Jag kom att tänka på detta barndomsminne i veckan när jag varit i Ryssbält för att spika panel på den nya sovstugan. När man spikar panel står man på en stege, håller fast sig med vänster hand och spikar med hammaren i höger hand. Det är då väldigt praktiskt att sätta några spikar i munnen, istället för att varje gång hämta upp en ny spik från fickan. Men spikarna är galvaniserade och tillsammans med allt kvicksilver som jag har i tänderna uppstår ett slags galvaniskt element i munnen, där saliven fungerar som elektrolyt. Munnen blir helt enkelt ett batteri när jonerna börjar strömma från tänderna till spiken, och den elektriska strömmen, okänt hur många volt, känner jag som en pirrning i gommen. Det är svårt att beskriva känslan av att förvandlas till ett batteri, men jag kan säga att det på nåt sätt liknar den pirrning  som kan uppstå i magtrakten vid plötslig förälskelse eller stark nervositet.

Det är konstigt med livet. Det som hände i ungdomen kommer ofta tillbaka i någon form, om det inte är riktigt sanerat. Kvicksilvret som finns där är stabilt och kommer att följa mig resten av livet, det såg den tyske tandläkaren till. Precis som Kamprad, en annan nazist, som inte heller verkar ha sanerat munnen från sin ungdom utan fortsätter att upprepa att Engdahl var en stor människa. Frågan är om det bara sitter i munnen eller om det fortfarande är hans grundläggande åsikt.

*********

Andra bloggare om

19 augusti 2011

Motgång blir framgång med tiden.

Hur tar man en motgång? Ska man bli upprörd, känna ilska, oro och förtvivlan?  "Jag drabbas då alltid av elände och det är typiskt! just jag! naturligtvis med min otur! "

Motgången får ens självkänsla att krypa ner till nollstrecket samtidigt som man ser alla andra lyckliga människor runt sig, som alltid verkar åka omkring på en räkmacka. Och när humöret är i botten och självförebråelserna står som spön i backen, då blir man naturligtvis en måltavla för nya motgångar och svårigheter. Att tveka och misströsta om sin egen förmåga är som en sockerbit som lockar till sig nya motgångar.

Jag anser att det är bättre att sätta in motgången i ett större sammanhang. Att se den som något som har hänt nu men som under ett längre tidsperspektiv inte ens behöver vara en motgång, utan snarare en framgång. Genom att föra in detta längre tidsperspektiv, behöver man inte bli nedslagen och deprimerad, utan kan istället i lugn och ro invänta händelsens verkliga betydelse.

Idag skulle jag äta lunch med Johan och Björn. Tyvärr blev jag försenad och när jag kom till restaurangen hade de redan betalat i kassan, beställ maten och satt sig vid ett bord. Jag hamnade i en lång kö av matgäster vilket gjorde mig ännu mer försenad. Och jag beställde min mat, dagens, det fanns två rätter att välja på.

När jag satte mig vid bordet visade sig att Björn och Johan hade beställt pasta medan jag tagit fläskytterfilé. Deras mat var inte god, så det fanns en chans att min rätt skulle vara godare. Men eftersom att jag satt mig vid ett bord där två personer redan fått sin mat blev det ett missförstånd i köket. Min mat missades och jag väntade och väntade, ingen kom med min tallrik.

Vi pratade om mina motgångar. Först blir jag försenad, hamnar i en lång kö och sedan får jag inte min mat. Varför drabbas just jag av detta idag, när det dessutom regnat hela dagen? Till slut, tvingades jag gå till kassan och säga till, att jag var bortglömd. Tjejen som jobbade där regerade blixtsnabbt, ordnade fram min tallrik, samtidigt som hon gav igen mina 85 kronor som jag betalat. Hon bjöd på maten pga av missödet!

När jag så smakade på min fläskytterfile´var den underbart god, fräsch och helt enligt den Lchf-modell som jag numera följer. Förseningen till restaurangen, i kön, väntan på maten, ja, allt vändes till sin motsats, en väldigt framgång: en gratis och mycket god lunch!

Ponera att jag drabbats av ilska och frustration över att ha blivit bortglömd och jag med bultande hjärta och rödbrusigt ansikte gått till personalen och med hög röst klagat på dem, vad hade då hänt? Troligtvis hade jag inte fått igen pengarna och maten hade inte smakat gott pga av min överaktiverade magsyra.

