9 maj 2011

På resa

Jag åker genom Ångermanland, från Sollefteå till Örnsköldsvik. Vägen går över Gålsjöskogen, denna vackra trakt med de djupa dalarna och de blånande bergen. Stora gårdar som ligger underbart vackert på de högsta punkterna med åkrarna slingrande nerför sluttningarna. Det är vår och grönskan är på god väg med hjälp av musöronen på björkarna.

Jag sitter i min egna tankar, några andras finns inte tillgängliga. Man kan alltid fascineras av att en människa kan utföra en sådan komplicerad sak som att köra bil, växla, bromsa, kolla skyltar och fartkameror, undvika andra bilar, samtidigt som han lyssnar på filosofiska rummet på P1 om hur vänskap förändras idag i och med facebook. Vad är det för skillnad mellan en vän i verkligheten och en vän på facebook, eller är det samma sak. Det är tre kvinnor som diskuterar, eller snarare, samtalar, för de håller hela tiden med varandra trots att två av dem är vetenskapsmän som forskat inom området och den tredje verkar vara en vanlig tjej som har mest erfarenhet av nätet.

Jag lyssnar på programmet samtidigt som jag med rattens hjälp styr en SAAB av 1998 års modell genom de Ångermanländska kurvorna. Jag behöver inte använda mitt medvetna sinne för att köra bilen utan överlämnar istället den exekutiva makten till min ryggmärg. Sedan försvinner jag igen, bort från kvinnornas samtal vars ljud tystnar i mitt huvud och ersätts av egenproducerat material.

Jag tänker på allt jag upplevt under helgen. Mitt sinne förflyttas till Torvalla by och händelserna som jag upplevt spelas upp i mitt inre, människors ansikten, förflugna ord, berättelser, platser, bilder, ljud......och minnen från Sollefteå där jag gjorde lumpen 1974 aktualiseras och jag tänker på min bror i Övik, om han är hemma och kan bjuda på kaffe när jag kommer fram dit.

Och plötslig ser jag en brandbil på vägen och en brandman som står där och vinkar till mig att stanna upp. Min tankemässiga frånvaro upphör och jag sitter åter i bilen, håller i ratten och sätter högra foten på bromsen och saktar in, men brandmannen vinkar att jag kan kör förbi, och jag ser att det är en olycksplats. En singelolycka där en bil girat plötsligt och kört av vägen och rakt in i i ett träd. Ambulanspersonal och brandmän håller på med en person som ligger på marken, och det känns obehagligt en kort stund. Tankar på en olycka är aldrig långt borta när man kör bil. Denna gång inte jag.

Redan efter några mil har jag glömt påminnelsen om vår dödlighet och byter kanal till P3 och musik fyller bilen. Det börjar bli varmt i bilen och jag förbannar att AC:n gått sönder, öppnar bakrutorna lite grann för att få lite svalka men är orolig för att få nackspärr. Närmar mig Sidensjö. Bestämmer mig för att åka in i Övik och hälsa på min bror. Men jag ringer inte i förväg. Det gör vi aldrig i vår familj, vi dyker bara upp helt plötsligt och ringer på dörren. Så har vi alltid gjort.

2 kommentarer:

Elisabet. sa...

Och såna, oanmälda besök, är dom allra bästa att få -)

Sven sa...

Elisabet: Precis, då slipper man både städa och baka bullar....det är mötet som hamnar i fokus.