För alltid in tidsaspekten i motgången. Det tjänar man på.  De flesta personer med en framgångsrik karriär inom musik, film eller litteratur, har många motgångar och fiaskon som kantat vägen fram fram till det slutliga genombrottet. Det är h u r man tar motgångar och misslyckanden, som avgör om man kan nå framgång inom ett område.



18 augusti 2011

Första klass och rädslan

Det har regnat hela dagen, till och med katten ligger inne. Det är Klass 1-varning i Norra Norrland idag. Jag vet inte riktigt vad det betyder, vad varningen är till för egentligen. Vad ska jag göra när jag får den varningen på radio, klass 1? Jag förstår ju att det kommer att regna väldigt, väldigt mycket, så dum är jag inte. Men hur ska jag förbereda mig inför det hemska som kan hända?

Jag har regnkläder och stövlar, där är jag väl utrustad. Plåttaket på huset har sina skavanker, det är mer än 30 år gammalt nu, och det finns säkert glipor som behöver täppas till, men i stort sett klarar det nog en eller två dagars hällregn. Hoppas jag.

Kommer att tänka på mina föräldrars främsta uppfostringstaktik när jag var liten: skämseltaktiken.  Tydligen hade föräldrar inte så mycket tid att vara med sina barn på 50-60 talet utan vi barn släpptes ut i princip vind för våg. Vi for omkring i grupper och gjorde farliga saker som att klättra i höga träd, bygga flottar och åka ut på havet eller elda torrt gräs och sätta igång skogsbränder. För att vi skulle ha någon liten chans att överleva så skrämdes alla barn tidigt för det som var farligt: vatten, bryggor, källare och mörker. Å-gubben låg under bryggorna och väntade på barn som han sedan drog ner och dränkte. Källar-gubben fanns nedanför källartrappen så  man vågade inte gå ner där ensam. I mörkret fanns Spöket som gärna kunde äta upp små barn. Världen blev en farlig plats så man blev försiktig och rädd. Det var denna obestämda rädsla för den yttre världen som planterades i oss som skulle skydda oss från olyckor och dumdristighet, inte tillsyn från föräldrarna.

Det fanns vissa barn som inte blev rädda och där taktiken inte fungerade. Det var säkert barn som hade Adhd men som på den tiden inte hade fått diagnosen. Dessa barn drunknade, körde ihjäl sig på motorcyklar, eller sprängde sig till döds med hemmagjorda fyrverkerier.  Det är säkert förklaringen till att det inte fanns så många Adhd-barn på den tiden, de dog helt enkelt i tidig ålder. Numera är chanserna till överlevnad betydligt bättre, när föräldrarna verkligen har tillsyn och är med sina barn betydligt mer.

Den obestämda känslan av rädsla som jag burit med mig sedan uppväxten finns fortfarande kvar, och aktualiseras av uttrycket Klass 1-varning. Jag kastas tillbaka till första klass i skolan, då jag som 7-åring gick dit för att bevista min första skoldag. Jag var rädd och orolig för att något hemskt kunde hända men jag visste inte vad det var. Eller hur jag skulle förbereda mig.

Hur förbereder man sig för ett häftigt regn? För första skoldagen? För livets motgångar överhuvudtaget? Kanske inte rädsla och oro är bästa metoden. Självförtroende och självkänsla är nog bättre redskap vid en Klass 1-varning. Och det får man av närvarande föräldrar.


9 augusti 2011

Om livsnjutare

Läste om Plura i DN, han fyller 60 år och kallas i artikeln för "livsnjutaren". En annan  person som brukar få samma epitet är Steffo Törnqvist.  Det finns vissa gemensamma drag för dessa s.k livsnjutare; de dricker mycket sprit, äter kopiöst och röker gärna cigarrer och cigaretter. Och kanske lite kokain däremellan. Det är människor som låter lustcentrum få fritt spelrum och som inte sätter gränser för sina omedelbara behov. Sedan odlar de en myt om att de är finsmakare; de dricker fin whisky, gärna dyr och ovanlig, de lagar god mat av riktiga råvaror och provar gärna cigarrer av mycket dyra sorter.

Nykterister däremot, och folk som håller sin kropp i form och undviker giftiga ämnen, äter lagomt och går i naturmaterial, de kallas tråkmånsar. De bejakar inte livets goda som livsnjutarna gör, utan betraktas som avvisande, torra och osociala. De är personer som sätter gränser för sina omedelbara kroppsliga behov och möter tillvaron utvilad och nykter.

Man kan fråga sig vilka som egentligen njuter av själva livet. Den som är nykter, har full uppmärksamhet och kan fokusera på alla sina sinnen, eller den som är halvfull, psykiskt frånvarande och mest upptagen av sig själv. Den som har luktsinnen i behåll och kan känna doften av en blomma eller den som har tonsillerna förstörda av femton cigarrillos.

I helgen har det varit Lulekalaset, Luleås stadsfestival. Här har vi ett liknande fenomen, en slags kommunal livsnjutarfest, där vi förväntas dricka massor av öl och äta kopiösa mängder med mat sent på kvällen, ja, mitt i natten kan man sätta i sig en souvaskebab, eller kanske två när man ändå håller på.  Och så lite musik till, men endast som bakgrund till en rejäl fylla.

Lulekalaset är ett uttryck för en önskan om njuta av livet och sommaren, men det till ett högt pris. Efter varje sådan fest är många oroliga för det tilltagande ungdomsfylleriet. Jag förstår inte hur man tänker där. Lulekalaset handlar ju precis om det, att äta och supa. Varför skulle inte ungdomarna då passa på, de som kanske har svårast med att sätta gränser för sig själv och leva livet med måtta.

Tacka vet jag Musikens makt, Luleås nyktra gratisfestival. Där handlar det om Livets goda; samvaron med andra livsnjutare, känna doften från Gultzauddens gräs och luleälvens vatten, och lyssna på Musiken; den kraft som kan hjälpa alla tråkiga människor att bli passionerade, lyftas upp från vardagens rutiner och göromål, och känna att vi verkligen lever, med alla våra sinnen. Den nyktra människan.

******

Andra bloggare om , ,

3 augusti 2011

Samtal till supporten

Välkommen till IT-supporten. Just nu är det många (ingen) som ringer till oss (och vi sitter och dricker kaffe) så vi ställer dig i kö (så länge). Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan (orkar)
------
Vi är fortfortfarande upptagna (med att sitta och fika) men du behåller din plats i kön och vi tar strax (när vi behagar) emot ditt samtal. Du har plats nummer ett i kön (ingen är före dig)
------
Vi är fortfarande upptagna (med att spela dataspel) men du behåller din plats i kön (där du står först) och vi tar strax (när vi spelat färdigt) emot ditt samtal. Du har plats nummer ett i kön (hoppas att du lägger på snart)
-------
Vi är fortfarande upptagna men du behåller din plats i kön (som bara består av dig) och vi tar strax (inte) emot ditt samtal. Du har plats nummer två i kön (känn på den du!)
-------
Vi har telefontid mellan  klockan 09-11 mån till onsdag ojämna veckor och 08-10 tors till fredag jämna veckor, så vi kan tyvärr inte ta ditt samtal nu. Var vänlig och återkom på telefontid eller lämna ett meddelande (som vi kommer att fullständigt skita i !)

1 augusti 2011

Listor

Sten, min svåger, han är bra på att skriva listor. Han har alltid en bläckpenna av märket Parker i bröstfickan. Han har alltid skjortor med bröstfickor.

Det är väldigt viktigt att skriva en lista innan man ska åka och handla, så att minnet får det stöd som det behöver för att komma ihåg det som saknas i förråden och som är svårt att erinra sig på plats i affären. Sten har alltid ett vitt papper liggande på köksbordet där saker som behöver inhandlas kan skrivas ner. Så när det blir dags för ett besök till centrala stadens affärskvarter finns alltid en lista färdig att verkställa.

Det kan stå till exempel mjölk, fil och ost på listan. Men även sällan-saker som tejp och häftklammer. Med hjälp av sina listor har Sten alltid tejp, snören och omslagspapper i hemmet. Och clips till plastpåsarna.

Jag är väldigt imponerad av Stens förmåga att med hjälp av listor hålla kontroll på inköpen till hemmet. Själv skriver jag också listor innan jag åker till affären men glömmer dem ofta kvar på köksbordet. Eller så har jag med mig listan men slarvläser den och missar ändå några punkter längst ner. Vitlök. Te. Ett paket glass. Ja, det kan vara vad som helst som jag glömmer.

Ibland funderar jag på att köpa skjortor med bröstfickor, där jag alltid kan ha en penna.